Jennifer Rainsford: ”Jag tror att vi lever i den bästa av världar”

09:48 14 Nov 2022

Vi har djupdykt i Stilla havet med regissören bakom All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars.

I fem år har konstnären och mångsysslaren Jennifer Rainsford rest runt och utforskat hur mänsklighetens inre kosmos förhåller sig till naturen, sorger och katastrofer, mot bakgrund av tsunamin i Japan 2011.
Jag fick en läskig svindlande känsla när jag såg en vetenskaplig simulering av hur debrisen från tsunamin skulle röra sig över Stilla havet. Ett stort undervattensberg av skräp rörde sig från Japan och landade på andra sidan Stilla havet i USA flera år efter katastrofen.

Jennifer undrade vilka slags berättelser som kunde komma från ett så stort och skrämmande förlopp. Så växte filmen All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars fram. 

Hur skulle du förklara filmen, och inte minst titeln?
All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars är vad filmen handlar om och en slags dikt i sig. Jag vill att de som inte ser filmen iallafall får den svindlande tanken när de läser titeln på en affisch eller i ett program. Det är en fras som sägs vid filmens exakta mittpunkt, när vi har sjunkit ner till den djupaste platsen i Stilla havet och fått höra en av de mäktigaste historierna som finns, som börjar i the big bang och slutar i vårt hjärtslag. 

Du har en brokig bakgrund - pluggat arkitektur, manusskrivande och konst. Ditt sätt att jobba är också ett slags collage: en blandning av olika genrer, filmspråk – naturfilm möter filosofisk essä. Var skulle du placera din film genremässigt?
— Haha, tack, ja de sakerna är bara en bråkdel av allt jag gjort och försökt göra, du kan lägga till programmering, dataspel och astrobiologi också och säkert en dussin saker som jag glömt bort just nu. Jag har alltid velat förstå hur saker fungerar och hänger ihop och hur det är att vara människa i olika delar av världen. Den här filmen är sådan också. Jag skulle gärna låta den vara fri genremässigt, men det behövs ju kategorier för att förklara för någon som vill se… den har kallats essäfilm när den visats på festivaler och det passar nog ganska bra som genre även om det låter lite torrt.  

Har du hittat svar på vad det är för slags drivkraft människan och naturen har som gör att vi reser oss från alla tänkbara katastrofer?
Kanske inte svar men jag har hänförts av att drivkraften finns. Det inger mig mycket hopp. Under en av de sista historierna i filmen, som visar hur en räkas ben återuppbyggs, har jag samarbetat med forskaren Michalis Averof som forskar inom regenerativ biologi. När man tittar på hans elektronmikroskopbilder hur cellerna verkar veta exakt hur de ska röra sig för att benet ska återbyggas fylls jag av en stor förundran. Det är väldigt vackert.

Är filmen någon slags bearbetning av din klimatångest?
När jag gjorde research för filmen blev jag rädd många gånger, som när jag förstod att fiskar får i sig miljögifter genom mikroplaster som sedan hamnar i oss som äter fisk, och att det är omöjligt att rensa haven från mikroplast. Den rädslan paralyserade mig och jag undrade hur vi kunde ha vetat om det sedan sjuttiotalet utan att ändra vårt beteende. Men jag vill också lägga till att jag verkligen tror på att vi lever i den bästa av världar i den bästa av tider och att vi är en slags medlargeneration på det sättet.

Var det något möte som drabbade dig särskilt hårt under arbetet med filmen?
Alla berättelser som finns i filmen berörde mig starkt på olika sätt. Den starkaste berättelsen är kanske den om Yasu, en man som förlorade sin fru i tsunamin och som lärde sig dyka för att leta efter henne i havet. Tio år senare dyker han fortfarande för att leta efter henne men det har också fått en ny mening för honom. Växelverkan mellan förstörelse och uppbyggnad finns mycket att lära av.

Trots allt det sorgliga som präglar filmen blir man förvånansvärt hoppfull av den. Var det meningen? Hur hanterar du sorg?
Det var meningen! En av de saker jag lärde mig av en japansk forskare som forskar på posttraumatisk stress (PTSD) och komplexa sorgemönster är att man ska lita på att kroppen och själen vet hur de ska göra för att sörja. Det är en slags evolutionär mekanism som sätter igång, och alla underliga saker som händer när man sörjer är precis som de ska vara.

Det här var din långfilmsdebut. Vad blir ditt nästa projekt?
Jag är just klar med en kort dokumentär som jag gjort i samarbete med ESA, Europeiska rymdstyrelsen, som heter ”Heart of an astronaut” och som följer de Europeiska astronauternas läkare och hennes jobb på jorden parallellt med att astronauterna är på ISS (International Space Station - red.anm.) Jag håller också på att lära mig mer om hjärtat och om vad känslor kommer att vara i framtiden, det kanske kan bli någonting, men med en kortare titel!

All of Our Heartbeats Are Connected Through Exploding Stars har biopremiär den 18 november.
Läs Nöjesguidens recension av filmen här

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2022.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!