”Jag älskar tänder”

Joanna Górecka har skrivit en ungdomsskröna om makt och att ha döda djur i frysen. 

I en kranskommun till Stockholm bor 17-åriga Ester. Hon har ett år kvar på gymnasiet och bor i en impulstapetserad lägenhet tillsammans med sin mamma som kokar smink och samlar på sjungande Billy Bass-fiskar. I frysen ligger deras döda katt Mona-Lisa som väntar på rätt tillfälle att bli begraven. Ester och hennes bästa kompis Natalie genomlider gymnasietiden via dimmiga hemmafester, planlösa skolk-promenader och motvilliga tjejkvällar där alla verkar heta Saga. Tillvaron ska dock komma att livas upp när en ny lärare med kotlettfrisyr och poesi-ambitioner börjar på skolan. När innehållet i hans väska en dag välts ut på klassrumsgolvet snor Ester obemärkt hans exemplar av Dorothy Parkers Sunset gun. En stöld som ska komma att få långtgående följder. 
– Jag ville skriva som en skrönig berättelse om makt. Huvudpersonen Ester är en person som saknar makt på ganska många sätt, säger Joanna Górecka.

Idén skulle förverkligas i hennes debutroman Nudes. En snabbt svängande berättelse om att navigera sig in i vuxenlivet med allt vad det innebär i form av omdömeslösa tonårsfyllor, vänskap och destruktiv kärlek. 
– Hon är rätt fattig, hon har inte mycket social status och känner sig maktlös inför döden och vuxenlivet. Hon känner bara makt när hon stjäl grejer från folks badrumsskåp. Det blev en liten berättelse om hennes jakt och vilja att kunna styra någonting, säger Joanna. 

Joanna Górecka beskriver sig själv som allergiker. Kroppsligt men kanske ännu mer själsligt. På alla sätt och vis är hon allt det man tror om allergiker, förklarar hon. Hon är också manusförfattare och journalist som syns på såväl Göteborgs-Postens kultursidor som Dagens ETC. Hon har även skrivit ett par artiklar för Nöjesguiden runt 2018, bland annat en om bilder på pasta. Arbetet med Nudes påbörjades för ett par år sen när en förläggare hörde av sig och frågade om hon inte skulle vilja skriva en bok för ungdomar. Klappat och klart.
– Vi diskuterade lite olika idéer och det var den här som jag tror vi båda kände starkast för. Titeln Nudes var med från början som en trojansk häst för en berättelse om dödsskräck och den där tiden i livet när man är så himla skör men också megaloman och rätt fittig, säger hon.

Hade tanken att skriva en ungdomsbok slagit dig någon gång tidigare? 
– Det hade faktiskt det men när jag skulle börja arbetet fastnade jag ändå lite i “Hur gör man?” och “Hur tar man sig an den här publiken?”. Jag försökte inte tänka på det för mycket utan bara skriva som jag skriver och hoppas på att den unga publiken tycker att det är roligt och intressant. Jag har aldrig riktigt respekterat åldersindelningar egentligen. Jag läste Glaskupan när jag var tio, det fanns liksom inte i min värld att det inte skulle vara tillgängligt för mig, fast jag inte fattade ett skit. Men jag vill framförallt att det ska vara en bok för alla. Gärna tonårstjejer men också deras pappor.

Varför just deras pappor? 
– Nej, men deras mammor också. Men män borde läsa fler rosa böcker om frustrerade, pilska tjejer. Och för att boken har massa gubbtillvända referenser om Paul Thomas Anderson och Jonas Inde. 

Var kommer inspirationen till berättelsen ifrån? 
– Jag läste om vad jag tror var Karlshamns kommun och att de förvarade så 15 katter i en frysbox. Jag tyckte att det var så makabert och fascinerande. Jag gick in på Flashback och läste och insåg att det verkade vara många som levde sina liv med döda djur i sina frysar. Det var den scenen det började med. En tonårstjej och hennes mamma som har en katt i frysen som de aldrig riktigt kommer till att begrava. 

Hur kommer det sig att du inte visste att folk förvarar sina döda husdjur i frysen?
– Jag har aldrig haft husdjur! Jag är som sagt allergiker. Det är därför jag tycker det är så dråpligt. Det hade aldrig slagit mig innan och jag tyckte att det var svindlande. Det väckte en stark känsla.

Du har sagt att ditt skrivande är ett sätt för dig att hålla ordning på “alla tungor”. Kan du förklara?
– När jag växte upp pratade jag ett språk hemma och ett språk utanför hemmet och jag tyckte att det blev som att jag fick en så klyvd personlighet. Jag försökte hitta ett sätt att förena de två och där tyckte jag att skrivandet hjälpte. Jag har alltid samlat på ord jag tycker är kul. Jag tycker det är så roligt och fascinerande. Det kan vara allt från ord jag hittar i en tandläkarbroschyr på en mottagning. Jag älskar tänder. Det kanske märks i boken.

Har du något favoritord? 
– Det kanske är tänder. Det är så djuriskt. Vi går runt och är civiliserade människor och samtidigt har vi vapen i munnen. Men människan har ju så trubbiga tänder så det är liksom kassa vapen. Sen är det lite äckligt med munnar också.

Du har också sagt att “det osagda som finns mellan ord och språk är din kink”. Vad exakt är det som finns där som är så fascinerande?
– Jag har alltid varit fascinerad av subtext och det som sipprar under ytan när folk pratar. Jag kan ofta sitta på möten eller någon aw och ha svårt att höra vad folk säger för jag är så upptagen med att försöka läsa av det andra som pågår. Härskartekniker eller vem som härmar vem, allt det där. Det språket är väldigt fascinerande för mig. 

