Hjälp, jag är med i en japansk standup-show

Johan Hurtig 09:09 7 Feb 2019


I ett krystat försök att återskapa någon form av Lost in Translation-vibb skickade vi standupkomikern Johan Hurtig till Tokyo, för att testa den japanska standupscenen. Det här är hans egna ord om resan.

Det är kontrastrikt. Jag är i Japan för att göra internationell standup-debut.
Jag bor på Hoshinoya Tokyo – ett supermodernt hotell i traditionell stil med tatamimattor och skoförbud, all tänkbar uppassning och en naturlig het källa som pumpas upp 17 våningar till en utomhuspool. Känslan är att jag är en världsstjärna, en Louis CK pre-runkgate, som lyxar omkring i väntan på att inta motsvarande Asiens Madison Square Garden. Den lilla skillnaden är att min scen ligger i förorten Sugamo, tre våningar upp i ett lägenhetshus och ser ut som ett (visserligen välfyllt) vardagsrum. Som sagt, kontrastrikt.
Jag älskar det – skulle inte byta det mot en utsåld stor arena… eller jo, det skulle jag, men ni fattar, det är härligt och underbart äkta.
Här är jag i alla fall i Tokyo för att utforska den japanska standupscenen.
Men vi behöver spola tillbaka fem år och hantera ett litet trauma innan vi fortsätter.

2014 började jag med standup. Eftersom jag inte vågade erkänna för mig själv, eller någon annan, att jag ville börja så tog jag till journalisttricket: sa till min dåvarande chefredaktör att jag ville göra ett inifrånreportage på en standupkurs. Han tyckte det var en bra idé och frågade givetvis om jag tänkte börja på riktigt. Mitt svar: ”Ehhh… VA? Jag? Börja med..? ABSOLUT inte. Det kommer jag INTE göra.” Det gjorde jag givetvis och sedan dess har jag kört standup flera gånger i veckan. Hursomhelst, när jag skulle skriva det där reportaget, sex - sju sidor som jag fortfarande är RELATIVT nöjd med – så fick jag vad jag trodde var en lika briljant som unik idé. Jag skulle börja texten med setupen till mitt allra första skämt, och sedan ”in medias res”-återvända till punchen i reportagets slutstycke. Perfekt. Problemet var att skämtet som jag trodde var superunikt handlade om att likna min standupdebut med min sexdebut – vilket är exakt vad alla andra rookies också kommer på. Jag skojar inte om jag säger att jag sett 30 rookies dra olika varianter på det skämtet de senaste fem åren. Men det är mig veterligen bara jag som har publicerat det i ett reportage i ett av landets största magasin, och det ger mig skamrysningar nu när jag återberättar historien, men det är väl terapeutiskt kanske.

Vad gör man då? Jo, man iscensätter allt ännu en gång. Även om jag numera inte tycker det är läskigt att gå upp på scen och skämta om jag får prata svenska, så har jag dragit mig för att köra på engelska. Självmedvetenheten är stark hos denne, så skräcken för min svengelska har hållit mig borta från sådana försök. Journalisttricket ännu en gång således och denna gång ska jag hålla mig från uttjatade rookieskämt. Nu är det Nöjesguidens chefredaktör som tackar ja till ett reportage om standupscenen i Tokyo, men självbedrägeriet är detsamma:
”Ska du köra ett set själv också eller Johan?”
”Jag? Köra i Japan? Ehh… Nej. ABSO-LUT inte. Kommer INTE på fråga.”
Tills jag, möjligen stärkt av en SAS-GT (den bästa varianten av gin & tonic, den som intas i ett SAS-plan) kommer på att självklart ska jag köra i Tokyo – och medan min fru sover i sängen bredvid så översätter jag några av mina skämt som inte handlar om svenska företeelser som Tomas Ledin och hans låttexter. Jag skriver också nya, lokalt anpassade skämt, om Yakuzan – den japanska maffian.

”Jag hörde att Yakuzan hugger av lillfingret på sina egna händer – tydligen är det för att kunna svara mer exakt när de frågas om penisstorlek. Så nu antar jag att jag har yakuzan efter mig. OHHH, läskigt! Det måste vara världens artigaste maffia? Japan är enda landet där maffian tar över garderobsverksamheten – och faktiskt sköter den prickfritt. Världens gulligaste kriminella, maffians motsvarighet till Justin Bieber. Det är som att reta en kompis lillebror – han blir jättearg men det är också det roliga. Den enda maffian som kan beställa ett mord, men måste ha målsmans tillstånd. Att ha Yakuzan efter dig är som att att vakna från en otäck mardröm: först är du helt ’AAAHH!’ och sen är du mer ’meh’. Yakuzan säger ”vi vet var du bor… vill du ha skjuts?’”

