Skate Kitchen.

Jorden runt utan att lämna biosalongen

15:17 11 Dec 2018

Filmåret 2018 börjar tänka på refrängen. I bakfyllan som återstår efter en häftig mängd audiovisuella shots framträder flashbacks av våldsromantik som en av årets mest framträdande filmtrender. 

En välvillig tolkning av den skulle kunna definieras som en önskan att konstruera ett titthål i samtida strömningar som oftast låter sig förklaras, men inte kännas såsom insiktens lag kräver. Ändå är det något med det omotiverade våldet i El Angel, Climax och Suspiria (för att bara nämna några filmer) som provocerar oerhört, särskilt när det framstår som regissörers ängsliga längtan att vara banbrytande.

En annan filmtrend som kan vara hög tid att begrunda är den kvantitativa filmkonsumtionen – förslagsvis genom en snabbmanual i självhjälp och eftertanke. 1. Unna dig en tyst minut tillägnad din alarmerande skärmtid. 2. Avge ett heligt löfte om att aldrig mer se en film på en mobilskärm. 3. Detoxa.

Varför inte inleda din själsliga rensning från lågupplöst lagg och annat otyg med årets vinnarfilm på Stockholm Filmfestival – Skate Kitchen. Crystal Moselle debuterade med dokumentärfilmen The Wolfpack för två år sedan (om du inte har sett en av historiens mest fascinerande hyllningar till filmkonsten så gör det genast) och följer upp med en spelfilmsdebut om New Yorks coolaste gäng. Jag vill hänga med dem jämt, hädanefter leka, måla ögonbrynen i regnbågens färger och vägra könsroller 4-ever. Moselle har tagit tempen på den samtida ungdomen som framkallar små styng i hjärteroten över svunna minnen från nattliga skejtturer, ockupationer i övergivna hus och harmlösa busstreck som får en att bära upp ”skitunge” med värdighet. Bortsett från att jag knappt såg en enda film om tjejer som himlar med ögonen åt konventioner när jag var tonåring. Förresten är det något visst med regissörer som graciöst rör sig mellan verklighet och fiktion. 

Det är nästan som att Vanessa Filhos debutfilm Angel face hade kunnat ta vid två år efter att Sean Bakers film The Florida project (på riktigt 2018 års bästa film) utspelar sig. Det är också där, som en hybrid mellan Bakers mästerverk och Catherine Hardwickes coming of age-drama Tretton, som Filhos film har sin styrka. I rollen som en ung, alkoholiserad mamma är Marion Cotillard nästan oigenkännlig. Kanske inte fullt lika mycket som i La vie en rose, men med den motsvarande närvaro som hedrar hennes rykte som en av världens skickligaste skådespelare. Missbrukets bedrägliga arv avtecknas i pasteller och glitter som blandar sig med fimpar och krossat glas.

Den ultraproduktiva (och underskattade) regissören Naomi Kawases poetiska uttryck kommer väl till sin rätt i de japanska urskogarna i hennes nya film Vision. Juliette Binoche spelar en fransk turist som letar efter den mytomspunna örten ”vision”, som sägs kunna ge profetiska krafter – men bara var tusende år. Filmen är en metaforisk påminnelse om naturens överlägsenhet gentemot människan men bör snarare betraktas som en kärleksförklaring till människans tidlösa nyfikenhet till metafysiken.

Chang-dong Lee betraktas allmänt som en av Sydkoreas främsta regissörer. I maj vann han kritikerpriset FIPRESCI för sin nya film Burning på Cannes filmfestival. I slutet av sommaren hade filmen fransk biopremiär och i höstas blev den utvald till Sydkoreas Oscarsbidrag. Det kräver sin film. 

Lees existentialistiska thriller ter sig å ena sidan allmängiltig där den ringar in hierarkiers mekanismer på mikronivå, men är å andra sidan relativ i vilken grad den låter sig tolkas. 

 

I Christina Choes finstämda thriller är Nancys lögner så väloljade att de kan liknas vid ett urverks finmekaniska system. Hennes intention med lögnerna är närhet, och samtidigt är lögnernas natur underordnade rationaliteten också genom att hon ljuger för sig själv. Och för publiken. Och för paret vars dotter kidnappades 30 år tidigare. Choes film är en hjärtkrossande debut om ett brott mot en av människans högsta moraler som uppträder ur människans främsta behov.

 

BÄST JUST NU 

 

The Wife
Efter Björn Runges dramatiska sorti från den svenska filmbranschen för fem år sedan verkar regissören ha hittat den gyllene medelvägen i engelskspråkiga filmer. Hans första sådana handlar om ett väl bekant tema: nobelpriset i litteratur, intriger och livslögner. 

Studio 54
Matt Tyrnauer har gjort en uttömmande dokumentär om den mest mytomspunna nattklubben någonsin. Studio 54 blev synonym med discoscenen under 70-talet och där samlades kultureliten och alla som någonsin har skapat rubriker i Us Weekly.  

När fjärilarna kommer
Tolga Karaçelik turkiska film faller under kategorin ”weird comedy” och även om den som sådan ibland blir lite väl tillrättalagd är helheten så charmig, rörande och välspelad att det inte gör så mycket. 

Shoplifters
Förväntningarna är alltid skyhöga på en guldpalmsvinnare, och i år tilldelades priset den japanska stjärnregisssören Hirokazu Koreeda. Filmen, som redan har sålt guld i Japan, handlar om en kriminell familj som för bort en flicka och gör henne till en av dem.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2018.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!