Foto: Casia Bromberg
Innan hans sommarprogram 2012 kände nästan ingen till Ison Glasgows historia. Hur han som femåring flyttade från New York till Sverige. Hur hans pappa lämnade honom och hans mamma, och hur han gick från att inte ha någonting till att bli en av Sveriges största hiphopstjärnor. Den berättelsen förtäljer Ison nu även i boken När jag inte hade nåt.
Säger någon ”Ison” vet alla att man pratar om den ena halvan av Ison & Fille, som också gjort sig känd som programledare i SR Metropol och jurymedlem i X-Factor. Nöjesguiden ringde upp Ison för att prata om hans bok, hans strävan efter lycka och hur man egentligen går tillväga för att få en bok att kännas som en film.
Innan ditt sommarprogram 2012 visste allmänheten ganska lite om dig. Vad var det som fick dig att öppna upp dig om din barndom?
– Jag kände att jag ville prata om något intressant, som kändes skönt att prata om, som inte var Ison & Fille. Ison & Fille-bilden har folk i klarhet, men mina tidiga år här i Sverige och hur jag levt var inte det. Tiden kändes rätt, tidigare har jag inte riktigt velat prata om det, det var inte som att jag förnekat det men jag hade stängt den delen av mitt liv. När ett sommarprat kom på tal tänkte jag bara att ”fan, varför inte prata om något som är okänt”. Och allt med boken öppnade upp sig efter det. Att göra ett sommarprat kan vara bland det bästa jag gjort.
Hur fick du idén att gå från sommarpratet till att skriva en bok?
– Efter sommarpratet fick jag kontakt med Dorotea Bromberg från Brombergs bokförlag. Hon tyckte det var en intressant story och de ville gärna fördjupa sig i vissa år och fylla i hålen från sommarpratet. Det kändes som att det ibland gick två-tre år och att det saknades någonting, och nu i boken har vi fyllt i hela den biten.
Hiphoptexter hör ju till den musik som brukar anses likna litteratur mest. Är det en liknande process att skriva en bok?
– Att skriva en bok är speciellt när det är en självbiografi. Det är fakta, det är minnen, det är saker som har hänt. Det är ingenting som man kan försköna eller måla en bild runtomkring – det är så ärligt att det finns inte. I musiken och i låttexter kan man skicka ut ett annat budskap och förmedla något annat. När det handlar om en bok tror jag bara man ska vara ärlig.
Du har sagt att du inte vill att boken ska reducera dig till en kille från förorten, och att den lika gärna skulle kunna tala för en kille som växt upp i Umeå eller i Göteborg. Vad är det som gör boken så universell?
– Alltså, jag tror det universella är att alla känner igen sig i en jobbig situation, alla har jobbiga minnen och alla har gjort vissa misstag. Man kanske inte känner igen sig helt och hållet, men man känner igen smärta och glädje.
I ett kapitel träffar du på en kille på McDonalds i Liljeholmen. Vad ville du berätta med den scenen?
– Det var mer en observation som jag la märke till, det var en person i en situation jag kände igen mig i. När man kommer in på McDonalds och man vill äta mer, man vill ha mer pengar i sin ficka, man vill vara en person – inte ett spöke som bara hänger vid kassan. Och det var ett bra sätt att börja boken på så att det inte blir det här traditionella, ”ja... såhär började mitt liv”. Jag ville att det skulle vara mer som en film. Att den som läser boken bara ”shit, jag känner mig inne i smeten, det är något som händer här!”.
Nöjesguiden skrev i sin hyllning till Länge leve vi att ett genomgående tema var strävan efter lycka. Det känns som ett genomgående tema även i boken. Var tror du den kommer ifrån?
– När det kommer till mitt personliga liv så är det definitivt på grund av min mamma. Hon har alltid varit en drömmare, en person som sagt ”ingenting är omöjligt”. Även om jag sa att jag ville åka till en annan planet så sa hon alltid ”du kommer komma dit, bara du vill”. Jag är tacksam för henne.
Du skrev boken tillsammans med musikjournalisten Emil Arvidsson. Hur gick det egentligen till?
– Det var ganska enkelt eftersom vi känner varandra sen tidigare, han har följt och skrivit om vår musik sen början. När vi träffades satte vi oss i Bredäng hos min mamma och vi satt i 3-4 timmar, 5-7 dagar i veckan. Vårt sätt att handskas med det var att vi konverserade. Det var inte som att han intervjuade mig, det var inga stängda frågor som ”när åkte du från USA?”. Det var mer ”fan, jag lyssnade på ditt sommarprat och det fick mig att tänka på det här tiden i USA”. Det blir fram och tillbaka och boken kommer ut av sig själv, och vi hade sommarpratet som skelett. Vi visste exakt vilka delar vi ville fylla i. Det var lättare för mig, för jag är inte så bra på att tjöta om mig själv.
Boken känns som bra filmstoff. Kommer den att filmatiseras?
– Man har lekt lite med den tanken, och man har slängt ut lite bollar till folk. Man vet aldrig riktigt vad som kan bli av. Att släppa en bok är en dröm som gått i uppfyllelse, även fast jag inte riktigt haft det som en dröm. Man tar det steg för steg. Men eftersom jag älskar film sa jag till Emil att behandla boken som man behandlar en film. Så det finns en jävligt bra grund att jobba på!
Du har ju de senaste åren gjort många olika saker i offentligheten utöver musiken, som när du var jurymedlem i X-Factor och programledare i SR Metropol. Hur ser du på det, att du blivit en sådan medieperson?
– Jag vet inte, det var inte någonting jag föreställt mig från början. Jag trodde att det bara skulle bli rap för mig. Jag tror det blir så när man får ett smakprov på hur livet kan vara, man vill inte gå tillbaka till det enformiga. Jag kan hålla på med musik, jag känner mig väldigt bekväm med det. Men det känns dumt att stänga in sig själv. Tidigare fanns inte de här möjligheterna för mig, och jag kommer definitivt att utnyttja dem till det fullaste.
När jag inte hade nåt ges ut på Brombergs och kom ut den 22 september.
