Han är framtidens artist. Några veckor efter den känslosamma utnämningen på P3 guld, bara dagar innan nya EP:n släpps, träffar Felicia Gauffin Jatta en glad Lamix som också visar sig bära på ett stort mörker.
Sonys Musics kontor är fint. In genom dörren slinker Tove Styrke och från övervåningen kommer Dj Sleepy släntrandes. På väggarna sitter stora bilder på stjärnor som Britney Spears och Beyonce. När Lamix kommer till receptionen har han en vit fishermans-hatt på sig. Han gäspar tungt och sträcker fram sina hand och säger “Lamin”. I detta rum är artistnamnet Lamix borta. Här får jag istället lära känna mannen bakom: Lamin Mbergan.
Han slänger sig ner i en av de bruna skinnfåtöljerna i det soffrum vi har fått tilldelat oss på kontorets övervåning. Istället för på huvudet ligger hatten nu på bordet.
– Jag har inte sovit något inatt. Jag var uppe och gjorde rabarberpaj hela natten, förklarar han i en gäspning.
Varför gjorde du rabarberpaj?
– Jag vet inte, men det var nice och det finns kvar hemma så jag ska äta mer sen, säger han leendes.
Ordet hem är något vårt samtal kommer handla mycket om. För vare sig man vill eller inte är hem synonymt med familj och familj är något Lamix har saknat efter åratal av fosterhemsplaceringar. Trots att supersingeln Hey baby har ett markant glatt sound får vi som lyssnare ta del av hans mörkare sida i nya EP:n Ingen som hör. Där rappar Lamix ut rader som “Jag skriker ditt namn mellan väggarna men det ingen som hör” och “Utan min mamma hade jag ingen kvar”.
Vi går rakt på sak. Han börjar berätta om sin uppväxt, som från en början var rätt lugn i Bergshamra, Solna kommun. Han kommer ihåg platsen som fridfull.
– Det är inte som orten eller så utan barn kunde springa runt sent på kvällarna och inget hände, säger han och fortsätter:
– Jag bodde i Tensta för ett och ett halvt år sedan, det var kaos! Nu bor jag i Fittja. Där är det inte bättre men jag känner ingen som bor i det området. Jag vill undvika att skapa ett band till folk. Ett band vet du aldrig vart det hamnar – det kan leda till något bra men det kan även leda till något väldigt dåligt.
Vad är det för dåliga grejer?
– Knark och sådant – jag vill hålla mig borta från det.
Trots sitt tydliga avstånd från droger är det inget han är ovan vid. Strax innan sin 18-årsdag greps Lamix för ringa narkotikabrott, då han under en tid hade sålt droger “för att få livet att gå ihop”.
– Det var en frestelse att veta att du får mer pengar än vad du fått om hade haft ett “hederligt” jobb.
Den fridfulla värld i Bergshamra som Lamix pratar om verkar för en utomstående vara en illusion. Det var ofta bråk hemma och Lamix blev ibland slagen av sin mamma och styvpappa. Allt nådde sin spets när han en dag kom till skolan med ett sår under ögat.
– När jag var liten höll jag på med akrobatik hemma. Något gick fel och jag landade med ansiktet på en bordskant, säger han och pekar på ett ärr under ögat:
– Några dagar efter tjafsade jag med morsan. I skolan frågade de vad som hade hänt. Istället för att berätta den här historian sa jag att min mamma hade slagit mig. Det är något jag ångrat hela mitt liv.
Strax därefter sattes utredningen igång. Socialtjänsten beslutade att Lamix och hans lillasyster skulle bli fosterhemsplacerade. Han förklarar att mamman började ta hand om sig själv och, likt Lamix biologiska pappa, försvann hon ur bilden medan han och systern flyttade runt mellan olika familjer.
– Folk kan säga att de ska till farmor och farfar eller fira sin mammas födelsedag men det är tomma ord för mig. Folk kan inte förstå hur den känslan är att inte ha en familj. Den ensamheten man känner i sin kropp går inte att förklara för en person som har allt det där.
Har du fyllt den saknaden med något?
– Jag har bara pushat den ifrån mig. Musik och mitt nuvarande skivbolag är det som har fyllt hållet. Pato och Pablo, från NBL Sound, är min nya familj. Det är med dem jag har ersatt allt det jag inte hade innan.
Känslan av ensamhet är något som har jagat Lamix under hela hans uppväxt.
– När jag var liten var jag värsta tönten. Inte ens de andra töntarna i skolan ville vara med mig. Jag sprang till varenda människa och sa: “Jag ska bli värsta stjärnan, ni tror inte på mig idag men ni ska få se”.
Då var det uppmärksamheten han var ute efter. Eftersom ingen ville umgås med honom var han tvungen att få så stor uppmärksamhet att ingen skulle kunna undvika honom.
