Visst fuskar man på film. Till exempel ligger inte restaurangen där Michael Nyqvist sitter och gapar på sina ungar i [I]Tillsammans[/I] i samma byggnad som toaletten där han kort efter drar i sig whiskyn. Ja, inte ens i samma stad. Kineskrogen ligger i Vänersborg och det grönbruna dasset tillhör Pizzeria Mamma Mia i Trollhättan. Genuint 70-tal.
Så visst fuskar man.
Det är liksom hela grejen.
Men varför reser Thomas Vinterbergs 100-miljonersproduktion [I]It's All About Love[/I] till Trollhättan och bygger en jättelik New York-lägenhet i en studio i ett gult tegelhus i ett industriområde?
Ja, knappast för att fuska i alla fall. Även om de danska finansiärerna tycker det är ganska orättvist att man lägger en dryg månads inspelning på svensk mark - med deras pengar.
Det var likadant med Lars von Triers lika dyra [I]Dancer In The Dark[/I] och det blir samma sak i höst med hans nya [I]Dogville[/I]. Massor av danska miljoner som landar i - Trollywood.
Det skulle ju kunna gå att skylla von Triers filmer på hans flygrädsla eller någon annan valfri fobi från hans fatabur. Men i just det här fallet så handlar det om en smart svensk toppfinansiär som ställer krav.
Belackarna talar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder förklädda till kulturpolitik. Det stämmer. Fansen kallar det briljant affärsidé. Det stämmer också. Men båda lägren är överens om att Tomas Eskilsson och Film i Väst var först med att omsätta idén att bygga lukrativ industri av statliga bidragsregler.
De går in som samproducent med högst en tredjedel av den totala filmbudgeten. Till sitt förfogande har man 60 miljoner om året - fördelat på EU-bidrag, filminstitutpengar och en kollektiv kassa från bygdens alla kommuner.
En spelfilm - dansk som svensk som norsk - får stöd från filmkonsulenter, samnordiska pengar och medel från någon TV-kanal. Men det räcker inte för att få budgeten att gå ihop. Det fattas pengar. Och det är där Film i Väst kommer in med sin avgörande toppfinansiering. En position som alltså gör att man kan ställa krav. Till exempel att inspelningen förläggs till trakten och att hälften av teamet kommer från upptagningsområdet. Att varje filmbolag har ett lokalkontor - med åtminstone en halvtidsanställd. Och att motsvarande 150 procent av Film i Västs insats på något sätt går tillbaka till regionen.
Det är bara fyra år sedan man fattade beslut att satsa på långfilmsproduktion. Så kom [I]Fucking Åmål[/I] och man förstod genast att man nog skulle satsa ännu lite mer på långfilm.
Det är alltså inget konstigt. Bara att det dröjt så länge innan någon annan tagit upp matchen med Tomas Eskilsson och hans västsvenska imperium. Ingen annan svensk region hängde med i hans ryck. Men de kommer. De är på väg. För att inte tala om danskarna. I jylländska Århus drar man nu igång ett danskt Film i Väst. Från och med nu ska de danska kronorna stanna i landet.
Apropå detta sa Eskilsson häromveckan i Trollhättans Tidning att han inte var rädd för konkurrens. Med knallens nedärvda kaxighet kanske han talar sanning. I alla fall kan han luta sig mot vad som i företagsekonomin kallas First Mover Advantage. Det är alltid svårt att hinna ikapp den som har försprånget. Särskilt om den sköter sina kort väl.
Men nu har Eskilsson fått medtävlare. Och det finns fler som kommer att kopiera en bra idé. Varför ska till exempel norske Lars Bergs [I]Glasskår[/I], som nyligen avslutades, spelas in i Västergötland? Mer Film i Väst än i Bergen och Trondheim kan man ju rimligen inte få.
Som ensam herre på täppan har Film i Väst kunna ställa sina faktiskt ganska höga krav. Med konkurrens kan Tomas Eskilsson inte längre bara diktera villkor, nu kan han bli tvungen att förhandla.
Jag tror detta är nyttigt. Och det är inte bara för att vi är några stycken som börjat bli mätta på att se ett Sverige på filmduken med K-märkta Folkets Hus och böljande gröna ängar. Plötsligt längtar man efter förortens grå elementhus. Eller i alla fall efter något som inte ser ut som [I]Hans och hennes[/I], [I]Kattbreven[/I] eller [I]Den bästa sommaren[/I].
Men samtidigt. Vi får inte glömma bort. Det är tufft att få Billingsfors att se ut som amerikanskt 60-tal. Och det är fräckt att pressa in manhattansk lyx i en gammal lokverkstad i södra Trollhättan.
Stad:
Kategori:
