Illustration: Ida Therén
Flera opinionsundersökningar antyder att SD kommer att bli större i nästa val. Under de senaste tio åren har Dansk Folkeparti fått upp emot 14 procent av de danska rösterna. Hur har deras inflytande i regeringen påverkat kultur- och nöjeslivet i Danmark och vad har vi att vänta oss i Sverige om deras svenska systerparti Sverigedemokraterna blir större? Är Danmark en spegel av hur Sverige kan tänkas se ut om tio år? Nöjesguiden skickade Ida Therén till Köpenhamn för att prata med kulturpersonligheter, musiker, en poet och en akademiker om hur de ser på läget.
Full av fördomar om de rasistiska danskarna reser jag från landet som Julian Assange dubbat ”feminismens Saudi-arabien” till Muhammedkarikatyrernas – och Danmarks – huvudstad. På centralstationen i Köpenhamn ser jag mig oroat omkring varje gång en tjej i slöja passerar. Kommer någon att skrika på henne eller ge ogillande blickar? Snart inser jag att den enda som glor på tjejerna i slöja är jag själv.
Efter att jag väntat en stund kommer min svensk-nigerianska barndomsvän som jobbar på danska MTV och möter mig. Vi genar genom Istergade, där många prostituerade möter sina kunder, för att komma till hennes lägenhet. Hon berättar att hon inte gillar att gå där själv eftersom många män tar henne för en av de afrikanska prostituerade kvinnorna. Jag frågar henne om rasismen i övrigt, men hon ger mig inte mycket vatten på min fördomskvarn. Hon säger att hon inte märker av rasismen mycket mer i Köpenhamn än i den lilla svenska staden där vi växte upp ihop. Ändå är vi i ett land som bara några veckor tidigare delvis styrts av främlingsfientliga Danskt Folkeparti (DF), med super-retorikern Pia Kjærsgaard i spetsen. Hur går det ihop?
Jag har fått tips på folk att prata med genom vänner och bekanta, och de flesta jag stämt träff med är rätt lika mig själv. De arbetar med nöje och kultur och de är kritiska till att populistiska partier vinner mark. Snävheten i mitt urval är medvetet, eftersom det vore omöjligt att hinna göra ett rättvist tvärsnitt av befolkningen på två dagar. Istället tvingas jag göra det som man alltid måste göra i journalistik: välja vinkel. Frågan jag bär med mig in i mötena är därför hur Dansk Folkepartis inflytande påverkat människor inte allt för olika Nöjesguidens kulturintresserade, slapp-radikala genomsnittsläsare.
Jag träffar sångaren Wafande nära hans lägenhet i Nörrebro. Området är ghettoklassat av den förra regeringen, men visar de första typiska tecknen på gentrifiering i den bleka inredningen på kaffebaren där vi träffas. En skäggig baristakille, som antagligen spelar i band, serverar oss kaffe som uttalas på engelska eller italienska, och vi kunde lika gärna ha varit i San Fransisco, Stockholm eller Madrid som Köpenhamn. Wafande berättar att hans musik är influerad av apartheid-reggae, och flera av hans texter är politiska. Förra året hade han en stor hit med låten Lang vej hjem, som handlar om vart man ska ta vägen om man inte är välkommen i ett främlingsfientligt Danmark. DF försöker skapa en förljugen bild av ett ”gammalt Danmark” och befinner sig i förnekelse att världen förändras, säger han. Alla som har utländsk bakgrund kallas andra generationens invandrare, trots att många har bott i landet i generationer. Själv är hans mamma dansk-fransk, och hans pappa har ursprung i Tanzania, Kongo, Malaui och Oman. Men han känner sig dansk.
– Folk har börjat blanda sig genom alla olika folkslag och man kan inte längre se om de är ”danska” eller ”ghananska”. Idén om att ”rädda gamla Danmark” är inte realistisk, det Danmark Dansk Folkeparti pratar om är när folk bodde i hyddor och hade svärd. Det går inte att vrida tillbaka tiden. Det här är mitt land, och om Pia inte gillar det, kan hon dra härifrån.
Rosalie Batz, mest känd som Rosa Lux, är en av landet mest välkända dj:s och producenter. I somras hade hon en jättehit med Min klub först, som sålde guld två gånger, och hon har under tre säsonger varit panelmedlem i Danmarks största kulturprogram, Smakdomarna. När vi träffas har hon just fått veta att hennes skiva nominerats till Danish Music Awards, och hon berättar att några av låtarna från skivan spelas mycket, såväl i Ibiza som i Teheran. Den viktigaste förändringen i danska samhället sedan Dansk Folkeparti blev stora tycker hon är hur tonen i media förändrats.