– Jag ville bara att folk skulle börja tycka om mig. Att jag skulle ha vänner och inte känna mig ensam.
Nu när han väl har kändisskapet i handen vill han inte längre ha det. Han förklarar att han i dagsläget har en handfull kompisar så “cirkeln är fett smal”. Dock är det många vänner från tonåren som nu kommer krälande tillbaka.
– De spelar som om inget av det som hänt tidigare har skett men de minns orden de sa till mig då.
Musiken blev räddningen. För två år sedan lärde han känna en femtonårig Jireel Lavia Pereira som Pato hade fått upp ögonen för efter ett musikkollo. När Jireel började hänga i NIVY:s studio hängde Lamix på.
– Jireel räknas till mitt nya liv, efter att jag hade lämnat allt det dåliga bakom mig.
Innan var Lamix ökänd som en skojare, då han på sociala medier la upp små korta sketcher. Den kändaste är förmodligen när han via Periscope blev misstagen för en terrorist på Stockholms tunnelbana. Tillsammans kom Pato, Jireel och Lamix fram till att Lamix borde släppa sitt gamla skämt-jag och bli mer seriös för att tas på större allvar av fansen.
– Jag gör allt för mina fans. Mina fans är mina vänner.
Sedan han släppte Hey Baby säger han att han inte haft något att klaga på. Allt har varit bra och om det är någon som har gjort en “klassresa” så är det Lamix.
– Jag har gått från att slagga på golvet i min morsas lägenhet, till att jag släppt en låt och kan köpa en bil för en halv miljon. Bara att jag säger att jag kanske ska köpa en så dyr bil är ett uppvaknande.
Efter en stor gäspning säger han att det har varit “fett” mycket efter P3 Guld. Otaliga intervjuer har varvats med minst lika många fotograferingar. Att få ge priset som Årets artist till Jireel förklarar han som något sjukt.
– Förra året kom jag inte ens in på galan och i år tog både jag och min bästa vän emot två av de största priserna. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna.
Efter galan var det många som publicerade en bild på de båda vännerna med bildtexter, som “Black exellence”, som påvisade att det var sjukt att två svarta killar kunde vinna de priserna.
– De tog det fett lång där asså. De behöver inte göra en grej, likt H&M-reklamen, av det här med. När de började komma upp kände jag “jag vann ett pris, chilla”.
Är du trött på att allt ska handla om hudfärg?
– Rasism finns överallt och kommer hur mycket vi än försöker alltid finnas. Samtidigt finns det olika grader av rasism, du kan vara 0,1 procent och hundra men rasism finns.Varför kan vi inte bara se folk som de människor de är, säger han och börjar dra jämförelser när barn säljer saker till skolresor:
– Det är inpräntat i folks hjärnor att de reagerar olika på vem det är som knackar på och vill sälja kakor till klassresan. När det är en Marcus från Östermalm är det okej, men inte en Lamin från Tensta.
Det är för dagens generation som han gör sin musik. Han menar på att om vi inte sätter stopp för det som sker i orten kommer inte 80 procent av ungdomarna klara sig till 25, 30 år.
– Folk skjuter varandra som om det var soft airguns mot skjuttavlor. Vi måste sprida mer glädje.
Han är inte här för att lägga fokus på vuxna. Utan på ungdomar så de inte tar samma väg han själv var på väg att ramla ned för.
– Det är när man är mellan 15 och 18 år som man i princip skriver i sten vilken väg ens liv ska ta. Vissa lyssnar på låtar där de vrålar ut “fuck the police”, tillslut kan det bli så att de gör det bokstavligen – du ser inte folk som lyssnar på Hov1 och Håkan Hellström skjuta mot polisen, säger han och slår handen i bordet:
– Allt är som ett spel, men vem vill egentligen spela ett sånt stort spel med livet som insats.
Känner du att du har ett ansvar?
– Ja, värsta ansvaret! Alla artister har ett ansvar för det här är också ett arbete. Folk verkar tro att när du får lite fame kan du släppa allt men så är det inte, du måste hela tiden tänka på vad du gör och inte gör.
Lamix rätar på sig i den bruna skinnfåtöljen, sätter den vita hatten på huvudet igen och proklamerar att den kommande EP:n är de sista pusselbitarna för att lyssnarna ska förstå vem han är och vad han har gått igenom. Lyssnaren ska kunna göra jämförelsen med sitt eget liv och det “smutsiga” han kommer ifrån. EP:ns koncept är att allt i slutändan blir bra.
– Jag har varit på värre ställen än vad du någonsin kan tänka dig men ändå är jag här och sprider positivitet, så varför kan inte du göra det.
EP:n Ingen som hör kommer ut den 16/2.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2018.
