Den Oscarsbelönade dokumentärregissören berättar om sitt bioaktuella porträtt av konstnären Nan Goldin.
Fram till den 26 februari visar Moderna museet i Stockholm den karismatiska amerikanska konstnären Nan Goldins retrospektiva utställning med titeln: This Will Not End Well – en självuppfyllande profetia för 2023? För alla oss som redan har sett de dryga 2 000 fotografierna och videorna som presenteras i form av sex välregisserade diakaruseller, med musik och voice-over, kommer nu en möjlighet till ytterligare fördjupning i Goldins unika konstnärskap och brinnande samhällsengagemang.
I den bioaktuella personliga dokumentären All the Beauty and the Bloodshed skildrar den Oscarsbelönade regissören Laura Poitras Nan Goldins ihärdiga kamp för att få konstvärlden att upphöra med hyckleriet att ta emot pengar från den stenrika familjen Sackler, som genom familjeföretaget Purdue Pharma tjänat miljarder på den amerikanska opioidkrisen.
I höstas vann dokumentären Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig och när Laura Poitras några månader senare visar All the Beauty and the Bloodshed under Stockholms filmfestival är hon exalterad över att visningen och biopremiären sammanfaller med Nans utställning.
– Det är så spännande att hon har sitt retrospektiv här! Älskar tajmingen.
Är det första gången du är i Stockholm?
— Jag var här i fem veckor under sommaren 2017 på ett konstnärresidens. Jag skulle gärna vilja tillbringa lite mer tid i Sverige.
Vad är bakgrunden till dokumentären om Nan Goldin?
— Det var hennes idé. När hon skapade sin organisation P.A.I.N började hon dokumentera deras aktioner och fick idén att göra en film. Ungefär ett och ett halvt år in i det arbetet träffades vi men inte för att prata film. Och då berättade hon för mig om sin idé och att hon letade efter producenter. Jag blev superglad, och besatt av tanken på att också regissera den. Nervöst föreslog jag det för Nan och hon sa ja.
Vad var det som gjorde dig så besatt?
— Jag är så imponerad av hennes aktivism, av hur hon använder den makt hon har i konstvärlden för att förändra den. Jag undrar varför inte fler konstnärer är som Nan och använder sitt inflytande på samma sätt. Jag blev drabbad av berättelsen, den samtida berättelsen om smärta. Och sedan när vi började jobba ihop gick jag djupare.
Hur skulle du beskriva Nan Goldin? Vad betyder hon för dig?
— Hon har varit den mest banbrytande, inspirerande konstnären och brutit alla barriärer så länge jag har gjort film. Hon betyder så mycket för mig och för filmkonsten. Hennes känsla för mise-en-scène, karaktärerna, ljussättningen, hur hon iscensätter allt med bildspelen, musiken. Att samarbeta med henne gör mig så oändligt stolt, jag är så tacksam för att jag har gjort en film tillsammans med henne och om henne.
Vilket av Nans verk är viktigast för dig?
— Har du sett Sisters, Saints och Sibylls? Det var ett bildspel som jag inte hade sett förut. Jag upptäckte det när jag började arbeta med filmen. För det visas inte så ofta. När jag väl såg det var det helt livsomvälvande. Jag blev så berörd och omskakad. Så bra att det visas här i Stockholm för det resonerar med ens innersta känslor.
När hon invigde utställningen i Stockholm sa hon att det var väldigt svårt att acceptera att hon skulle bli filmad av någon annan sig själv. Hon beskrev dig som en lika stark personlighet som hon själv. Hur var din upplevelse av att filma henne?
— Det finns ett sådant mod och djup i det hon delar, så jag förstår hur svårt det måste ha varit för henne. Det är svårt för henne att dela med sig av det hon delar och sedan är det svårt för henne att lita på mig och då är det svårt att göra en dokumentär om det. Allt är svårt haha.
Men du lyckades gå så djupt med henne. Hur arbetar man för att bli så personlig med någon man knappt känner?
— Det tar tid. Vi har gjort det under lång tid. Under våra samtal spelade jag bara in ljudet. Jag hade mycket tålamod och försäkrade henne om att om något skulle bli för personligt skulle hon ha rätt att neka mig att använda det. Som regissör tog jag det slutliga konstnärliga beslutet om filmen, men respekterade hennes rätt att klippa bort det hon tyckte var för känsligt. Det var nog det som fick henne att känna sig trygg.
Och hur var hennes reaktion på det färdiga filmmaterialet?
— Haha du måste fråga henne. Jag vågar inte svara på det. Jag var inte med henne när hon såg den första grova klippningen.
Du fick Oscars för dina dokumentärer Citizenfour om visselblåsaren Edward Snowden och Risk om Wikileaks-grundaren Julian Assange. Du sa själv att du gärna följer kritiska röster. Hur blev det din specialitet?
— Jag försöker bara förstå den här världen och vill kritisera maktstrukturerna. Jag är inte intresserad av folk som har åsikter. Jag är mer intresserad av dem som gör något. Som försöker avslöja maktförhållanden, kämpar mot orättvisor. Jag återkommer verkligen till det.
Om någon skulle göra en film om dig, vem skulle du välja för uppdraget?
— Haha, jag har inga sådana planer. Mitt liv är så ointressant. Så ingen alls!
All the Beauty and the Bloodshed har svensk biopremiär den 13 januari.
