Kawa Zolfagary: "Den vita feminismen och jag måste gå skilda vägar"

Foto: Oscar Stenberg

Kära vita feminism, vi är klara med varandra. 

För länge har du nallat på antirasismen samtidigt som du vägrar ta till dig den i praktiken. Tvärtom så kan du i många fall exkludera de du säger dig värna om. Så nu har vi kommit till ett vägskäl, och det verkar som att vi kommer tvingas gå skilda vägar.

Den feministiska rörelsen har gjort stora framsteg. Idag är intersektionalitet något som ses som självklart. Maktordningar som klass, ras och funktion tas in i analysen tillsammans med just kön, som tidigare varit huvudingrediensen. Så låter det i retoriken. I praktiken ser det annorlunda ut. För stora delar av den feministiska rörelsen lider av ett problem – man är blind inför sin egen vithet. Det finns gott om exempel som visar detta.

När Beyonce kallar sig feminist och släpper låtar med citat som uppmuntrar människor att bli feminister blir hon ifrågasatt av vita feminister. Kan hon verkligen vara feminist? Ett ifrågasättande som vita artister slipper. Vita artister behöver inte ens kalla sig själva feminister för att bli hyllade till skyarna som jämställdhetens främsta företrädare. Det bara antas att deras verk och kroppar bär jämställdheten med sig, medan den rasifierade kroppen alltid kommer vara suspekt. Reaktionerna på Outkasts spelning på Way Out West visar på att hiphopakters sexism genererar fler krönikor än det finns vita feminister på ett homeparty med Gudrun Schyman, samtidigt som andra musikgenrer slipper undan utan den minsta lilla kritik.

Under Nordiskt Forum som arrangerades i Malmö möttes deltagarna av dansare i blackface och ”blingade” outfits under invigningsdagen. Jag fick äran att träffa en feministisk ikon, en legend som skapat verk varenda feminist känner till. Direkt vid vårt möte använde hon rasistiska härskartekniker mot mig. Hon reducerade mig till mitt utseende med fokus på mitt ursprung. Det hela kulminerade i att Nordiskt Forum lät Solveig Horne från det rasistiska Fremskrittspartiet hålla avslutningstal på denna enorma feministiska konferens. 

På något sätt blir spektaklet kring Nordiskt Forum, denna samlingsplats för alla möjliga delar av den bredare feministiska rörelsen, en väldigt tydlig symbol för hur vithetsnormen präglar feminismen idag. Men Nordiskt Forum är inte på något sätt unikt. Nyligen befann jag mig på en konferens med över hundra deltagare där vi var totalt två rasifierade. Man kan fråga sig varför det ser ut så, vad det är som gör att vissa rum blir så homogena, som gör att de utanför inte känner sig välkomna. Ut med rasisterna och in med feministerna, skanderar vissa, utan att någonsin tänka att de två kan vara samma.

Jag får höra att jag som man, till skillnad från kvinnor, inte behöver vara rädd när jag går hem ensam. Men det är jag, för mitt svarta hår och min mörkare hy gör mig till en måltavla. Jag får höra att jag som man inte får det offentliga utrymmet inskränkt. Säg det till dörrvakterna som nekar mig och poliserna som stoppar mig utan anledning. En svart man är på många sätt mer utsatt för diskriminering i Sverige än en vit kvinna är. Men den meningen är oerhört provocerande att yttra i vissa feministiska miljöer. Det är miljöer där man är så van vid att se just kön som den enda diskrimineringsgrunden och inget annat.

Jag har dragit mig för att skriva denna text. Jag vill inte på något sätt förminska det enorma förtryck som könsmaktsordningen utgör. Inte heller vill jag få det att framstå som att mitt ansvar för just samma förtryck ska ursäktas eller villkoras på grund av att jag förutom att vara man också är rasifierad. Men jag är trött på att se ytliga analyser som präglas av vithetsnorm konstant drabba rasifierade, oavsett kön.

Frågan är vad vi gör åt saken. Tänker ni vara mer självkritiska, se över ert vita perspektiv, eller har vi helt enkelt kommit till vägs ände?

Kawa Zolfagary är skribent, debattör och grundare av diverse geniprojekt på internet. För Nöjesguiden har han tidigare skrivit om F!:s flippfloppande, politisk korrekthet och vita kränkta män.