– Grundtoleransnivån har förskjutits och själva utgångspunkten har ändrats. ”De” är alltid problemet, ”de” kostar samhället, och ”de” sköter sig inte i skolan. Det är den generella tonen. Det är alltid vi och dem i media.
Rosa berättar om uppgivenheten som jag möter hos de flesta jag pratar med. Att folk har gett upp, istället för att bli mer engagerade. Hon nämner några exempel på hur kulturen börjat gå åt ett annat håll, en Bollywoodfestival och teatrar där flera olika etniciteter blandas, men att det är svårt att göra sådana projekt utan att det känns präktigt. Det blir lätt löjligt när man behöver sänka sig till en nivå där man måste förklara något så grundläggande som att araber också är människor.
Rosa är något av en lesbisk ikon i Danmark. Hon berättar att det finns mycket främlingsfientlighet även i gayvärlden. Danska RFSL har en egen grupp som ursprungligen vände sig till alla homosexuella med utländskt ursprung, men som nu i huvudsak är till för dem med mellanösternursprung, där många känner sig motarbetade av både det danska samhället och det homosexuella communitiet. Rosa berättar om hur några killar med utländsk bakgrund kastade stenar på Prideparaden för några år sedan.
– Alla politiker blev väldigt indignerade och sa att ”det är inte så här vi gör i Danmark”. Men vad fan, 95 procent av hatbrotten mot homosexuella är av vita. Och då bryr sig ingen.
Rosa tror på den nya kulturministern, Uffe Elbaek, som hon är god vän med. Han förespråkar en radikal ny kulturpolitik där pengar ska flyttas från att allt går till enstaka dyra projekt som exempelvis operan, till att också kunna finansiera små billigare projekt som fria teatrar och konserter.
Jag läser genom Elbaeks förslag och slås av att de påminner mycket om reformerna Mark Lorenzen tar upp när vi möts samma dag.
Mark och jag ses på Copenhagen Business School, en av de högst rankade handelshögskolorna i världen, där han är lektor i innovation och organisationsekonomi. Jag letar efter hans namn på listan över arbetsrum, och slås av att de flesta namnen inte låter ett dugg ”danska”. Omkring mig på skolan hör jag fler prata engelska än danska. Jag hittar Marks arbetsrum och går in. Han lyssnar på pianomusik, en armenisk pianist han såg i London förra veckan. Kulturlivet i Danmark har exploderat de senaste tio åren, med fler konserter, nya festivaler och fler restauranger berättar han. En ökning han tror beror på att folk har haft gott om pengar och att danskar reser mycket och tänker internationellt. Han säger att Danmark är mer globaliserat än någonsin (såväl ekonomiskt som geografiskt), även om Dansk Folkeparti har försökt sakta ner den utvecklingen.
När vi kommer in på hur Dansk Folkeparti påverkar kulturen påpekar han att partiet inte ens har någon kulturpolicy. Jag invänder med att jag har läst på deras hemsida att de vill lägga pengar på bland annat kyrkor och vikingamuseet. Han suckar och säger att de grejerna är välfinansierade, och skulle fått pengar även om inte DF hade varit i regeringen. Han tror att de bara påverkat kulturen indirekt, dels genom att stödja en konservativ regering som inte velat modernisera kulturpolitiken – vilket han anser behövs – och dels genom deras invandringspolitik. De få som släpps in i Danmark de sista åren är mest flyktingar som fyller EU:s kvoter. Istället för att flytta till Köpenhamn har högutbildade människor tvingats flytta någon annanstans, vilket Mark beskriver som ”korkat”.
– Det har kommit färre högutbildade invandrare från USA, Japan och hela världen på grund av Dansk Folkeparti. Om vi antar att det är aktiva kulturella konsumenter och producenter kan det ha varit större kulturliv utan begränsningarna. Min tolkning är att Dansk Folkeparti faktiskt varit ganska skadliga ur ett ekonomiskt perspektiv, för de har stängt ute intressanta människor som vi hade kunnat tjäna mycket pengar på.
