Den debuterande filmregissören berättar om sin längtan efter att ha en tvilling, syskonrelationer på film och om hur det var att grotta ned sig i förundersökningsprotokoll för att trovärdigt kunna skildra trafficking i Dogborn.
Dogborn är Isabella Carbonells långfilmsdebut som regissör och manusförfattare, och Silvana Imams skådespelardebut. Filmen skildrar ett syskonpar som lever under samhällets radar, och ställs inför ett avgörande dilemma när de erbjuds ett smutsigt jobb i den undre världen. Den belönades under Venedigs filmfestival med pris för Bästa regissör under 40 i höstas och premiärvisades nyligen under Göteborgs filmfestival.
”Knockad av Dogborn. Var finns rättvisa, mänskliga rättigheter?”, skriver en av besökarna på festivalens facebooksida efter visningen.
Dogborn är en så mörk film. Varför valde du just den här historien som bakgrund till din långfilmsdebut och hur växte manuset fram?
— Det var aldrig ett medvetet eller strategiskt val. De här karaktärerna kom till mig i ung ålder och de insisterade på att få ta plats. Successivt under årens gång lät de mig se mer och mer av deras berättelse. Samtidigt studerade jag trafficking och våld mot kvinnor och barn. Inte för filmens skull, utan för att det är något jag tvångsmässigt brinner för. Så det fanns ingen karriärsdriven beslutsprocess, det har varit en självklarhet från att jag var 18 år att den här historien måste få bli film helt enkelt.
Filmen skildrar trafficking på ett rått och skoningslöst sätt och lyckas få fram det sjuka i att människohandel på grund av efterfrågan bakom kulisserna fungerar som vilken handel som helst.
Hur såg din research under arbetet med manuset ut?
— Jag studerade trafficking på Göteborgs universitet. Men framför allt har det under åren handlat om att grotta ner sig i förundersökningsprotokoll, förhör med utsatta och förövare, böcker och dokumentärer där överlevare och de som arbetar med dessa frågor står i centrum. Jag har velat förstå alltifrån vardagliga detaljer för de som lever i detta, till de drivande mekanismerna hos dem som gynnas av och möjliggör detta moderna slaveri. Organisationer som Talita och Epcat samt poliser som Simon Häggström har varit ovärderliga. De stirrar traffickingindustrin i ansiktet varje dag. Dogborn är dock inte en dokumentär skildring baserad på en specifik incident. Men allt som sker i filmen har skett och pågår fortfarande i verkligheten.
Syskonen i din film lever själva i utsatthet men det stärker bara deras band. När de hamnar i en moralisk återvändsgränd dras allt plötsligt till sin spets. Vad tror du att du skulle göra i deras situation?
— Det vore arrogant att yttra mig om hur jag skulle eller inte skulle agera i en sådan situation. Jag är priviligerad på så sätt att jag aldrig har behövt överväga om jag ska sälja mig själv eller någon annan för att överleva. Det närmsta jag har kommit är att på nära håll få observera de individer vars vardag består av dessa ödesdigra beslutsprocesser. Hur jag än vrider och vänder på tanken är jag låst i mitt privilegierade perspektiv. Jag vill tro att jag aldrig skulle vara kapabel till att facilitera någon annans våldtäkt, jag vill tro att det är en absurd och omöjlig tanke. Men där har du det; För mig är det just ett absurt och omöjligt koncept. För oss som inte upplevt total utsatthet, är överlevnadens desperation en idé vi inte kan internalisera. Det kan i sin tur leda till en fraktur i vår empati. Se hur så många av oss reagerade under det vi kallade flyktingkrisen. Vi behöver ruskas om, få en perspektivchock. Och där är film ett livsviktigt och kraftfullt medium.
Du porträtterar en syskonrelation med en väldigt unik dynamik. Varför blev det just tvillingar med den bakgrundshistoria de har? Och hur kom Silvana Imam och Philip Oros in i bilden?
— Jag vet inte varför just de dök upp hos mig som tonåring. De uppenbarade sig från ingenstans. Men jag kan föreställa mig några avgörande faktorer; jag har länge känt en frustration över de relationer som lyfts på film. Fokus ligger ofta på en romantisk (och heterosexuell) dynamik. Jag har alltid hungrat efter mer variation i dessa konstellationer. Emotionellt kan det ha bottnat i att jag fascineras av den symbios som kan uppstå mellan tvillingar eller syskon som är nära i ålder. I synnerhet om man växt upp under svåra förhållanden i en otrygg värld. Jag har flera gånger önskat att jag haft en tvilling, förmodligen bär jag dock på en idealiserad bild av vad det skulle innebära.
Dina favoritsyskonskildringar på film?
— Underbar fråga! Den första som dyker upp är tvillingarna i en av min topp 10 filmer Incendies av Denis Villeneuve. Sen har vi Celie och Nettie i The colour Purple, T’Challa och Shuri i Black Panther, Tom Hardy och Joel Edgertons boxarbröder i Warrior. En TV-bubblare är Tatiana Maslany’s alla kloner i Orphan Black. Där kan vi snacka komplexa syskonrelationer!
Du har prisat Silvana Imam för hennes skådespelarinsats. Vad överraskade hon dig mest med? Tycker du hon ska överge musikkarriären och börja skådespela istället?
