Förra gången vi pratade, år 2008, befann sig både Kurt Wagner och jag i förändringsperioder. För min del hade jag blivit övertygad om att det var dags att sluta röka, och Kurt hjälpte till genom att ägna dagen och kvällen åt att röka upp ett av mina sista paket.
- Dunhill, visst? De var goda. Good for you att du slutat, good for you.
För Kurt var det en än mer omvälvande tid. OH (Ohio) skulle visa sig vara det sista Lambchop-albumet på nästan fyra år, och än viktigare var att Kurt Wagner hade tagit upp sitt målande igen.
- När musiken tog fart slutade jag måla, någon gång runt 2000, mitt i en målning, berättade han den gången. Nyligen hittade jag den igen, och fortsatte exakt där jag hade slutat. När den var klar satte jag igång med en ny, och nu har jag fått upp farten igen. Jag hade saknat det.
Innan vi fimpade våra sista cigg den kvällen skojade vi om att vi bara inte ville se hans bildskapande ersätta musiken. Och även om Kurt Wagner försäkrade att det inte fanns någon sådan risk var det precis vad som höll på att hända.
- Det är skönt att inte ha bråttom. Jag ville pröva att skriva sånger långsamt och länge. Leonard Cohen tog sex månader på sig att skriva sånger till en skiva, och jag ville undersöka hur det skulle bli med ett sådant tempo. Dessutom hade jag verkligen kommit igång med målandet, så den takten passade vad jag ville lägga tiden på.
Måleriet blev alltmer Kurt Wagners fokus, och när vännen och kollegan Vic Chesnutt tog sitt liv året därpå prioriterade Kurt ned Lambchop fullständigt.
- Mr. Met handlar absolut om Vic Chesnutt. Den och flera andra sånger. Men de är inte bara om honom, utan om andra människor som varit viktiga för mig också.
Först förra året när Mark Nevers, som gått från att vara medlem i Lambchop till att bli en av Nashvilles mest eftertraktade producenter, presenterade en spännande arrangemangsidé blev Kurt Wagner inspirerad igen, och Mr M började ta form.
- Mark hade en idé som han ville pröva, som han kallade för ”psycha-sinatra”. Han visade mig klipp på youtube där Nelson Riddle hade gjort stråkarrangemangen till Frank Sinatra, och det var verkligen speciellt. Stråkarna var i det närmaste abstrakta, och var nästan i kontrast mot sången snarare än i harmoni med melodin. Det var tvärsemot hur vi hade använt stråkar tidigare, och det var väldigt spännande.
För Kurt Wagner var Louvin Brothers en central referens.
- Jag återupptäckte dem också via youtube, faktiskt. Det var fantastiskt att upptäcka alla gamla klipp som jag inte hade en aning om existerade. Deras sätt att strukturera sina melodier på ett öppet och väldigt avskalat sätt var vad jag ville åstadkomma.
Omslagsbilderna på nya albumet Mr. M är Kurts egna konstverk.
- Jag jobbade med bilder och musiken samtidigt och gjorde en bild för varje låt på skivan. Det var kul att fundera på vilket ansikte som skulle passa till vilken sång. Ända sedan Lambchops första album, där jag hade gjort omslagsbilden, har jag funderat på att återvända till att göra mina egna skivomslag, men det är först nu som det blivit av.