Ett forskningsinstitut finansierat av danska staten, Anvendt KommunalForskning, har gjort undersökningar kring relationen mellan folks socioekonomiska situation och deras konsumtionsmönster. De som tillhör grupperna som enligt andra studier oftast röstar på DF konsumerar mindre kultur, eller mer ”masskultur” – alltså tv, stadiumkonserter och stora sportevent. Om man rör sig vänsterut, och mot de mer intellektuella, högutbildade och de som bor i stora städer, blir kulturkonsumtionen mer individualiserad och mer flexibel, i stil med små konserter, teaterbesök och experimentell kultur, berättar Mark. Det är därför Dansk Folkeparti inte har någon kulturpolitik, tror han. De som röstar på dem bryr sig helt enkelt inte om ifall de har det eller inte. Men han konstaterar att DF inte har lyckats stoppa den smala kulturen eller behålla Danmark ”danskt”, vad det nu betyder.
– Du skulle behöva ha en polisstat om du ville göra det. Den enda effekten deras regler haft är att det ekonomiska har påverkats. Invandringen och globaliseringen sker ändå.
Mark pratar mycket om just globaliseringen. Hur så mycket har ändrats på bara de sista 20 åren, att folk inte förstår vad som händer och är rädda för att bli lämnade bakom eller för att förlora jobbet. Han erkänner att inte ens han riktigt begriper vad EU handlar om, så det är inte konstigt om folk som inte jobbar inom akademin inte heller gör det.
Många som röstar på DF är inte rasister. Många lockas inte ens av invandringspolitiken utan av att partiet förespråkar mer pengar för sjukhus och de gamla. Mark menar att alla de andra partierna ignorerat frågor som globalisering och reformering av välfärden. De har också struntat i att ha en uttalad invandringspolitik. På så sätt har DF fått öppet mål för att formulera problemen och hur de ska lösas, det som inom PR och marknadsföring kallas ”problemformuleringsprivilegiet”.
– Det har varit så lätt för DF att säga ”all invandring är dålig, vi slutar med det helt”, när ingen annan diskuterar invandringen. Det är egentligen ganska imponerande att det bara är omkring tio procent av befolkningen som röstar på omoderna och oglobala partier som Dansk Folkeparti. Om man vänder på det är det ett bevis på att välfärds- och utbildningssystemet fortfarande lyckas dra med de flesta i en så stor förändring.
Tillbaka i Köpenhamn centrum träffar jag poeten Julie Sten-Knudsen, som just släppt diktsamlingen Hjem er en retning som bland annat problematiserar den danska invandringspolitiken. Nyligen bodde hon i Göteborg ett år där hon läste litterär gestaltning. Jag berättar att mina fördomar om Danmark som ett rasist-mecka har börjat krossas eftersom situationen inte verkar vara riktigt så som jag föreställt mig. Hon ler och säger att hennes fördomar om Sverige däremot inte rubbades när hon bodde där, i det att hon uppfattade Sverige som mycket mer ”politiskt korrekt” än Danmark. Det är något hon har ett hat/kärlek-förhållande till eftersom hon vant sig vid att vara i opposition i hemlandet. Plötsligt var hon tvungen att vänja sig vid att media var mer på ”hennes sida”. Hon berättar att den konsensus som råder i Sverige kring frågor som ekologi, feminism och antirasism fick henne att vilja dra grova skämt.
– Samtidigt skulle jag ibland önska att Danmark var mer som i Sverige, att det skulle finnas en gräns för hur mycket våld man får begå med sitt språk i debatten. I början fanns det andra gränser för vad man fick säga, men det har ändrats mer och mer. Till slut blir det en gemensam acceptans som man inte får protestera mot, för då är man ”politiskt korrekt”.
Som poet jobbar hon mycket med hur språket ändras. I sin nya diktsamling har hon bland annat citerat utlänningslagen som DF drivit igenom. Hon berättar också om de nya orden som dykt upp i debatten. ”Halal-hippie” kallas en person som inte är islamofob, och man anklagas nedsättande för att vara i ”godhedsindustrin”, en referens till organisationer som Röda korset eller Amnesty, om man vill hjälpa dem som har det svårt i samhället. Jag känner igen fenomenet, samma sak som sker i USA där Tea Party-rörelsen hittar på obegripliga ord som ”socialist-facist” för att beskriva folk som tycker att alla ska ha rätt till hälsovård, eller varför inte Breiviks ”kulturmarxist” som beskriver en vagt hopbuntad grupp av människor som vill göra livet drägligt för fler än bara de starka i samhället.
– De har skapat ord som alla börjar använda, och det är helt absurt att man kan säga något så nedvärderande om något som faktiskt är väldigt sympatiskt, säger Julie. Det är väldigt frustrerande om Dansk Folkeparti ”äger” det danska språket och den danska kulturen. Det finns ju bra saker i det danska samhället också, som välfärdssamhället.
