Lägg ner den konstnärliga motsvarigheten till blackface

Anders Karnell 16:49 18 Dec 2014
timothy-spall-in-mr-turne-011.jpg
Detta är inte Mr Turner.

Med plirande ögon vandrar han in i utställningslokalen. Väggarna är täckta med målningar och några av hans kollegor lägger sista handen på sina verk. Han hälsar artigt samtidigt som han bedömer konkurrensen. Han får veta att hans målning hänger i det intilliggande rummet, istället för i huvudgalleriet. Han går dit och börja fixa till sitt verk, samtidigt som en grupp människor står intill och bedömer det han gör.
 
Det låter som Idol. En artist framför sin inövade grej, får kritik och stannar kvar eller åker ut. Men det är en scen ur Mike Leighs film Mr. Turner, en biopic om 1800-talsmålaren J.M.W. Turner med Timothy ”Wormtail” Spalding i titelrollen. Den har redan vunnit priser och lovord.
 
Jag betvivlar inte att den är välspelad och historiskt korrekt. Men den har än en gång gått i expressionistfällan som filmer (och pjäser) om bildkonstnärer nästan alltid gör. Det hela bygger på ett enkelt felslut. Så här tror jag det går till: 1. En regissör och/eller en skådespelare tycker till om ett konstverk. 2. Hen bestämmer sig för att göra en film/pjäs utifrån den egna upplevelsen. 3. Hen är själv konstnär. 4. Därför måste den egna upplevelsen vara sann. 5. Alltså måste huvudpersonen (konstnären) känna som hen själv. 6. Film- och teatermänniskor är oftast extroverta och utlevande. 7. Ergo: alla konstnärer är extroverta. (8. Och det är tråkigt att titta på en person som inte är det!)
 
Jag har såklart aldrig träffat Herr Turner. Men jag har däremot träffat en hel del levande konstnärer och ingen lever ut som en skådespelare i full sving. Ingen. De flesta är känsliga, och också introverta, så när de skapar sker det som ett resultat av en implosion snarare än en explosion. Och de säger sällan mycket om sin konst, därför det verbala språket inte är deras främsta medium (även om de jobbar med text).
 
Jag skulle hellre beskriva dem som C3P0 eller R2D2, det vill säga artiga, lite underliga och kul men socialt kantiga på utsidan. Och på insidan en vandring genom en tom stad en stjärnklar natt, där människans existens är påtaglig och levande bland skuggorna och vattenpölarnas reflektioner. Ungefär så.
 
Men blir det bra film när en skicklig skådespelare inte får spela ut hela sitt register och visa hur fint hen hanterar sitt instrument? Eller den bästa filmen skapas av att bilderna är berättelsen? Bilderna är berättelsen snarare än skådespelaren. Men då krävs det bättre kunskap om konstnärer. Istället får vi hålla till godo med filmer som svarar mot en dröm om vad de är.
 
De är den konstnärliga motsvarigheten till blackface och det måste sluta nu. Snälla.
 

Bäst just nu

 
1. Julia Bondesson
Färgfabriken, till den 8 mars 
En gång i tiden var träskulpturer som föreställer människor eländiga, men sedan kom Julia Bondesson! Jag vill typ gifta mig med henne.
 
2. Frank Bowling
Spritmuseum & Absolut Art Collection, till den 6 april 
Detta är ett måste. En mästare som skulpterar med färg och hur. Han var länge bortglömd, men inte längre.
 
3. Adi Nes
Fotografiska, till den 8 mars
Den som inte läst Bibeln kommer aldrig förstå Israel-Palestinakonflikten ordentligt. Orkar du inte det, se utställningen.
 
4. Elizabeth Price
Index, Kungsbro strand 17–19, till den 14 februari
När du gett upp hoppet om att det någonsin blir ljust igen, rekommenderar jag varmt Sunlight. Massor av sol oberoende av vad SMHI säger.
 
5. Per B Sundberg
Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8, den 15 januari–28 februari
Kan det bli bättre? Sex, knark och konst. En strålande vision av vad figurinen kan vara idag. Din mormorsmor samlade på dem, kanske ska du också börja?
 
Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2014.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!