— Jag tycker att Silvana ska göra exakt det hon brinner för. Skulle det vara både musik och skådespeleri så är världen en multitalang rikare. När vi gick in i inspelning visste jag redan att hon var en bra skådis. Vi hade ju repat, spelat in en pilot osv. Så jag förväntade mig inga överraskningar. Men under hennes första tagningar blev jag helt ställd. Det fanns en otrolig teknik och medvetenhet kombinerat med något helt naturligt och oförställt. Jag visste som sagt att hon var bra, men att hon var så här episk var jag inte beredd på. Det var som att hon sparat på magin till första dagen på set och då gled ridån åt sidan. Bam! Det var ett av mina favoritögonblick från inspelningen. Gång på gång har jag mässat; om det inte vore för skådisarnas overkliga talang, ödmjukhet och förmåga att sätta scener i första eller andra tagningen, hade det inte blivit någon Dogborn. Det har varit ett privilegium att se dem ta ansvar för sina karaktärer och briljera framför kameran, galen tidspress till trots.
Var du inte sugen på att Silvana även skulle göra musiken till filmen?
— Silvana har gjort en helt fantastisk låt till filmen som spelas under andra halvan av eftertexterna. Jag blev mycket rörd första gången jag hörde den. Det var dock helt och hållet Silvanas initiativ. Jag minns hur vi för flera år sen snackade om distinktionen mellan filmens tonalitet och en musikvideo med artisten Silvana. Vi var båda helt på det klara med att det främsta fokuset behövde ligga på förverkligandet av hennes karaktär, inte hennes artistpersona. Hur episk den än må vara.
Silvana är flerspråkig men i din film är karaktärerna inte bara flerspråkiga - en av dem pratar inte alls. Hur har du tänkt just kring karaktärernas kommunikation i filmen? Var detta med kod/språkväxling något du jobbade medvetet med?
— Ja, det var medvetet då jag fascineras av att utforska andra kommunikationskanaler än dem vi dagligen matas med som verbala och hörande personer. När jag studerade teckenspråk för några år sen öppnade en helt ny värld upp sig för mig. Det kom att förstärka min redan existerande dragning till ordlös kommunikation och hur den kan skildras på film. Flera av mina favoritfilmer innehåller en jäkla massa dialog, men generellt gillar jag när blickar, kroppsspråk, musik och stämningar tillåts utgöra majoriteten av kommunikationen i en scen. Eller att det finns en disconnect mellan vad som sägs och vad som egentligen pågår. Gällande flerspråkighet kändes det både naturligt och spännande att ha karaktärer med olika kulturella utgångspunkter, men med samma underliggande rädslor och drivkrafter.
Det verkar som att bigotteriets och moralismens tid i många delar av världen inte alls är över, tvärtom. Vilket är oerhört problematiskt. Din film visar tydligt att det är mycket lättare att göra de "rätta" moraliska valen när man inte kämpar för sin och sin familjs överlevnad. Vilken roll spelar moralen i ditt liv och hur långt tycker du samhällets moraliska ansvar får sträcka sig, gentemot individens moraliska ansvar?
— Generellt tycker jag mig se en aversion mot överenskomna moraliska ställningstaganden. Detta tycks ofta leda till hetsiga debatter om PK-maffior och dylikt. Individens rätt till självständig tanke och handling används ofta som motargument till initiativ rörande kollektivt moraliskt ansvar. Det innebär enligt mig ett simplifierande perspektiv. Personligen skulle jag vilja se mer aktivt, moraliskt ansvar både på individ och samhällsnivå. Men då behöver vi etablera en kultur där ifrågasättande och kritiskt granskande av makt och våld uppmuntras snarare än stigmatiseras. Vi tycks dock bära på vitt skilda definitioner av vad som går under rubriken ”våld” samt vilka som faktiskt ”förtjänar” vår hjälp. Det i sig är en gigantisk bromskloss. Sen har vi de senaste 7-8 årens normalisering av misstänksamhet och förakt mot personer i utsatthet. Att plötsligt och outtalat som samhälle börja tillåta hatretorik är ett cykliskt fenomen. Varje gång det ebbar ut är vi lika förfärade över att det skett. Men så smyger det sig tillbaka in igen och vi ser inte effekterna förrän ett parti som SD använder vår historiska blindhet till sin fördel.
Isabella berättar att för henne personligen har moral spelat en stor roll i hennes research om våld mot kvinnor och barn.
– Jag upplever en rejäl kontrast mellan min syn på moraliska skyldigheter och de moraliska principer som vårt rättssystem utgår ifrån. Det är mycket som är självklart för mig som inte ens verkar ha slagit våra lagstiftare. Det har lett till mycket ilska, sömnlöshet och återkommande känslor av hjälplöshet. Att vi lever i ett land där en person kan dömas till 18 månaders fängelse, vilket statistiskt sett lär halveras, för grov våldtäkt mot barn är en moralisk verklighet jag inte vill leva i.
Du har sagt: ”Dogborn är resultatet av två saker som jag brinner för, dels att lära mig mer och prata om trafficking och våld mot utsatta, dels att göra film”. Vad vill du lära dig härnäst?
— Jag är mitt uppe i att bredda mina perspektiv kring hur vi skildrar trauma på film. Ett av mina nästa projekt utforskar en framtid där samhällets värderingssystem skiftat. Med enorma resurser och nyskapande teknik har man skapat ett behandlingsprogram i ett virtual reality-ramverk. Här får överlevare av sexuellt våld chansen att återvända och konfrontera, på sina egna villkor. Målet är att låta skammen kliva åt sidan och lämna plats för njutning.
Dogborn har premiär den 10 februari på svenska biografer.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2023.