På samma kafé som jag träffat Julie möter jag Mark Serunjogi och Anthony Holm. Båda är i sluttampen av sin master på handelshögskolan, och aktiva i HBTQ-frågor. Förutom att studera arbetar Anthony som eventarrangör och Mark jobbar på en PR-byrå. Medan Anthony har gått på privatskola har Mark växt upp i det socialt utsatta området Amager i Köpenhamn. Även om Anthony är född och uppväxt i Danmark och har en ”dansk” pappa är hans mamma från Filippinerna. Både han och Mark, som är uppväxt i Danmark men född i Sverige till ugandiska föräldrar, tycker att de känner sig danska. Om det inte är Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti som pratar om ”oss danska”, vill säga.
– Ibland känns det som att hon inte pratar om mig, ibland känns det som att hon gör det, säger Mark. De har gjort det okej att säga saker högt som inte hade sagts offentligt tidigare. Jag vet inte hur mycket som har ändrats, mer än att åsikterna blivit mer explicita.
De håller med de andra jag pratat med om att debatten de sista tio åren har handlat mycket om ett vagt ”vi och dem”. Den tuffare retoriken har också synts på vänstersidan, men mycket av de hårda orden mot invandrare i media tror killarna handlar om att journalister har ont om tid. Att de inte vill förklara komplexa frågor, eftersom ingen vill läsa en komplicerad artikel. Mark menar att den politiska debatten handlar mer om tyckande än kunskap.
– Jag tror att media har en roll i att det blivit okej att prata generaliserande, och politiker pratar om vad de ”känner” utan att backa upp det med vetenskapliga bevis eller fakta.
De berättar om en reklamfilm för Dansk Folkeparti, där Pia Kjærsgard säger att ”den danska nationalsporten är att festa”. Mark skrattar.
– Menar hon att andra människor inte vill vara glada och sociala?
Mark och Anthony säger att när någon ifrågasätter DF:s kritik mot muslimer eller utlänningar är partiet snabba att åberopa yttrandefrihet, men långsammare när det gäller kritik mot dem själva.
– Journalister får inte ens fråga Dansk Folkeparti en kritisk fråga, för då svarar de genast ”ifrågasätter du makten jag fått från danska folket?”, eller ”gillar du inte danska folket och dansk kultur?”, berättar Mark. När Pia Kjærsgaard påstod att hon inte trodde att utsläpp hade att göra med klimatförändringarna skrattade de andra politikerna åt henne och påpekade att 98 procent av alla forskare tror att det är så. Pia svarade med ”attackerar du min rättighet att inte hålla med dig”.
Anthony tillägger att han tycker att det läskigaste är att det inte längre är lika fruktansvärt att vara rasist som det var tidigare, utan att det är mer mainstream nu.
För några år sedan ville DF vara med i Prideparaden, men de drog sig ur efter stora protester. Det är bra tycker killarna, eftersom de menar att det vore hyckleri då partiet aldrig röstar för några HBTQ-rättigheter i riksdagen.
– Jag tror att de ville vara med i paraden mest som ett PR-stunt, säger Mark. Det är som att säga ”jag har inget emot homosexuella, jag tycker bara inte att de ska ha några rättigheter”.
För den sista intervjun återvänder jag till Nörrebro, där jag träffar designern Anders Hagedorn. Han ser ut som en schablonbild av en dansk med blå ögon, ljust hår och ett stort leende på läpparna. Just nu arbetar han med att involvera ungdomar i att renovera ett ghettoklassat område i Höje Tåstrup kommun utanför Köpenhamn. Delaktigheten i att utforma omgivningen har gjort att vandaliseringen har minskat drastiskt i området.
Anders berättar att flera av de politiska representanterna utsedda att sköta public service tidigare kommit från Dansk Folkeparti, något han tror kan ha påverkat kulturen, i alla fall enligt hans vänner som jobbar med radio och tv. Han berättar också att nio av tio gånger när hans vänner reser, säger de inte att de är från Danmark, utan att de är från Sverige eller Norge. Det beror på det som hände efter Mohammedkarikatyrerna, att bilden om Danmark som ett fritt och demokratiskt land har förändrats de senaste tio åren.
– Utomlands står Danmark mycket för frihet och att vara öppensinnad, typ Kristiania och nakna bröst. Bilden av Danmark som beskrivs inne i landet är helt annan.
