Lars von Triers Riket är tillbaka! Vi har pratat med Tuva Novotny om den danske mästerregissörens oläsliga manus, konflikten mellan Sverige och Danmark och varför nostalgi-tv skrämmer henne.
För 25 år sedan stod en kolerisk Ernst-Hugo Järegård på taket till Rikshospitalet i Köpenhamn och skrek ”Danskjävlar!” — tillsammans med andra sanningar från djupet av sitt ursvenska hjärta. Lars von Triers underliga tv-serie Riket om det hemsökta sjukhuset och den uppbrusade överläkaren skulle bli en tre säsonger lång spökhistoria. Men när Ernst-Hugo Järegård dog kort efter den andra säsongen lades planerna på is. Tills nu.
Precis som David Lynchs nittiotalsklassiker Twin Peaks gör Riket återtåg 25 år senare. Även om mycket har hänt sedan dess är det fortfarande samma grundkonflikt som pyr i det danska hospitalets fuktiga kulvertar. Den mellan Sverige och Danmark – det ena ett halvland utskitet ur kalk och sten, det andra en nation huggen ur granit.
Däremot är rollbesättningen kraftigt uppdaterad. Riket anno 2022 är framför allt proppfull med svensk skådespelarelit. Mikael Persbrandt axlar Järegårds mantel som Helmer jr, son till den tidigare överläkaren, Alexander Skarsgård är med på ett hörn och Tuva Novotny spelar den danska läkaren Anna som försöker hålla ihop rigshospitalet.
Innan vi börjar vill jag varna om att jag är hemma med ett sjukt barn. Så när som helst kan hon storma in och kräva uppmärksamhet.
– Underbart, det är samma här. Det är så härligt att det normaliserats nu. Före Zoom och videomöten var det som om det inte fanns några barn, säger Tuva Novotny som precis har jobbat klart för dagen.
Vad är det du jobbar på just nu?
– Just nu spelar jag in en film som SF och Netflix gör ihop som heter Avgrunden. Eller The Abyss. Det blir en svensk katastroffilm. Jag hatar katastroffilmer egentligen men den här bygger på det som håller på att hända i Kiruna. Att gruvan orsakar sprickningar i berget och hela staden måste flytta sig.
Det låter spännande. Men hur kommer det sig att du blev inkopplad i Riket Exodus?
– Det har jag ingen aning om, men jag och Lars har haft koll på varandra ett tag och sagt att vi vill jobba med varandra. Jag fick läsa ett manus. Men som så många andra som fick läsa det manuset så fattade jag ingenting. Jag sa det till Lars, men också att det vore skitkul att jobba på det. Så som han jobbar är det ofta att man får sköta sig själv. Man vet vilka repliker man har, men inte så mycket mer än så. Det är bra att ha några år på nacken och vara okej med att det blir som det blir. Man möts upp på morgonen och tio timmar senare så tänker man "vad hände?".
Hur menar du då? Var inspelningen kaotisk?
– Nej, inte kaotiskt på något sätt. Det var väldigt ordnat och städat. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv på den här inspelningen. Det är fritt samtidigt som det kan vara svårt om man är ny. En del regissörer detaljstyr från början och som skådis behöver man förhålla sig till kameravinklar och ljus. Här är det en färdig skådeplats när man kommer och så säger vi ”hej och god morgon” och sedan “varsågod att börja”. Ingen repetition eller liknande. Det är otroligt befriande. Saker och ting får lov att hända. Som skådespelare finns det möjlighet till autenticitet i den metoden som är kul att jobba med. Det var inte ett kaos, men möjligtvis ett inre kaos om du är van vid att ha kontroll över det som ska hända.
Tuva Novotny är knappast först med att anse att Lars von Trier är en krävande regissör. Det är lite av hans grej. Ända sedan han var med och startade dogmarörelsen 1995, och innan dess, har han krävt en äkthet av sina skådespelare som inte sällan är sprungen ur en kombination av förvirring och förtvivlan. För varje skådespelare som lyfter upp Lars von Trier som ett geni finns det en som kallar honom för svin.
Är det något du tycker är unikt med att jobba med Lars von Trier?
– Han är en otroligt lyhörd och finkänslig regissör. Inte en dussinregissör direkt. Han har en metod där man skapar en arena där folk får ta ansvar för sin egen uppgift. Det är unikt med Lars, och manusen som han skriver. De är otroligt komplexa. Sedan släpper han oss fria i den här manegen. Det blir väldigt roligt och överraskande längs vägen. Det är en sak att jobba med improviserande regissörer, men det här är inte improvisation. Det här är otroligt manusstyrt. Och de här manusen är så djävulskt mångfacetterade så att även om man inte har repeterat så finns det ett fundament där som är så ... densiteten är så stor i dem. Ibland kan det improvisatoriska bli lite uttunnat, men här blir det inte det eftersom manusen är så otroligt tunga.
När du talar om densitet och mångfasetterade manus. betyder det att du har en tolkning när du anländer till inspelningen, men att det sedan kan kollidera med någon annans tolkning?
– Precis så. Jag tror inte att någon kan förstå de här manusen. Jag vet inte om Lars själv gör det. Det finns så många sätt att tolka och gå in i det. Till och med med sin egen karaktär. Inte förrän i slutet av produktionen förstod jag vem det var jag egentligen spelade. Det är väldigt lekfullt att jobba så.
