Krönika: Där det alternativa blir konservativt

Klockan är 01.15. Fredag på Andra Långgatans västra del. Det var längesen jag hade en liknande kväll, slår det mig medan tre polishästar klapprar förbi på asfalten. Ändå är allt precis som vanligt.

Konceptet ”Andra Lång” är här vid Masthuggstorgets ände som fastfruset i tiden. Det är samma krogar som serverar samma öl ur samma glas som de alltid gjort. Lövskogsfonden på Publik hänger kvar. Bambainredningen på Kellys är orörd. Ölmetrarna på Sejdeln tornar fortfarande höga över borden. Ur högtalarna sprakar rockmusiken. Till och med besökarna ser likadana ut. Jeansjackorna är på, den rutiga skjortan snyggt ostruken, prillan tryggt under läppen, sotarmössan balanserar där den alltid gjort.

Det sägs att folk brukar fastna i den stil de hade när de trivdes som bäst. Kanske gäller det också platser? I så fall mådde Andra Långgatan som bäst cirka 2005. Det som var alternativt då har blivit konservativt nu. Och det är inte första gången. Göteborg har alltid varit bra på att dröja sig kvar i det förflutna. På vägen hem går jag över Hagas kullerstensbelagda bakgator. Här syns spåren från förr fortfarande tydligt. Medan resten av världen gick vidare har delar av det förflutna alltid överlevt i Göteborg. Vissa platser i staden är som revor i tiden där sjuttiotalet läcker ut i nuet. Solrosen som jag precis gått förbi är det bästa exemplet. 

Det märks så fort man närmar sig. De proggiga affischerna som lockar med alternativkultur och ABF-kurser ökar exponentiellt. Genom fönstret tittar jag in på en dovbrun atmosfär som höjs till perfektion av den gamla skolans vege-tariska stapelvaror, groddar och linser. Och framförallt är folket kvar. Har de inte spelat i Nationalteatern själva känner de någon som har det. Det långa håren har grånat och afghanvästarna spänner betänkligt över magar som inte längre är unga. Även om hälften av trähusen i Haga egentligen är nybyggda cementkåkar och Haga Nygata är mer en turistattraktion för vilsna norrmän än en vibrerande arbetarstadsdel hänger de fortfarande kvar, lutade över tjeckisk öl och vegetarisk lasagne. För dem kommer Solrosen alltid att vara där det händer. Jag vet inte vad de tänker på. Kanske revolutionen? 

Jag ser de gamla sjuttiotalsrävarna och tänker på de sliriga nattsuddarna där borta på dåliga gatan. Solrosen är inget som kommer hända dem. Det har redan hänt. Det märks knappt, men långsamt stiger snittåldern. Nya generationer lockas redan av helt andra ställen, i andra delar av staden. Men vad gör det? I lövskogenstapetens trygga skimmer kommer det alltid kännas snyggt att ha på sig tighta svarta jeans. Där kommer det alltid vara mitten av nollnolltalet. 

Tur att det går att färga håret.