Efter Mohammedkrisen tryckte han och några vänner upp klistermärken som var flaggor med danska flaggan och ”peace and love”-tecken för att visa att danska flaggan – som DF använt mycket i sin PR-strategi – har andra värden än de DF försöker tillskriva den. Några av Anders bekanta i kollektivet Superflex gjorde också klistermärken. På dem stod det: ”Utlänningar, snälla lämna oss inte ensamma med danskarna”.
Anders tror inte att klassiska demonstrationer gör så stor skillnad, utan att det mer handlar om att göra konstruktiva projekt och förändra genom att inkludera folk. Många gamla människor är rädda för invandrare, eftersom de inte känner några.
– Man måste få folk att träffa varandra. Det är så folk ändras.
Anders tycker att jag borde skriva som han brukar göra när han jobbar med design – genom att se på vad man inte vet. Vilka tidningar läser de som röstar på Sverige-demokraterna? Var rör de sig? Det är de tidningarna jag borde skriva för, säger han.
Vi skiljs åt och jag åker ut till konstmuseet Louisiana där de visar en utställning om sätt att leva, såväl utopier som hur vi kan komma att leva i framtiden. Hela utställningen är som en slags manifestation över hur globaliseringen ändrat, och ändrar, världen och dess demografi. Hur det inte längre är självklart att vi lever i kärnfamiljer, alla i varsitt hus, och hur globaliseringen flyttar makten från det lokala till det globala. Hur eliten rör sig på ett nytt sätt medan de som halkar efter kan förlora jobb och stå hjälplösa i ett uppluckrat välfärdssystem.
På vägen tillbaka till Köpenhamn funderar jag på varför jag tycker att Sverigedemokraternas verklighetsbild är så främmande. Jag tänker på det filosofen Zizek skriver i Living in the End Times, om att det inte längre finns något alternativ till ett stort mittenparti där både moderater och sossar på ett eller annat sätt förespråkar en marknadsekonomi, medan populistiska partier som SD och DF är de enda som säger emot, och ifrågasätter globaliseringen – även om de inte presenterar någon större lösning mer än en önskan att gå tillbaka i tiden.
Zizek tror att de flesta europeiska regeringarna antingen blir som Italien, där populismen gått så långt att demokratin blir ett tramsigt lekprogram, eller att vänstern radikaliseras. Finns det ens några alternativ till den kapitalistiska modell vi har idag?
De populistiska partiernas lösning på allt tycks vara att stänga länderna, men det verkar inte särskilt hållbart i en ekonomi där vi inte längre är nationalstater som kan agera helt oberoende av varandra, utan där allt är sammanlänkat. Pengar och varor rör sig genom gränserna annorlunda än när mina föräldrar var i min ålder. Människor flyttar runt i världen, och det kommer knappast minska under annalkande klimatkatastrofer och ökade avstånd mellan en elit som har de allt mer specialiserade egenskaper som efterfrågas i en allt mer idébaserad ekonomi. Jordens resurser paller inte att producera så mycket mer, idéer blir lika viktiga som naturtillgångar. Vad händer med de som inte har idéerna som efterfrågas?
Tankarna rasar fram, om hur demokratin inte längre tycks lika självklart som styrelseskick, jag kommer att tänka på det virala YouTube-klippet där en börsmäklare pratar om hur stater inte styr världen, det är banker som styr den. Och så kommer oundvikligen tankarna på min egen roll i det hela. Tillhör jag själv den privilegierade gruppen som håller på att springa ifrån de som halkar efter i den globala världen? Det närmaste icke-svenskt ursprung jag har är några snapphanar på mammas sida som ville tillhöra Danmark, ändå ser jag det som mer troligt att mina barn ska växa upp i Berlin och New York än i min hemstad. Jag tjänar mindre än en undersköterska, men kan göra mig förstådd på fem språk. Jag har vänner som är muslimer, men de är alla sekulariserade och förespråkar knappast sharialagar. Jag har bott utomlands största delen av mitt vuxna liv men har växt upp i ett tryggt, om än krackelerande, välfärdssystem. Jag har aldrig fått sparken men har heller aldrig haft en fast anställning.
Hur ska jag och Sverigedemokraternas väljare mötas, pratar vi ens samma språk? Jag som inte ens begriper vad ”svenskheten” de pratar om innebär.
Från Köpenhamns huvudstation tar jag tåget tillbaka till Stockholm medan jag funderar på vilken tidning Jimmie Åkesson prenumererar på. Behöver de frilansare?
