Johannesevangeliet

Johannes Nilsson far med osanning när han ger sin bok [I]Recension[/I] undertiteln [I]En samtidsroman[/I]. För hans samling av grovt tillyxade, ytterst subjektiva vardagsbetraktelser i bokstavsordning är något annat än en litterär debut av det vanliga slaget. Det är inte en roman. Den passar inte in i Månadsjournalen. 24-årige Johannes, med ett förflutet som serietecknare, utgivare av det självrannsakande fanzinet Schipperke och upploppsdeltagare i hemstaden Järna, odlar inte heller någon klassisk författarmyt kring sig själv. - Jag är av den meningen att folk står lite för mycket för vad de tycker. Folk förutsätter att om man skriver något, så ska det vara så där skitviktigt. Det jag har skrivit är ingenting jag står för särskilt mycket. Jag skriver bara i extrema tillstånd av olika slag. Vrede, eller om jag blivit utsatt för en kränkning. Och så brukar jag röka en massa hasch när jag ska skriva något. Johannes elaka betraktelser av den egna vardagen är något som otaliga "vanliga" romanförfattare skulle stånga sig blodiga för att infoga i en löpande berättelse. Men han levererar sina funderingar rått och direkt, utan krystade sammanhang. Ett hejdlöst avsnitt i boken börjar med en analys av [I]Drew Carey Show[/I] för att sedan spåra in på en hjärtskärande berättelse om fetma och självförakt. - Det är från en tidigare roman som jag försökte skriva. Det känns deprimerande att du tar upp just den biten. Jag hade en idé om att jag skulle skriva en bok som skulle heta [I]Fet[/I] och den skulle vara självbiografisk och handla om en extremt fet persons uppväxt. Jag tänkte att kulturetablissemanget skulle reagera "Åh, äntligen en fat power-bok!" Jag tänkte att det skulle bli kul att bli inkallad till mitt första debattprogram i tv - för när du ser mig syns det tydligt att jag aldrig har varit fet! [B]Varför valde du just recensioner som format för din bok?[/B] - Jag har alltid tyckt att det är kul att läsa recensioner. Särskilt sågningar, och det är väl det som jag är duktig på själv. Det är alltid roligast att gnälla. Om man läser andra kritiker, tycker jag att det är väldigt få som som kan skriva en hyllning som på något sätt känns värdig. Det blir alldeles för ofta den här Andres Lokko-hyllningen; "Jag står och vevar med armarna i luften tills solen går upp - aaah!". Och då får man ingen lust att ta del av det de hyllar. Det är som fanzines - något som görs av fans och är så jävla entusiastiskt. [B]Men du har själv gett ut fanzines. Och [I]Recension[/I] ges ut av ett förlag startat av bland andra Stefan Zachrisson och Henrik Kihlberg, som om något borde kunna kallas fanzinister.[/B] - Ja, det är ju märkligt. Jag är glad att de är så vidsynta. Men jag har ju inget förakt för människor egentligen. Vad det gäller popmänniskor och popfanzines - de är alltid så hurtiga och lalliga. Staplar en massa trevliga associationer på varandra, trots att det handlar om saker som skulle förtjäna mer kritik. [B]Din samtidsroman är full med knark, avföring och en hel massa förakt och aggressivitet. Är det därför du inte vill bli fotograferad?[/B] - Det är inte för att jag skäms. Men jag vill inte bli en offentlig person, det verkar jobbigt. Jag har ett ganska anonymt utseende och det har jag kunnat njuta av ganska mycket. Aggressiva personer som vill slåss ser mig aldrig.