Kärlek som både gör underverk och skada

I Nikes bok är Agnes Lidbeck tillbaka med det skaviga och vackra i mänskliga relationer, och med en skildring av kärlek som sträcker sig även utanför den snäva tvåsamheten.

Nikes bok sträcker sig över 700 sidor och nästan fyra decennier. Boken börjar i åttiotalets Kummelvik på Österlen, ett litet paradis där alla har sin plats. Jannes familj har fiskat torsk så länge man minns, Rosmarie vet precis hur livet kommer att bli - som mammas, och Tommy och Karin dricker svala drinkar medan barnen leker under ekarna på Näs. Men så kommer en helt annan sorts familj, Olle, Sonja och Nike. Med dem kommer kärleken, och dess farliga konsekvenser. Enligt Lidbecks tradition får vi genom berättelsen som vanligt ta del av skarpsynta skildringar av relationer, det skaviga och det vackra.

Boken är din fjärde. När och hur uppstod berättelsen? 
– Jag har funderat länge på att skriva något om platsen där Nikes bok utspelar sig, och som jag har byggt kring Österlen där jag själv har släkt och som känns som hemma. Det är en plats som förändrats mycket, och jag har alltid funderat på vilka konflikter det kan skapa under den fina ytan. Men eftersom den är en ganska stor bok med många röster i, kunde jag nog inte gjort det förrän jag testat mig fram med mina tidigare böcker. 

Det är fler röster än dina tidigare böcker har innehållit. Är det någon karaktär du känner extra mycket för? 
– Janne är nog min favorit. Och Tommy. Eller i vart fall dem jag känner störst ömhet för. De har de verkligen inte lätt med sig själva. Willemo är den jag älskar att hata.

Jag har en gång läst att Agnes har en beundransvärd disciplin för sitt skrivande: dels för att hinna utöver hennes ”vanliga” jobb som analytiker på Svenska Institutet, men också för att begränsa sig själv för att hon annars skulle skriva konstant. Jag frågar henne om detta fortfarande stämmer?
– Den här boken har jag skrivit bara när det har känts rätt, och nu har jag helt semester från att skriva, så tror nog inte det stämmer längre med disciplinen. Men absolut att jag tycker det är bland det roligaste som finns att jobba med en text, och vill göra plats i det vid sidan av allt annat som finns att göra.

Var hämtar du inspiration ifrån? 
– Mest tjuvlyssnar jag nog och tittar på folk i smyg. Jag tycker det är väldigt mycket roligare att skriva om det jag ser hos andra än att skriva om mig själv till exempel. 

Har du något tjuvlyssningstillfälle du tydligt minns? 
– Det finns en scen där en av personerna sitter på en flådig restaurang utomlands och lyssnar på ett gäng kvinnor - jag trodde aldrig att någon skulle tro på den men den är faktiskt nedskriven ord för ord från en hotellbar i Manilla där jag satt ensam med en tallrik dumplings. De som läser den kommer fatta hur sjukt det samtalet var att lyssna på.

Dina böcker handlar ofta om relationer mellan människor, och inte sällan om kärlek och de lite trubbiga tankarna som inte alltid tillåts komma upp till ytan. Hur kommer det sig? 
– Relationer mellan människor är ju det viktigaste som finns - det och ekonomi. Någonstans är det ju grunden till allt annat. Men ofta tror jag vi skäms över hur svårt det är att skilja det vi känner från det praktiska. Vi har en bild av hur äkta kärlek ska se ut. Jag gillar att gräva i det där, för att komma så nära något som är sant som möjligt, även när det sanna inte är det mest smickrande. Och så finns den här tanken om att kärleken ska övervinna allt och att det alltid ska vara bra. Jag tror kärleken kan vara kaos och smärta och göra oss elaka lika mycket som den gör oss till bättre människor. Det vill jag att man ska känna igen hos personerna jag skriver om - att man inte är ensam med att göra massor av fel hela tiden.

Även om kärlek kan vara båda sidorna, finns det ändå inte en gräns för mycket som ryms inom det vi kallar kärlek och när det slutar vara det?  
– Absolut är det så inom ramarna för en relation. Men dem man ofta glömmer är de som står runt omkring, de som drabbas av andras kärlekshistorier. Kärleken kan göra storverk men ofta gör den att vi glömmer de andra, de utanför. Det är lite ironiskt att den där kraften blir som en ursäkt att glömma att visa kärlek mot omvärlden.

Nikes bok finns ute nu.