Krönika: Varför tänker ingen på mig?

13:23 28 Feb 2011

 

Illustration: Carsten Oliver Bieräugel

Rappare har en förmåga att dra på sig årslånga fängelsestraff medan andra kändisar skrattar sig lyckliga åt böter, krokodiltårar i media och ett par dagar i en ”cell”. Kristoffer Viita frågar sig vad denna utveckling ska få för påverkan på kulturkonsumerandet.

I en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fickan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som producerar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på offret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I., Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?
Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fick kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.
Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.
Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkande. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandlaren Charlie Sheen röjer omkring och gör kaffeved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelningsdagar av Two and a Half Men.
Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta offras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

Människor vi hellre ser i fängelset:

Mel Gibson
Visst, han är anti-semit och påstådd kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh Liljeroth
Kulturminister som tror att kultur och korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman Polanski
Våldtog en 13-åring. Jo, det var ”rape-rape”.

Kristoffer Viita 
 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!