Klädrevolution

Melina Ånstrand vill få oss att tänka självständigt om hur vi klär oss genom att mixtra med koderna och kasta om normer för vad som är okej. Istället för att sy upp kläder till andra går hon runt på stan och ser ibland ut som en utvecklingsstörd, ibland som en tant och ibland som en riktig lady.

Första gången jag såg Melina liknade hon Blanche i Pantertanter. Pannband, jeansjacka med stora glittriga applikationer och en lång svans på axeln. En prasslig aprikos dunkappa krönte hela utstyrseln. Det gick inte att sluta stirra. Melina förklarar att det är så hon arbetar. Genom att ta på sig en status hon inte har vill hon visa att det är en komplex sak att slänga på sig en tröja. Med filmen Urban healers ville hon göra klädrevolution, förändra konnotationerna och ställa sig utanför Stockholmsgrejen. Men Melina vill inte enbart göra film om hur kläder är laddade med betydelse. I sin egen vardag vill hon utmana bilden av hur en tjej i Stockholm kan se ut, och få folk att reagera över sina egna fördomar om vad exempelvis en tant är och kan vara. 
— När jag gick på Konstfack fick jag nog. Alla skulle göra snygga saker, se snygga ut. Det finns ingen jävla ursäkt, jag tycker att konstfackstilen är trist. Jag fick panik, jag är helt ointresserad av snyggt. Då började jag att klä mig som en tant. Mina kompisar skäms för mina kläder ibland och undrar ”måste du se ut så där?”. Men jag tror på det jag gör, att jag måste göra det här. Kläder är mitt universum, mitt uttryck. Jag syr lite ibland men mest är jag intresserad av hur kläder påverkar personen som bär dem och hur de uppfattas av omgivningen.



Är det inte jobbigt om folk skrattar åt dina kläder?
— Jo, men det är ju en insats för mig. Även om de som skrattar inte förstår det. Jag vill att det ska vara så här jämt, att alla kan ha på sig vad som helst. När jag har den här störda stilen brukar folk ta sig väldigt stora friheter att peka och skratta. Men en del har ju faktiskt sådana här kläder på riktigt. Det är det som är problemet med att en del blir så stötta.
— För mig spelar kläder stor roll. Även om en del påstår att de struntar i hur de ser ut har de någon gång köpt kläderna, valt dem. Kläder fungerar ju mycket på samma sätt som en dialekt. De berättar var du kommer ifrån, vem du är och vill vara. Folk tror att jag är sjuk i huvudet när jag klär mig som en tant. Jag tror på att det jag gör kan fucka upp koderna för hur man får klä sig. Kläder är yta, ett objekt man sätter på sig men det förändrar dig och det påverkar hur omgivningen uppfattar dig. Olika kläder får oss att röra oss på olika sätt. De påverkar kroppen som bär dem.
–Ibland går jag ut i en damig stil och snubbar raggar på mig. Då kan jag känna att jag har lurat dem på något sätt. Det är ju inte som att de skulle ragga på mig så som jag ser ut idag, säger hon, iförd förortsstil med adidasbyxor och ett kors om halsen.



Jag tycker alltid att jag ser om en person försöker vara något den inte är i sin klädsel.
 — Jo, det är svårt att fejka. Jag klär mig ofta i hiphopkläder men det ser inte äkta ut. Och det är ändå ett sätt att klä sig som på många sätt redan från början handlar om att iklä sig en status som man själv inte har. Men så fort jag har på mig några kläder, även om de är helt sinnessjuka, så har jag inget val längre. Det är samtidigt befriande, jag behöver inte ta ansvar. 
Du har en kandidatexamen från Konstfack och måste ju inte ha sådana kläder.
— Så fort folk hör att jag är från Konstfack händer det något. Det är så himla respektingivande, och jag vet att det är problematiskt. Men jag måste göra det här ändå. Kläder berättar mycket om en persons klasstillhörighet, därför finns det en poäng för mig att klä mig annorlunda än vad man kan förvänta sig av en konstfacktjej. Mode och trender gäller bara nu, det är himla ointressant för mig. Konsumtion har ingenting med människan att göra. Det är alldeles för enkelt att racka ner på förra säsongens kläder. Det kan inte finnas sådana regler.
Vad vill du göra i fortsättningen?
— Jag skulle vilja vara den totala kameleonten. Jag är helt säker på att alla människor känner ett utanförskap. Det här är mitt utanförskap som jag har valt själv, ingen annan vill vara med på det ändå. Jag måste förnedra mig lite varje dag. Skulle det bli en subkultur däremot skulle jag sluta med en gång. Det händer att folk säger till mig ibland att jag ser fin ut. Då tänker jag att ”du vet ingenting”.