För sex år sedan blev Jamie Smith medlem i sina kompisars band The xx. Strax därefter skulle han göra en mix för tidningen Fact och behövde ett artistnamn. Enkelt nog blev det Jamie xx.
Sedan dess har historien innehållit hyllade album med The xx, samarbete med legenden Gil Scott-Heron, remixer av Florence & The Machine och Adele, och jobbat med bland annat Rihanna.
Det är en eftermiddag i februari, nyheten om debutalbumet In Colour är precis släppt, och vi är många som står i kö för att få byta några ord med producenten högst upp i en skyskrapa med utsikt över Stockholm. Senare på kvällen ska han vara en av huvudakterna på Sonár-festivalen.
På ”hur-är-läget-frågan” berättar han att han mår bra och ser väldigt mycket fram emot att få göra Sonár-debut. Jag undrar om han hunnit besöka festivalen än. Det har han inte. ”It’s over there, right?”. Han pekar bort mot Stadshuset och den stora konserthallen med bättre precision än mig, samtidigt som han sätter sig i fåtöljen och försvinner i tanken en sekund, innan han tar en klunk på sitt nybryggda eftermiddagste.
Har du några rutiner som får dig att komma igång om dagarna?
– Jag har börjat med det nu. I slutet av förra året började jag känna mig lite vilsen och gick senare och senare till studion varje dag. Jag ville ha lite rutiner inför det här året, så nu har jag börjat med thaiboxning på mornarna. Det är ganska hårt. Jag har en tränare, han är snäll men får mig att vilja dö varje gång, haha.
Du turnerade väldigt mycket förra året, och efter albumet lär det väl knappast bli mindre. När hinner du vila? Eller är det avkopplande att turnera?
– Det blir antagligen mer i år. Det är inte avkopplande, men jag föreställer mig alltid att om jag skulle åka på semester och vara helt ledig skulle jag bli väldigt uttråkad. Jag har börjat inse att jag inte är en semesterkille.
Tycker du att det är stora skillnader mellan att resa runt själv och att turnera med The xx?
– Med bandet är det alltid familjärt, man spelar med sina vänner och har kul. Det är lite enklare helt enkelt, jag behöver inte vara vaken till fem varje morgon. Det är två olika livsstilar att vara med i ett band och att vara dj. Men jag gillar att kunna göra båda.
Du har sagt att du skapade låten All Under One Roof Raving utifrån saker som påminde om England och London när du var på turné. Jobbar du ofta så?
– Jag försöker göra musik som får mig att känna något, inte bara att andra ska känna och tycka saker om min musik. Jag är rätt nostalgisk av mig, på de flesta möjliga sätt. Den handlar om tiden då rave var nytt. Jag var ju inte ens där, men den påminner mig om den nostalgiska bild jag har av hur den scenen var.
Samplingen i låten är från konstverket Fiorucci Made Me Hardcore av Mark Leckey, ett kollage av olika ljud och bilder. Gillar du kollage?
– Jag kan känna mer samhörighet med samplingar och spoken word än med ren sång. Jag måste ofta koncentrera mig så mycket för att höra vad en sång verkligen handlar om, och det orkar jag sällan göra. Mitt huvud lyssnar inte på texten utan på instrumenten. Känslorna som kommer ur melodier. Så att arbeta med kollage eller samplingar är mer rimligt för mig, som på Gil Scott Heron-albumet.
På tal om Storbritannien, du bor ju i London. Vad är det mer än ”hemma” för dig?
– Det är väl allt, på något sätt. Jag är ju uppvuxen där och jag saknar det alltid när jag är borta. Å andra sidan, när jag är i London för länge så vill jag därifrån. Jag antar att det alltid kommer vara så, jag tyckte inte ens om allt med att växa upp i London. Det var tufft, det är ett hårt ställe, men eftersom jag gjorde det har jag någon slags lojalitet mot staden nu.
Nya skivan heter In Colour. Finns det någon tanke bakom det?
– Tanken var att vi i The xx ses som lite ”moody”. Vi gör ledsna kärlekslåtar, klär oss i svart och ser ledsna ut. Men egentligen är vi ganska färgglada människor, och jag ville visa mig och oss i en ny färg.
Nu är skivan färdig och ska snart släppas. Hur känns det?
– Det känns faktiskt inte alls än, det är alldeles för tidigt. Med tidigare album har jag haft lite tid att reflektera över dem. Den här gången blev det färdigt så fort, och då hade vi redan satt igång med det nya The xx-albumet och lite andra projekt, så jag har inte hunnit reflektera än.
Ifall du skulle göra musik i en helt annan genre, vad skulle du vilja testa då?
– Om jag skulle göra det skulle det nog ändå vara som Jamie xx, och det kommer säkert hända. För tillfället jobbar jag med en balett, till exempel. Det är ju en ny genre för mig. Det vore kul att jobba ännu mer med orkestrar också. Det är en häftig känsla när jag sitter och gör något som jag tycker låter rätt kasst, men sen ger man det till en orkester och helt plötsligt låter det mäktigt.
Var det annorlunda att arbeta med Romy och Oliver när målet med låtarna var ditt egna album?
– Ja, det var det. Framförallt var det svårt att få dem att inte bli för involverade. Det var ett gäng som till slut blev The xx-låtar istället. Men jag är ändå glad att de är med på några låtar. Det gör att skivan betyder ännu mer för mig personligen. Jag hade ju inte kunnat göra det här utan dem.
Läs även: Zara Larsson vill vara fri.
Jamie xx – den här gången i färg
Stad:
Kategori:
