Lykke Eder-Ekman gick ut. Men hon ville gå hem, hon ville gå hem, hon ville gå hem.
På sommaren dricker man för att man är glad. På vintern dricker man för att man är kåt, besatt eller rädd. Som ni märker har jag aldrig varit deprimerad i hela mitt liv. Man harvar runt. Man spelar Va kvar som en galning. I kylan på balkongen där lovar jag mig själv igen. Fuck. Sedan byter man till Dancing on my own. Fuck igen. Man är kär i en konstig kille, för vad ska man annars göra? Om man inte är kär i en konstig kille tänker man på varför man lever nu och inte på till exempel 90-talet. Det driver en till konstiga ställen som Vau de Ville. Man famlar i ett mörker och om det mörkret ska jag nu berätta för er. Kom så går vi ut.
Min bästis har ett riskbruk. Det tycker hon om att dela med mig, eftersom jag säger att man inte kan ha ett riskbruk när man är 22. En bra grej är att vi bor i samma byggnad, en dålig grej är att jag matar hennes riskbruk. Hon tar med sig ljummen vodka hon hittar i garderoben och tillhör killen hon hyr av. Han är kär i henne så det är okej att vi dricker den. Tillsammans med Cola zero blir den som ni kan föreställa er. Clara tippar upp glaset så att jag måste halsa, men det är egentligen bara snällt.
Först går vi till Wollmars. Det är för att jag är nostalgisk. Jag tror nämligen att Jacques Karlberg fortfarande sitter vid ett av de där borden och pratar om radioteater med glansig blick, det är som att jag blundar för fotbollsgubbarna. Eller jag ser hans ansikte i deras. Beställer en ubåt och manifesterar att i åtminstone Christoffer Nyqvist ska stiga in genom dörren, men verkar inte ens ha Gud på min sida ikväll. Den enda som både satt sin fot i SVT-byggnaden och här är Leif Andrée och han verkar inte så pratglad. Jag saknar när Wollmars var inne och alla satt med en Macbook i knäet och spanade in en tvärs över all furu. Fast man bara var ett foster. Nu får man vara glad om man får en nick i dörren. Jag börjar tröttna och Clara vill gå till Riche Fenix i stället. Det är fel sorts furu men ett steg närmare Vau de Ville, så jag följer med.
På Nouveau Riche hänger trafikskyltar på väggen. De säger stopp eller tecknar cirklar av pilar. Jag undrar vad de ska signalera mer än det och ”hej, vi är efterblivna!”. Jacques Karlberg sitter under de och pratar om riktig teater eftersom det är mer inne just nu. Jag är inte kär i honom om någon skulle tro det, jag tycker bara att man vet att man hamnat rätt när man ser honom. Den här kvällen är väl undantaget som bekräftar regeln. Någon skriker "EMIL PERSSOOOOOON” rakt över lokalen. Vi beställer öl. I ett hörn sitter en jättekonstig kille på en jättekonstig pall som Clara är jättekär i. Han berättar om sitt nya ”projekt” och har en konstig slips men verkar annars ofarlig. Jag går ut och tar en cigg för att någon ska se mig och bjuda in mig till Cyklopernas land. Det händer tyvärr inte, men jag får ganska många blickar av Emil Persson. Skoja. När jag går in igen har Konstiga Killen gått på toa med Clara och då får jag nog av 90-talet och söker skydd hos en annan vän i natten.
Den vännen heter tyvärr Balthazar. Det blåa rummet. Om man är ung så är man. Längst där inne sitter min vän Tora och kurar, smuttar på en tequila sunrise. Hon har eld i blicken, som ett litet djur som varit fångat för länge. Det är för att Tora bor i Härnösand och kommer direkt från tåget som tar 35 timmar. Jag förstår redan innan det är försent vad som kommer att ske: en övertalningskampanj. Kosan styrs mot Trädgården.
– Och du. Ska. Med, säger hon och tar ett stadigt grepp om min arm.
En sekund från tusen nålar. Så här är det nämligen att inte tycka om klubb: Marginaliserat. Folk sliter ut sina ögon? Erbjuder sig att betala? Curlar och hotar. Ibland slår de faktiskt lätt. Jag har aldrig förstått och kommer aldrig att förstå och för det tvingas jag dö uptight-döden varje helg. Jag försöker att dö den med Tora, men hon är för primal, börjar sakta vrida runt min arm tills smärtan tvingar mig att säga ”okej då!”.
Vi kommer till Trädgården, vi snubblar på Gustaf Westman-möbler. Vi går genom det sjuka området där man inte ens får röka en sorgecigg över att man hamnade här och inte på Vau de ville, går uppför kryptiska trappor efter trappor. Trädgården är som ett nöjesfält som aldrig tar slut: alltså en mardröm. Ett missnöjesfält. Man kan vända sig om där inne och plötsligt bli publik till en ”wrestlingmatch”. For helvede. Det finns liksom inget stopp. När vi till slut når ett neonrosa hav slappnar Tora av och börjar dansa. Jag får tillbaka min arm och lovar mig själv att aldrig gå hit igen.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2024.
