Janice – med sorgen som inspiration

Först i februari kommer debutalbumet. Ändå har vi redan sett henne överallt. Vi träffade Janice som berättar om hur den stora sorgen och inspirationen hänger ihop.

I flera dagar gick hon och nynnade på en melodi och trodde att det var en låt hon hade hört på radio. När hon insåg att hon hittat på den själv satte hon sig vid pianot och började ta ut ackord. När det väl var gjort kom texten snabbt. I början av 2017 släppte Janice så låten Answer där hon sjunger till sin pappa som tog livet av sig fyra år tidigare.

Ett knappt år innan Answer släpptes debuterade Janice med singeln Don’t need to. Planen var att låten skulle öppna upp för skivkontrakt inom ett år och nästan direkt hörde den tyska filialen av Sony av sig. När P3 summerade musikåret samma år utnämndes debuten till en av årets bästa låtar och Janice utnämndes av DN till ett av fyra kulturhopp inför 2017. Nu är hon nominerad till en grammis för Årets nykomling.

Hon växte upp i Enskededalen i Stockholm tillsammans med sin mamma och pappa, som yngst av fyra syskon. När pappan gick bort 2011 var det bara Janice som bodde kvar hemma. Syskonen hade flyttat utomlands.
– Det var jobbigt för min mamma tog ju det hårdast. Just då i alla fall. Men vi bar varandra i omgångar. Samtidigt var det en stor trygghet att alla mina syskon är äldre. Jag var ju väldigt ung. Det kunde lika gärna ha blivit så att hela min tonårstid försvann. De har en väldigt stor del i att jag faktiskt fick ha den ändå.

Syskonen pushade Janice att göra sina egna grejer och bara en sån sak som att våga lämna sin mamma och åka på semester med kompisar.
I samma veva hade hon börjat gymnasiet med inriktning på dans. Men egentligen ville hon sjunga. Under grundskolan på Kulturama hade hon varit “en av dansarna”.
– Det bara var så. Jag gick musikallinjen men det var underförstått vilka som var dansare, vilka som hade sång och vilka som hade teater som sin grej.

Janice fick bekräftelse för sin dans, det var det hon visste att hon var bra på.
– Men egentligen insåg jag redan första dagen på skolan att det inte var något för mig.

Syskonen stöttade henne att våga bryta upp, söka om och börja musikgymnasium med inriktning på sång istället.
– Jag vågade egentligen inte söka, jag kände att jag inte visste om jag ville. Alla andra skulle gå i tvåan när jag fick börja om ettan. Men de pushade och stöttade mig i det också.

Hatar du dans nu?
– Det är verkligen en hatkärlek. Dans är så ångestladdat för mig, så extremt mycket prestation. Jag dansade fyra-fem gånger i veckan i skolan och sju-åtta gånger utanför. Det gick inte. Eller i alla fall klarade inte jag av det. De begärde för mycket från så unga personer. Allt blev måste och det var inte kul.

Precis innan Janices pappa dog och hon började på musiklinjen kom hon med i Tensta Gospel Choir, kören som ofta beskrivs som en plantskola för framgångsrika svenska artister (Mapei, Lykke Li, Sabina Ddumba, Robyn, Zhala, Elias) men som är så mycket mer än så, förklarar Janice.

– Det är verkligen en plats där man kan få utrymme och uttrycka sig hur man vill. Vare sig du vill bli sångerska, lärare eller läkare. Det är det som är så fint. Att det pratas om att det är en slags plantskola är väl smickrande och fantastiskt på ett sätt men det är verkligen inte vad det handlar om i första hand. Det finns många exempel på människor som utvecklats och gör personliga resor som folk inte ser. Tensta Gospel är en plats där alla får ta det utrymmet, där man kan bli precis det man vill och där det finns folk som stöttar och backar.

– När jag började var jag såklart väldigt rädd. Jag kollade runt och kände bara att herregud, de är så duktiga, jag orkar inte typ. Men så fort man kommit över den där prestationsgrejen så är det så jäkla skönt. För det handlar inte om att sjunga perfekt. Det handlar om att känna, våga blotta sig, berätta en historia och leverera en känsla. Det är det som är det magiskt starka med kören.

Hon beskriver det som att hon verkligen fick plats att visa vad hon kunde och vad hon alltid velat förmedla.

Men hur skapar en ledare den stämningen som gör att man kommer över den där gränsen?
– Det är så svårt och jag kan nog inte svara på hur. Cedwin Sandanam har bara lyckats. Han är öppen och skapar en relation med alla. Han pushar en. Han har ju såklart testat olika sätt genom åren. Förr var det mer att vi bestämde vem som sjöng solo på en låt - då hade man kanske den låten hela året liksom. Nu håller vi det ofta öppet till konsertdagen “fick du feeling nu? kör!”, och det gör att man släpper lite på pressen tror jag.

När Janices pappa dog sjöng kören hans favoritlåt Gone to soon, tillsammans med henne, på begravningen.
– Vi har blivit så trygga med varandra. Vi har mycket samtal och pratar om låtarna vi sjunger. Senaste åren har det varit väldigt mycket så, när det varit tuffa tider är det viktigt att vi sprider ljus och pratar om det. Det är en plats där folk får öppna upp sig. Ingen dömer någon, man är bara där, man kan välja att bara lyssna också. Vissa rep sitter vi bara och bölar och håller om varandra. Jag vet inte, det är så jävla fint.

Det var på en julkonsert 2013 som det släppte för Janice. Hon sjöng ett solo.
– Efteråt fick jag så mycket kärlek och komplimanger. Jag kände, vad var det som var så speciellt med det här? Sen några dagar senare tittade jag på klippet och blev chockad över mig själv och kände att, gud, jag är faktiskt duktig. Det hade hänt någonting. Jag hade landat. Allt med teknik var borta. Det var bara känsla och sång.

Ju mer framgångsrik hon blir i sin egen karriär desto svårare blir det att fortsätta i kören. Senaste året har det varit svårt.
– Men är det måndag kväll och jag inte har någonting annat. Då åker jag till Tensta. Det är givet. En gång hade jag paus, precis efter att pappa hade dött. Jag var ledsen och trodde det skulle vara enklare att inte vara där. Det var så dumt. Jag var snabbt tillbaka. Det ger mig så mycket och om jag är ledsen får jag ju tröst där.

2 februari kommer debutalbumet Fallin’ Up, samma dag släpps singeln You only say you love me in the dark.

Hur känns det att din pappa inte fick se allt det här. Att det blev sång istället för dans?
– Det känns skittråkigt såklart. Jag tänker på det ofta. Åh, vad han skulle gilla det här. Och det blir någon slags drivkraft i mig. Det är mycket jag gör för pappa. Fan, det har gått ett tag nu.. Sorgen är alltid med en, den försvinner aldrig. Man lär sig att leva med den även fast jag saknar honom varje dag. Ibland blir jag rädd över att ha en ny verklighet, må bra och vara glad. Samtidigt vet jag ju att det är precis vad han ville.

Janice spelar på flera platser runt om i Sverige under våren. Bland annat i Stockholm 23 februari, Lund 24 februari och Åre 27-28 april.
Läs också vår recension av Fallin' Up.