Carl Reinholdtzon Belfrage har sett den nya musikjournalistiken. Och vet du vad? Den får honom att svimma av förtjusning.
Två händelser fick under sommaren musikvärlden att skaka: popstjärnan Michael Jacksons död och Magnus Ugglas avhopp från Spotify. Men just när Uggla på en presskonferens inför den samlade världspressen (Magnus Uggla är sjukt stor i Afrika) deklarerar sitt avhopp från musiktjänsten Spotify och man tror att musikvärlden definitivt kommer att krascha, slår en liten blomma ut mitt framför mig ur musikindustrins asfalt – en förtjusande liten sak som går under namnet Swoon.
Swoon är en tidning som full-ständigt får mig att börja tro på musik som helande kraft i allmänhet och musikjournalistikens renässans i synnerhet.
Swoon har funnits i ett par år med bas i Dumbo, Brooklyn. Då som renodlad mode-/konsttidning, men när jag besökte delar av redaktionen och teamet bakom Swoon på Manhattan i augusti släppte de samtidigt sitt första renodlade musiknummer, naturligtvis med Brooklyn-scenen som epicentrum. Men nej, försök nu lägga Grizzly Bear och Animal Collective bakom er (de är så… februari 2004). Låt mig med Swoons hjälp ge er Patrick Cleandenim, Clark Phillips, Elizabeth Harper och Lights. Brooklyn's most wanted, om man så vill. Jag njöt av samtliga under mitt besök. Googla, MySpacea, YouTubea dem. Om några veckor kommer ni att vara vänner på det som i populärt tilltal kallas Facebook.
Och det är väldigt symptomatiskt att en samling modeintresserade fashionkids med New York som bas räddar musikjournalistiken. Jag menar, vem skulle annars göra det? Pitchfork? Well, lite mer fantasi har ni säkerligen. Musiktidskriften Sonic? Motivering överflödig. Musiktidningen Novell? Ok, det var ett skämt. Amelia Adamo? Kanske när hon täcker sin kropp med kläder.
Nej, det krävdes ett gäng konst-intresserade multibegåvningar med blandade intressen, ett populär-kulturellt X-men om ni så vill, med olika superegenskaper för att visa musikjournalister världen över hur musikjournalistik ska utövas som kraft och ämbete.
I deras senaste NY-/LA-musik-utgåva underminerar de nutidens musikjournalister, visar med fraser och metaforer, påhittighet, stilistisk styrka hur beskrivningen, analysen och intervjutekniken med en musikartist kan och bör se ut.
“Sophias guitar shimmers like sheets of glass, then embarks with wild abandon on a wooly fuzzed-out solo."
Så beskrivs konstarten musik och dess alster. Poetiskt, inte sant? I Sverige skriver vi att "det rockar fett".
I en intervju ställer sedan Swoons Sean Griffin frågan "Men have become biologically irrelevant. How much longer can rock-and-roll patriarchy continue?"
I Sverige är vi samtidigt väldigt intresserade av frågeställningen om "skivan… rockar fett?"
Jag har haft nöjet att lära känna delar av redaktionen, vi har badat nakenbad med Animal Collective (när de var hippa tidigt 1800-tal), festat med Dash Snow (för att en tid senare sörja honom) och bakat bullar hemma hos Casey Zaps djupt judiska mamma. Och jag blir än mer övertygad av svaret jag gav i en intervju med mig, Jan Gradvall och Håkan Steen om musikjournalistik, då jag svarade att det viktigaste för en musikjournalist är inte nödvändigtvis att läsa Pet Shop Boys-biografin (välj då hellre Frank Zappas), utan att studera ämnen utanför musikområdet. Som politik, sport, affärer, litteratur, historia. Att läsa och intressera sig för andra saker än musik. Eftersom bra popmusik alltid handlar om sammanhang.
Jag var ensam om den synpunkten. Jag är övertygad om att problemet med svensk musikjournalistik ligger någonstans där.
För övrigt är Spotify-reklamen för Grolsch Block Party på Södermalm i Stockholm det mest vedervärdiga mina öron utsatts för. Pratar människor så? Uttrycker sig människor så?