Om vi tittar på din karaktär, läkaren Anna, vad kan du berätta om henne? Var du tvungen att hitta henne när ni spelade in?
– Det är olika från projekt till projekt. Här handlar det om att vara i situationen. Inte göra en analys, utan lämna det till tittaren. Dels var det väldigt situationsbaserat, dels hyperpolitiskt och intellektuellt. Det kan jag inte gå in i och ta ansvar för. Och det är befriande som skådespelare att överlämna det ansvaret till de som har lust att analysera, eller till regissören. Det fanns en botten i den karaktären som var viktig att förhålla sig till eftersom det är en satir mellan det danska och svenska, det manliga och kvinnliga, det politiskt korrekta och det politiskt inkorrekta. Du hör ju, det är ett sammelsurium av analys och ickeanalys.
Jag har förstått att det ska vara ännu mer krockar och konflikter mellan det danska och det svenska i Exodus än i de tidigare säsongerna. Hur tar det sig uttryck?
– Jag tror att det som sker är detsamma som hände i de tidigare säsongerna. Det är inte 20 år senare, en “vad hände sen”-historia utan handlingen är trogen de första säsongerna. Den typen av undersökning av olikheter mellan danskar och svenskar fanns redan då, men klimatet har ändrat sig vansinnigt mycket sedan dess. Det är mer optiken som har ändrat sig än situationen.
Krocken mellan det svenska och danska understryks redan i det första avsnittet av Riket Exodus. Den första förbättringsåtgärden som den svenske överläkaren Helmer Jr föreslår efter att han landat med helikopter på hospitalets tak är att ”henifiera” patientjournalerna – alla signalement som indikerar patientens kön ska avlägsnas. Och för att blidka Helmer Jr:s krav på ökad mångfald ber den danske överläkaren de två mörkhyade vaktmästarna att trä på sig varsin läkarrock.
Men ändå har det förflutit cirka 25 år sedan den andra säsongen. Något måste ju skilja sig?
– Jag tycker att den är otroligt trogen. Klart en del skiljer sig, man ser att vi har en annan rollbesättning. Men allt är sig likt. Sedan är det klart att historien flyttat sig framåt och det sker andra saker i källaren på rikshospitalet nu. Men jag är fascinerad av hur obrydd den är. Det är positivt tycker jag. Jag är inte ett fan av att låta saker återuppstå utan att det finns en poäng med det. Meningen med Riket var att det fanns en tanke med att färdiggöra det då, men det fick de inte möjlighet till.
De spelade in mycket av de första säsongerna på det faktiska rikshospitalet i Köpenhamn. Gjorde ni detsamma i säsong tre? Hur funkar det i så fall om skådeplatsen samtidigt ska fungera som ett riktigt sjukhus?
– Sjukhuset genomgick en jätteombyggnad just då, så vi hade tur att kunna vara i lokaler som inte användes. Men det var under coronatider så det var rigorösa säkerhetsföreskrifter och dagliga rutiner för att pandemisäkra produktion och sjukhuset.
Vad hade du för relation till Riket innan du blev inkopplad?
– Grejen är att att jag var lite för ung när Riket först kom. Jag visste vad det var, jag hade kompisar som var kvickare än jag som fångade upp det. Så jag upptäckte det först i efterhand och haft en relation till Lars von Trier som filmskapare utanför Riket. Jag fick aldrig den där ungdomsrelationen till Riket. Det är jag glad för, det hade blivit en helt annan upplevelse då.
Hur påverkade detta din insats som skådespelare? Blev du mindre hämmad?
– På danska finns det ett ord som är æresfrygt och betyder typ rädsla inför något vördnadsfullt. Att man blir för ödmjuk inför uppgiften. Nästan ovärdig. Jag hade inte den dyrkan. Men när jag såg Riket i vuxen ålder tyckte jag att det var fantastiskt. Det är oerhört roligt att jobba med nåt som är så originellt. Än i dag finns det inget som liknar det, ingen går lika långt som von Trier gör.
Riket Exodus är ju inte den första tv-serien från nittiotalet som har gjort comeback. De senaste åren har vi sett en enorm tillströmning av den här typen av nostalgi-tv. Varför tror du att det är så? Varför suktar vi efter detta igen?
– Det är intressant, jag hade gärna velat höra vad du tänker. Men jag funderar om det inte handlar om två saker. Dels är det en trend, man ser massor av ungdomar som går runt i nittiotalskläder exempelvis. Och sedan kan det bero på en urholkning av vår kreativitet. Det som hände på nittiotalet hade något, med dogmarörelsen och även på seriesidan började det hända saker. Det kan vara så att vi tror att en återgång till detta kan väcka en likriktad bransch. Jag tror inte att svaret är att gå tillbaka i tiden. Vad tror du?
Jag tror att allt upprepas efter 20-30-årsintervaller. När man når medelåldern vill man återuppleva det som var viktigt när man var ungdom…
– … Och nu sitter vår generation i bestämmandepositioner och plockar fram det vi tyckte om när vi var tonåringar? Gud vad tragiskt. Ut och skapa, ungdomar. Ut och skapa!
Riket Exodus har premiär på Viaplay den 9 oktober.
