Krönika: Nickelback – ett försvarstal

Och så dök den upp i mailen. Nickelbacks nya platta. Alla kritikers älsklingshatobjekt.

Mitt sociala medie-flöde berikas snabbt med skarpt humoristiska gliringar om kanadickerna. Beteendet är förväntat. Att tycka illa om Nickelback är en lika självklar ingrediens i rockkritiken som det är att låta Spotify-listor representera en skivsamling idag.
 

En googling på ”Nickelback hate” ger i runda slängar 600 000 träffar. Förutom de klassiska forumtrådarna på Reddit och dess gelikar, med ämnesrader som tar ton i både hån och diskussioner, trängs långa krönikor, artiklar och en och annan tumblr (whydopeoplehatenickelback.tumblr.com). Nickelback-hatet är ett fenomen. En föregångare för internetgenerationens meme-missbruk och kommentatorskrig.
 

Jag tänker inte sticka under stolen med att jag har en svaghet för välproducerad melodisk hårdrock som Chad Kroeger och kompani emellanåt lyckas prångla ut. Genom att ha lyckats hålla kvar den förrädiska poppubliken i snart 15 år positionerar de sig utanför den kreddiga rockvärlden. Just därför är det också så lätt att tycka illa om dem. För lätt. Det är en närmast religiös övertygelse om bandets förväntade uselhet, som injicerar en gryende opposition i mig.
 

Djävulens advokat förför mig och väcker orena tankar i mitt sinne. Ska detta vara skivan som tar Nickelback in i det musikaliska finrummet? Kommer någon att våga bryta mönstret i kritikermottagandet? Får vi plötsligt se en Tumblr med en whydoilovenickelback-url? Men ack, besvikelsen är markant när skivan No Fixed Address besked tyvärr är ett rungande nej. Jag är inte undantaget i hånströmmen, den senaste plattan är ett bottennapp i en övergödd sjö.