Jag tyckte mycket om Kjell Westös förra roman, [I]Drakarna över Helsingfors[/I] från 1996. Nu har jag läst hans nya, vilken i likhet med föregångaren är en brett upplagd släktkrönika; en redogörelse över de faktorer som formade författaren till just den han blev. Det handlar om föräldrar; far- och morföräldrar, morbröder - ja, hela släktens historia återges, via krig, revolutioner och andra omvälvande skeenden. Men mest av allt handlar det om pappan - den fiktive berättarens pappa - en ständigt otursförföljd man som inte bara lyckas köra in i ett träd med en av Helsingfors första Coca-Cola-lastbilar, utan även går i land med konststycket att nära nog avrätta en biskop under det att han tränar släggkastning. Pappan var nämligen en lovande släggkastare som aldrig riktigt lyckades. Dessutom var han en passionerad sportfiskare och skrev under en period ett antal framgångsrika böcker om sportfiske. Men det var innan olyckorna satte stopp för verksamheterna och denne fadersfigur gled allt djupare in i depressionernas återkommande mörker.
Men det är mer än så: Kjell Westö försöker också måla upp en bild av den tid som formade honom; sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets ungdomsår i en av Helsingfors förorter - någonting jag känner igen, inte bara från [I]Drakarna över Helsingfors[/I] utan även från hans utmärkta novellsamling [I]Fallet Bruus[/I] från 1992. Det är en metod han behärskar väl. Kanske alltför väl. Det vilar nämligen någonting av upprepande över denna nya roman. Den är rolig att läsa, javisst, men lämnar mig också med en känsla av att författaren egentligen försöker berätta en annan historia än den som de facto berättas. Det är som om Westö skriver på säkerhet och rutin snarare än utifrån en genuin önskan att hitta en historia - sin historia - vilket jag tror var hans egentliga mening.
Stad:
