Jaktkultur och livsnjuteri i SVT Flow-satsningen "På jakt med Lotta och Leif"

Hon är kokboksförfattaren och tv-stjärnan som, på något sätt, både är att betrakta som ung och lovande och helt självklar i svenskt kulturliv. Han är motvals men enormt högt ansedd, kriminolog och deckarförfattare. Nu möts Lotta Lundgren och Leif GW Persson i På jakt med Lotta och Leif, en serie i tio delar som sänds i nystartade, än så länge något konturlösa SVT Flow.

Lotta blir Leifs unga adept, med ambitionen att ta jaktlicens, och bjuder i utbyte mot jägarlektionerna Leif på middagar. Oändligt nyfikna på hur detta skulle komma att te sig pratade vi med det – tydligen inte så – omaka paret. Intervjun kom att bli ett ändlöst hyllande åt båda håll, en ovanlig inblick i jaktkulturens mystiska värld, och en av de mest hjärtevärmande intervjuer vi haft äran att publicera. Trots att den på ytan handlar om jakt.

Lotta, vad har du för tidigare erfarenheter av eller tankar kring jaktkultur?



– Jag hade inga egna erfarenheter alls, men eftersom jag umgås med några som jagar, och jagar mycket, var jag nyfiken på vad som får folk att göra sig så mycket besvär, utsätta sig för allt det här jobbiga, för att kanske, kanske få åka hem med en halv gris i bakluckan. För jakt är verkligen allt annat än bekvämt. Gå upp halv fem på morgonen och köra tio mil för att frysa som en idiot i sju timmar? Och då är det ändå den sociala pressen från andra jägare som är värst. Om du gör något fel blir du utskälld, om du inte skjuter alls är du misslyckad, om du skjuter fel djur eller skadeskjuter pratar folk skit om dig i trehundra år och i värsta fall får du aldrig mer komma tillbaka. Det måste ju finnas någon väldigt märkvärdig uppsida i allt detta för att det ska vara värt det.

Och vad var du mest nyfiken på när du skulle börja?



– Jag gick delvis in med ett journalistiskt perspektiv och var intresserad av att förstå varför en grupp män verkade dras till en hobby som genomsyras av ett klass- och genustänk som inte rört sig sedan slutet av 1800-talet. Lodenrockar i tornen och arbetarkillar i drevet, hålla käften och slippa se röken av en kvinna. Fascinerande omodernt! Problemet med mig är bara att jag inte är speciellt bra på att stå utanför och observera. Jag kastar mig hellre in och är med. Och då upptäckte jag att under ytan hade jakten ett helt annat innehåll och väldigt mycket att lära mig. Det låter flummigt, eller? Jag kan inte sätta ord på det riktigt, men jakten kom åt något i mig som jag inte visste att jag hade.   

På pappret känns det som att ni lever i vitt skilda världar. Vad har ni upptäckt att ni har gemensamt?

Lotta: – Vi är väldigt lika! Vi har till exempel tjänat alla våra pengar helt på egen hand, Leif har lite försprång där, men det bjuder jag på. Vi har båda näsa för bra folk och dåligt folk. Sedan har vi samma medfödda talang för livsnjuteri, alltså att äta, dricka och snusa i roligt sällskap, och ingen av oss är det minsta snål. Vi är även väldigt förtjusta i Leifs fru Kim. Ja, såhär skulle jag kunna fortsätta i evigheter, men det blir ju bara tjatigt.

Leif: – Att vi lever i skilda världar är nog sant, allt annat vore ju konstigt. Jag är man, hon är kvinna, dessutom 26 år yngre än jag och med små barn. Det vi har gemensamt handlar nog i allt väsentligt om vad som rör sig i våra respektive huvuden. Jag gillar Lotta av de där enkla och självklara skälen. Hon är begåvad, hon är rolig att prata med och hon är en bra människa. Att hon dessutom lagar godare mat än nästan alla andra är mer en detalj i sammanhanget. Att just jag uppskattar den är en annan sak, och min fru är heller inte dålig på att laga mat. Att det skulle varit det som gjorde att jag fastnade för just henne är däremot inte sant. Vägen till mitt hjärta tog hon inte via min mage utan via mitt huvud och hade hon varit en usel matlagerska så hade jag säkert kunna leva med det också med tanke på allt det där andra som hon ger mig istället.



Berätta om det allra roligaste som hände under inspelningen!



Lotta: – Det som var roligt hände utanför inspelningarna, när vi slutat filma. Jakt är många saker men just ”roligt” är inte ett bra sätt att beskriva det man pysslar med när man jagar, själva jakten är snarare påtagligt humorlös. Det är rätt starka, omtumlande och psykiskt krävande saker man ger sig in i. Jag tror att jag kan ha fått en liten stroke varje gång jag skjutit. Man kan se det i programmet. Jag ser jättekonstig ut i ansiktet och kan inte prata rent de närmaste timmarna efteråt. Men det kanske är kul för de som tittar? Annars tror jag att det roligaste som hände under inspelningarna var att Leif och jag upptäckte att vi hade roligt ihop och tyckte om varandra.

Leif: – Minns inget sådant. Minns däremot att det var trevligt och intressant mest hela tiden. I rollen som lärare är det väl så att man lätt blir förtjust i en högt begåvad elev.

Lotta, vad krävs egentligen för att SVT ska låta dig göra tv utan en enda man?

– Att jag skickar in ett sådant programförslag – men det har jag inte gjort än. Jag tycker att det ofta blir spänstigare när man blandar människor som inte är så lika, innehållet blir rikare då och slipper få slagsida åt ett visst håll. Men visst, det kunde nog börja spraka mellan mig och Kristina Lugn, Shima Niavarani eller Katrine Kielos. Helst allihop samtidigt!

Hur ser ni på det faktum att det finns en så stark motrörelse till köttkulturen idag?

Lotta: – Det är både sunt och logiskt. I en matkultur där en stor del av befolkningen äter kött till både lunch och middag närmare sju dagar i veckan kommer en annan grupp att vilja göra precis tvärtom. Mat handlar till stora delar om att uttrycka identitet och värderingar. Att allt fler i handling uttrycker sin motvilja mot den industrialiserade djurhållningen är bra. Men att många gör en liten förändring ger oändligt mycket större avtryck än när några få blir veganer.

Leif: – Motståndet mot "köttkulturen" handlar ju i allt väsentligt om oss som bor i de rika länderna i väst av det enkla skälet att vi - tio procent av jordens befolkning, om vi räknar samtliga av oss - äter ungefär nittio procent av allt kött som konsumeras på jorden. Det vore väl bra konstigt om inte det fick några av oss att göra en och annan nyttig reflektion. Det där med "köttmotstånd" skall vi nog samtidigt vara lite försiktiga med. Användningen av ordet, alltså. I ett historiskt perspektiv äter vi mer kött än någonsin. Vi får gå tillbaka till Hedenhös - det vill säga till tiden före det agrara samhället - för att hitta svenskar som äter mer kött än vad vi gör i dag.

Leif, varför gillar du jakt så mycket?

– I grunden ligger det tidigt i min barn- och ungdom. Då var det spännande på det där oreflekterande sättet, och sedan var det väl så enkelt att jag fastnade i det. Det finns många skäl till att jaga. Och att sådana som jag inte jagar för att överleva är väl knappast någon nyhet. I den meningen är väl jakt bland de dyraste intressen som en sådan som jag kan skaffa sig. Fullt i klass med segling eller bilsport och långt dyrare än till exempel golf och vanligt idrottande.

Du är ju odiskutabelt stormrik och har just sålt in en tv-produktion i USA. Vad får du ut av att göra tv-produktioner som Veckans brott och denna?

– Stormrik och stormrik, det är väl en relativ fråga. Att jag har mer pengar än 99,99 % av alla andra är en sak. För mig ger det ett oberoende och det spar tid. Den tiden och det oberoendet kan jag sedan använda till att göra saker som jag gillar. Som Veckans Brott och att jaga med Lotta Lundgren. Att jag skulle kunna tjäna tio gånger så mycket på samma tid på att göra annat istället är fullkomligt ointressant eftersom jag inte behöver de pengarna. Svårare än så är det inte och eftersom jag alltid har gillat att jobba med saker så blir det som det blir. Jag vill göra saker. Jag kan välja. Jag gör saker som jag gillar att göra. Det är det hela. 

"På jakt med Lotta och Leif" har premiär den 23 mars i SVT Flow.