Jag vek, i en tid fullt upptagen av märkliga avarter som Way Out West och Emmaboda, mina argyle-strumpor och flög ner till Verbiers klassiska musikfestival. Istället för mänsklig avföring, öl i plastglas och Lilla Sportspegeln-Robyn fann jag mig omgiven av finansdirektörer, vackra gosskörer och Schubert (den klassiska musikens Morrissey). Behöver jag nämna att min sinnesstämning kunde beskrivas som ”glad”?
Schweiz. Jag vilar lätt i säte 1D i ett pyttelitet plan från Zürich. Jag har just tagit avsked från Verbier och dess klassiska musikfestival. En pojke i säte 2D väcker mig dock abrupt ur min Debussy/Steely Dan/Beach Fossils-programmerade iPhone med en liten plastleksak som han kör in mellan två av mina lägre revben.
–Dina kläder är konstiga, skriker han till sin frikyrkliga mammas förtjusning.
–Det är Yohji Yamamoto, din jubelåsna, böjer jag mig bak och meddelar hans lilla öra samtidigt som jag tittar uppgivet mot hans mamma.
I samma ögonblick får hon en känslomässig hunger i blicken och puffar med sitt Mad Men-sekreterar-hår. Människans sexualitet är fortfarande ett mysterium för mig.
Men låt oss gå tillbaka några dagar. Tillbaka till bergsorten Verbier.
Verbier är, som ni vet, en av Europas mest kända skidorter och ligger i kommunen Bagnes i den schweiziska delen av Alperna i kantonen Valais. Fantastiskt vackert, sommar som vinter. Jag har på senare år nästan enkom kommit att besöka Verbier på sommaren av någon anledning. Den vackra lilla byn med chaleter och serpentinvägar är magisk en härlig sommardag.
Att blicka ut mot bergstoppar för att senare ta en bilfärd mot Montreux och Genève är min motsvarighet till er ”indiegympa”.
Verbier klassiska musikfestival har nu arrangerats sedan 1994 och attraherat namn såsom Mischa Maisky, Evgeny Kissin, Lang Lang, Hilary Hahn, Julian Rachlin, Leonidas Kavakos och Yuja Wang. Detta året är höjdpunkterna Kit Armstrong, Evgeny Kissin och Nikolai Lugansky.
Martin T:son Engström, initiativtagaren och festivalgeneral, tidigare gift med Barbara Hendricks (vars chalet jag hade nöjet att bo i för ett par år sedan, men det är en annan historia) upptäckte Kit Armstrong som tioåring då han också debuterade som solist på festivalen. Kit Armstrong är nu 18 år och charmerar mig tillsammans med Andreas Brantelid och Vilde Frang. De spelar Debussys första pianotrio i G-moll och Beethovens tredje pianotrio i C-moll och när jag intervjuas av festivalens egen tidning efter konserten är jag märkbart rörd.
Sedan. Min egen favorit. Pianisten Nikolai Lugansky. En fantastisk ryss, som när han sätter sig vid pianot för att framföra Rachmaninovs första pianosonat i D-moll framkallar vågor av rysningar som slår ut som blommor i mina leder, nerver och synapser.
Vid sidan av pianot är Lugansky naturligtvis besatt av schack. Jag älskar honom. Kanske mer än vad jag älskar Evgeny Kissin. Tårar rinner nerför mitt ansikte när jag hör honom spela. Jag kan inte hjälpa det. Det låter fullkomligt patetiskt, men jag kan inte göra någonting åt det.
Jag och min flickvän avslutar vårt besök med en privat middag på Verbier Golfklubb arrangerad av Mr. och Mrs. Neville Cook, som har hjälpt Verbier-festivalen åtskilligt, om jag uttrycker mig så.
Middagen inkluderar Ann-Sofie von Otter, Kit Armstrong, Evgeny Kissin, Martin Engström, Nikolai Lugansky, festivalens styrelse med flera. Det är en mycket trevlig tillställning. Och Verbier festivalen är fantastiskt trevlig. Det är musik av världens främsta musiker, pauser, bridge, middagar och intellektuella samtal. Och man behöver inte göra något så ociviliserat som att ta av sig skorna när man besöker någons hus eller chalet. Någonting liknade skulle inte vara möjligt på Hultsfred eller Arvika. Jag ser deras konkurser som en välsignelse.
Sista dagen av festivalen passerar jag förbi Lugansky. Jag gör korstecknet över mitt bröst och vi ler mot varandra. Och om det är någonting livet har lärt mig, så är det att det måste finnas en bättre värld. Den klassiska världen är den världen.
Liten introduktionskurs till klassisk musik:
Sök upp ditt lokala konserthus och köp biljett till valfri konsert. Fundera inte så mycket, utan försök upplev så varierad musik som möjligt. Mozart kan innehålla väldigt mycket swing. Och Schubert, med texter om kärlek, om förlorad kärlek, är blues. Du kommer att hitta dina preferenser. Det enda du egentligen behöver tänka på är Judahs ordväxling med Dolores i Woody Allens Crimes and Misdemeanors:
D: ”Let's go back to the cottage and you can play me the Schumann.”
J: ”Schubert. Schumann is flowery. Schubert is... He reminds me of you. The sad one.”
D: ”Schubert. You have to teach me all that. I’m so ignorant in classical music.”