Du är journalist i grunden. Har det varit en dröm att skriva skönlitterärt?
– Ja, det har det ändå. Jag är lite av en garderobsmisantrop och har något olevt inom mig som eremit, egentligen vill jag bara sitta i en stuga och titta på ett träd och skriva. Men man måste försörja sig också. Det har absolut varit en dröm att skriva böcker. Även om jag inte gör mig föreställningar om att det skulle försörja en livsstil där jag bara kan sitta på ett träd och aldrig behöva nätverka igen. Tyvärr.

När insåg du att du ville skriva? 
– Jag insåg att jag är som minst falsk när jag skriver, så det kändes som en hedersam yrkesbana.

Och när insåg du att du var bra på det?
– Jag tror att det var när jag märkte att lärare och andra blev lite förvånade när de läste mina texter. Jag var nog bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal. Många säger att de tänker bättre när de skriver och jag kan ibland känna att jag kanske bara tänker när jag skriver. 

Vad skönt det låter!
– Fast också inte. Jag står ofta mållös av den anledningen. 

Hur har processen med Nudes sett ut?
– Jag började skriva 2023 men det har varit luckor för uppehåll eftersom jag fick barn. Jag har jobbat med annat också så den har fått vänta lite. Något som förvånade mig i processen var att jag gillade att skriva för hand. Jag har alltid tyckt att det är så kokett när författare säger att de skriver för hand men jag insåg att fantasin funkar på ett annat sätt. Det funkar bättre. Jag skrev mycket i olika block och sen när bebisen kom skrev jag väldigt mycket på mobilen. Bebisen ville vara på kroppen och absolut inte framför någon dator. Så det blev mycket mobilskrivande. 

Författaren och poeten Dorothy Parker har en betydande roll i den här berättelsen. Hur kommer det sig? 
– Hon har legat och pyrt lite. Det var när jag började skriva som hon på något sätt klev in mer i mitt liv. Hon är ju så bra på att skriva om smärta och så bra på det där när humor och lidande möts. Hon är elak och ledsen och tonåringar är också elaka och ledsna. Jag tycker att hon passade så bra. Hon är både klister och katalysator i många av relationerna i boken.

Jag har funderat en del på vilken kranskommun berättelsen utspelar sig i?
– Det är baserat på min lite klaustrofobiska fantasi jag har om Norrtälje. Men jag vet egentligen ingenting om Norrtälje. Jag har bara köpt en vinbox där på genomresa så det här är kanske jättekränkande. Det är ju också någonting med att det är på SL-nätet men en bit ifrån Stockholm. Man kan verkligen leva hela sitt liv där och aldrig ha varit i Stockholm.

Du har en personlig och rapp ton i skrift. Tänker du som du skriver? 
– Jag tänker väldigt mycket i bilder och känslor. Det är det jag menar med att jag tänker bara när jag skriver. Det är först då orden kommer. Ofta börjar jag skriva när jag är irriterad över något. Det börjar ofta med att jag försöker beskriva hur irritationen känns så exakt jag bara kan.

Är du ofta irriterad över saker? 
– Ja, det är jag nog. Fast jag lever inte ut det så mycket. Jag lever med mycket toxisk positivitet istället, haha. Jag tror att de flesta tycker att jag är glad och snäll och sen sipprar irritationen ut när jag får skriva. Det är då allt våld kommer ut. Jag har fått leva ut en del tjurighet genom Ester i den här boken. 

Hur har det varit att skriva till en målgrupp som du inte befinner dig i själv?
– Det läskiga är väl att jag är rädd att ha missuppfattat något. Jag skriver exempelvis att de har stenciler och pennvässare på skolan och är på Instagram. Det kanske inte stämmer? Jag är rädd att det eventuellt ska skada läsningen. Jag kände att jag verkligen inte ville moralisera över något eller att det inte skulle vara en bok med massa pekpinnar. Utan jag ville skapa en skildring av frustration.

Finns det någon särskild du vill ska läsa den här boken?
– Mitt kusinbarn, hon är den enda tonårstjej jag känner. Hon ser ut som Dakota Fanning och har så himla långa, vassa naglar. 

I boken inleder Ester en relation med sin lärare som blir allt mer destruktiv. Det känns som en så himla vanlig upplevelse att som tjej vid något tillfälle i ungdomen blivit uppvaktad av en äldre person som befunnit sig i någon form av maktposition. 
– Verkligen. Jag hade ett samtal med en bekant när jag hade börjat skriva den här boken och vi pratade om hur det här var som ett virus i tonåren. Att nästan alla tjejer man kände i någon mån hade varit uppvaktade av någon som var betydligt, betydligt äldre. Det var först många år senare vi kunde se det sjuka i det och vilket svek det var. Men det förstår man inte som ung 17-årig tjej. När man får höra att “gud vad mogen du är” är det bara en underbar bekräftelse. I boken söker Ester själv den kontakten och det kan man ju göra – det obehagliga är ju att det får ett gensvar. 

En fågel viskade att du redan skriver på en ny bok. Vad kan vi förvänta oss?
– Precis, nästa vår kommer den ut om allt går vägen. Den kommer att heta Öst. Det är en roman riktad till vuxna och handlar om ursprung, mat och Östeuropa. Jag är ju från Polen och har varit en hel del i Östeuropa och det är intressant att det känns lite som ett svart hål i väst. Det är skört att säga för mycket under skrivprocessen men man kan säga att det kommer att bli lite av ett utforskande.

Vad vill du göra mer?
– Det är väl det där att sitta och stirra på det där i trädet och fortsätta skriva, om jag får.

Nudes utkommer 4 april via Natur och Kultur.

Läs även: Veckans subkultur: Lit-Sverige