Netflix förväxlar vikthån med fettaktivism i den mörka komedin Insatiable.
Om det var något jag lärde mig av mitt 90-tal som till stor del bestod av repriser av talkshowen Ricki Lake så är det att det är insidan som räknas. I avsnitten som kunde hette saker som “I used to be fat … Now I’m all that” tassade före detta tjockisar upp på scenen för att i alldeles för små kläder “flaunt their stuff” åt alla som hånat dem för deras generösa kroppsomfång. Sensmoralen var att det finns en smal hottie djupt begraven i alla tjockisar. Samma air av nostalgisk fatshaming skönjas efter några avsnitt av Netflix hämndkomedi Insatiable.
Efter att ha blivit attackerad av en hemlös man, brutit käken och levt på flytande föda i tre månader har “fatty Patty” – som spelas av Disney-stjärnan Debby Ryan i en fatsuit – rasat i vikt. Som genom ett trollslag går hon från ful och fet till smal och snygg och en helt ny värld lägger sig framför hennes fötter. Med nya förutsättningar och snyggprivilegier planerar hon en gruvlig hämnd på alla som någonsin har vikthånat henne. Hon ska vinna skönhetstävlingen Miss Magic Jesus!
Om du tycker att konceptet låter som ett amalgam av alla ungdomsfilmer i “hon brukade vara ful men nu är hon snygg”-genren som producerades under 90-talet så är du inte ensam. Insatiable har hudflängts av kritiker för sin ogenerade fatshaming och närmare 235 000 tittare har signerat en namninsamling för att lägga ner serien.
I en era av kroppspositivism och fettaktivism framstår Insatiable som bingekulturens otidsenliga motsvarighet till en “No fat chicks”-tischa från Kiviks marknad. Där tv-seriernas 90-talsrevival främst har handlat om att återuppliva serier som Twin Peaks, Huset fullt och Arkiv X gräver Insatiable djupare och skakar liv i decenniets grumliga lyteskomik.
Till Insatiables försvar är 90-talet en skattgömma av tondöva skämt. Oavsett vart du slår ner spaden träffar du en guldåder. I Polisskolan-serien var “straighta män trillar in i gayklubb för läderbögar” ett stående skämt, 90-talskultiga Den galopperande detektiven bygger hela storyn på en transfobisk plottwist och i Ricki Lake förkläddes fatshaming till omtanke i avsnitt som “Girl you must be trippin' … You're way too fat to be strippin'”.
Här någonstans tänkte jag föra ett resonemang om att Insatiables försonande drag är att det till skillnad från sina 90-talsförlagor inte låtsas vara något det inte är. Att serien åtminstone är intellektuellt hederlig i sin råa cynism. Men det är innan jag läser att Netflix-chefen Cindy Holland menar att serien är genomsyrad – Genomsyrad! – av kroppspositiv normkritik. Snarare är det så att Insatiable ruskar liv i ett av 90-talets fulaste tricks och förväxlar påklistrad sensmoral med ett frikort.
