Carl Reinholdtzon Belfrage möter en hisspojke i New York.
Det är brukligt, närmast kutym, att efter genomförd semester redogöra för densamma. Så, här är mitt sommarlov:
En hisspojke betyder så mycket. Hur mycket? Jag vet inte hur jag ska beskriva detta för er då det ännu ej finns en emoji uppfunnen med ett så glatt uttryck. Vet ni överhuvudtaget vad en hisspojke är? Det borde ni veta. Det är en person vars enda uppgift är att ställa frågan ”vilken våning, sir?” för att sedan, när svaret mottagits och registrerats, trycka på den knapp som motsvarar önskat våningsplan. Jag säger ”28” och hissen skjuter rakt upp. Hisspojken hinner under resans gång komplimentera min kostym som matchar de guldgraverade hissknapparna. Jag säger att Dries Van Notens saffransgula kostymer är gjorda för hissar. Att Dries Van Noten är skräddarnas motsvarighet till hissmusik. Hisspojken skrattar artigt och önskar mig en trevlig tid på The Carlyle och i New York. Det må blott vara en hiss, men jag känner för första gången gemenskap. Tillhörighet. Som om jag äntligen är en del av någonting. Och ett band har skapats så starkt att i händelse av hisspojkens bortgång skulle jag skälvande börja gråta och mitt inre liv veritabelt raseras. Jag är fullkomligt allvarlig. Det finns ingen som helst anledning för mig att skoja om detta.
Dörrarna öppnas ljudlöst och även om jag vet att jag och hisspojken kommer att ses och diskutera herrmode under otaliga hissresor under min vecka i New York känner jag samtidigt ett styng av separationsångest när jag går mot min svit och deaktiverar dörrlåset. Och ångesten släpper inte förrän jag står öga mot öga med New York. Ni förstår, ni har inte upplevt New York förrän ni har sett staden från The Carlyle´s Imperial Suite. Höjden, vinkeln, panoramafönstren och läget, läget, läget gör att Manhattan Upper East, Central Park och gatorna och avenyerna ner mot Lower East rullar som dominobrickor framför dina ögon bara för att lägga sig som en ljuv mintdoftande ansiktsmask över ditt medvetande. Jag låter ansiktsmasken sitta kvar när jag lyfter luren och bokar ett bord i hotellets restaurang samma kväll.
Tills dess vilar jag i sängen med mina initialer CRB ingraverat i åtta örngott. Utanför står en butler stand-by, men jag är mest förtjust i en fax som jag blir så betagen av att jag under flera dagar glömmer att uppdatera min Instagram. Jag rodnar när jag skriver detta, men faktum är att jag lämnar inte hotellet på flera dagar. Det är som Stagnelius teorier om ideal. Att vi sätter upp ideal för att skilja oss från djuren. Att vi tillmäter oss förmågan att rikta våra ansträngningar mot ett högre mål som vi fritt väljer. The Carlyle är mitt ideal. Vad jag försöker säga är att jag upplever för första gången att det verkligen ÄR insidan som räknas. Insidan av The Carlyle Hotel på hörnet 76 gatan och Madison Avenue.