Att verkligheten sällan är som den i filmen har vi alla dystert konstaterat ett otal gånger. Jag har aldrig fått flaskpost från... ja, från någon över huvud taget faktiskt, sprungit in i - och sedan gift mig med - en världsberömd filmstjärna eller haft en man klättrandes upp för min brandtrappa med en röd ros mellan tänderna. Jag har inte ens någon brandtrappa. Och det är okej. Jag har förlikat mig med tanken (och nu syftar jag inte på brandtrappan). Men det hindrar mig inte från att fly ifrån den så ofta tillfälle bjuds - genom [I]Ally McBeal, Notting Hill[/I] eller precis vad som helst med romantiska förtecken jag råkar komma över. Romantiken är helt enkelt inte den samma utanför vita duken. Jag förstår det. Men varför i hela världen kan vi inte ens leverera lite mer sitcomdoftande konversationer?
[I]Seinfeld[/I]. Elaine berättar förtvivlat att hon inte kan ringa sin väninna för att dennas nya pojkvän alltid svarar och insisterar på ett långt kallprat innan han lämnar ifrån sig luren. "Oh", säger Jerry med eftertryck och tittar medlidsamt på Elaine, "he´s a long talker... That´s bad".
[I]Sex And The City[/I]. Samantha ringer till Sarah Jessica Parker från sin splitternye älskares hemtelefon. "He said we are going to spend the summer at his house in Tulleride!", berättar Samantha exalterat. "Oh", säger Parker oroat, "he´s a we-guy... That´s bad".
[I]Vänner[/I]. Ross berättar för Joey om trekanten han haft med sitt garderobsfall till lesbiska fru och hennes väninna. Av uppenbara homosexuella skäl har Ross lämnats utanför hela akten och blivit bortputtad så fort han försökt närma sig någon av dem. Nedstämd förklarar han "So, I got bored - they obviously didn´t want me there - so I went and had a sandwich". Tystnad. Joey: "Really, what did you have on it?"
Jag vill också fråga imbecilla följdfrågor! Eller dela upp folk i extremt smala kategorier och sedan behandla dem som vedertagna! Jag vill också vara trångsynt och ha märkliga fobier och obefogade fördomar. Jag är alldeles för öppen av mig!
Tyvärr kräver det här en kollektiv insats. Jag kan inte själv börja anamma "Aha, han är en varm korv-kille"-uttalanden eller ställa obefogade "Använde du schampo"-frågor. Folk kommer tro att jag är helt galen. Eller odrägligt ointelligent. Vi måste börja alla på en gång!
Jag hade en grillfest på min bakgård förra året. En av gästerna - nyss hemkommen från Israel - satt och berättade hur hon mitt under sin dykarcertifikat-uppkörning (eller vad det kan tänkas heta när man faktiskt inte alls kör upp utan dyker) kände en otrolig smärta i ena örat. Hon avbröt dyket och gav sig upp mot vattenytan igen. Väl uppe hade trycket på ena örat blivit enormt starkt varför hon la sig på stranden och försökte tryckutjämna. Till slut - med ett plopp - lossnade trycket till hennes stora förtjusning. Det konstiga var bara att hon hörde bättre än vad hon gjort de senaste femton åren eller så. Hon hade alltid haft lite nedsatt hörsel på det örat men nu hördes alla ljud klart och tydligt. Nyfiket förde hon handen till örat i jakt på någon typ av förklaring. Den visar sig vara en indianpärla, som hon haft liggandes i hörselgången i närmare två decennier. Hela grillfesten skrattade så att vi grät. Utom en annan väninna, som lite försynt frågade: "Vad hade den för färg?"
Bra initiativ! Nu måste bara vi andra haka på!
Stad:
Kategori:
