Vill och vill. Jag menar inte att dom inte vill bli strypta. För det vill dom. Men vill dom det?
“Tio fingrar i ett självsäkert grepp. Andnöd. Ah men liksom, känslan av att va påväg över till något semi-mörkt. Jag går igång på det som fan” är typ den ackumulerade medelsnittsstoryn som nittio procent av mina heterosexuella kvinnovänner drar efter diverse ligg. Inte mig emot. Men, som min mamma hade uttryckt det; i vad bottnar denna obotliga längtan till att bli strangulerad under samlag?
Det mest uppenbara att göra när en vill ha svar på något är att dissekera barndomen. De flesta av mina vänner är uppvuxna under 00-talet och majoriteten förknippar givetvis detta decennium med att Svenska Kyrkan och staten gick skilda vägar. Det är emellertid svårt att säga i hur stor utsträckning detta skeende har banat väg för våra sexuella preferenser idag. Historiskt sett är kyrkan absolut inte okända för att just kväva folk, men det är inte en tillfredsställande förklaring. Jag tror att vi måste gräva mer, intensivare och djupare för att komma fram till något här.
Det kanske är mer rimligt att söka svar i nutiden. Att med ljus och iphone-lampa söka efter trender och tendenser som kan ge oss en ledtråd.
För att få med alla marknadsekonomi-junkies på Handels på något jävla vänster så tänker jag att vi kan sätta frågeställningen i “tillgång vs. efterfrågan”-ljuset. Vad är samtidens absoluta bristvara? Autenticitet såklart. Och det mest autentiska som går att föreställa sig, något som representerar den generella känslan som infinner sig när en halvspringer genom livet, är just syrebrist. En vill ha det en inte kan få, heter det. Här blir det dock motsägelsefullt, för stryptag råder det otvivelaktigt ingen brist på.
Jag går vidare i min utredning. Naturvetenskapen, där finns svar på mycket. Eller iallafall svar på vad som inte är sant. Det är statistiskt säkerställt att ett dygn består av en dag och en natt, vilka är varandras motsatser. Och som dom djur vi är, tilltalar detta oss på ett sjukt men naturligt sätt. Vi vill ha kontraster. I detta finns svaret. När vi befinner oss i gränslandet till att inte kunna insupa det för oss livsavgörande syret, då känner vi oss som mest levande.
Nä, jag skojade bara. Gick du på det? Inget är mer ametistklart för mig än vad som orsakar böjelsen “jag gillar strypsex”. Det har med ett uråldrigt, extremt väletablerat fenomen att göra: kvinnoförtrycket.