Exilsvensken och standup-rookien Daniel Miyauchi Andersson hjälper mig med allt och bokar in mig på klubben som du minns från tidigare i texten. Det är också han som berättar att Yakuzan är farlig på riktigt och äger många av Tokyos barer och uteställen, som till exempel standup-lokaler. Han förbjuder mig absolut inte att köra Yakuzaskämten, men REKOMMENDERAR MIG (på äkta maffiamanér) att avstå. Jag lyder, de har säkert visst hört talas om Tomas Ledin i Japan, tänker jag.

Standupscenen i Tokyo visar sig till stor del vara uppbyggd av expats, britter och australiensare som jobbar som engelskalärare, vilket gör att de klubbar jag besöker påminner väldigt mycket om de som finns i Sverige. Man kan väl tala om någon sorts ”västerländsk standup-tradition” med en premiss som hintar om vart vi är på väg och en punchline som tar en oväntad riktning. Den japanska motsvarigheten är mer av en monolog-kultur, där man står på scen och berättar långa historier som är mer intressanta än skämtspäckade och inte heller behöver ha några tydliga crescendon. Daniel berättar att han kört på en sådan klubb en gång, på japanska. ”Varje gång jag sa en punchline så satt de helt tysta och nickade artigt. Det var en… speciell känsla.”

Väl på plats i lägenhetsklubblokalen i Sugamo får jag träffa Ben Jenkins som är MC och starke man på flera av stadens klubbar. Han minns med glädje en annan svensk komiker som kört i Tokyo – ”det kom så mycket folk att man inte kunde andas, och vi fick neka lika många som vi kunde släppa in” – och är därmed superpositivt inställd till mig. Det visar sig att ”den andra killen” var Johan Glans, och jag får väl erkänna att jag inte har riktigt lika stor dragningskraft som honom ännu. Blir nervös. Ben är imponerad av att jag är en ”working comedian” som inte har något dagjobb som försörjningsstöd, han säger att jag kan få headlina showen och köra 20-30 minuter om jag vill. Jag tänker på mina översatta exakta 7 minuter och svarar att 7-8 minuter blir bra. Ben ser lite ut som att jag tackat nej till en Netflix-special men accepterar.
Lokalen är fullsatt och stämningen är god – precis som i Stockholm kan rookieklubbar ha 100 personer i publiken ena veckan och 10 den andra – så ikväll är alla glada. Kvällen bjuder på en lika rolig som brokig samling komiker, några rutinerade som testar nya lösa tankar och några som tar sina första stapplande steg på scenen. Minst en jämför sin standupdebut med sin sexdebut.

En japansk tjej pratar om hur det är att knulla med killar från andra länder, en engelsman drar fyndiga oneliners, en japansk kille pratar på bruten engelska om när han bråkade med en kines om det faktum att kineser finns överallt – ”the Chinese man is beast, and I am master”(!) – och en brittisk kille pratar om hur alla killar är genetiskt tvungna att klia sig i skrevet. Mottagandet är blandat. Kort sagt: det är som på vilken västerländsk standupklubb som helst.

Så är det min tur, utan såväl Yakuzaskämt som Ledin-skämt, och till min stora glädje pratar jag rimligt flytande engelska. (Full transparens: jag hade två IPA som hjälp till självmedvetenheten.) Scenvanan har lyckligtvis klarat resan, precis som skämten – och med förbehållet att publiken väntar sig nytt ofärdigt material och istället får mina säkra, om än översatta, grejer – så river jag verkligen den där lokalen. Jag blir själv nästan överraskad över hur bra det går (som sagt, självkritiken är stark).

Ben är eld och lågor efteråt, han har glömt allt om den där andra svenska Johan, och vill genast boka in mig till en annan klubb senare i veckan. Jag säger att jag behöver tänka på det till imorgon. Tillbaka till lyxhotellet i den japanska vinternatten, nakenbad i takpoolen under stjärnklar himmel (man får inte visa tatueringar på japanska onsen-bad så jag får hudfärgade klisterlappar att skyla mig med) – och OTROLIGT nöjd med mig själv. Här, som jag brukar säga, leker livet. Jag är uppe i det blå. Dagen efter får jag ett mess av Daniel. Det visar sig att de utan att fråga bokade in mig på nästa klubb, så imponerade var de tydligen. Dock är jag listad under namnet ”Jonah from Sweden”. Nere på jorden igen. Lika bra.

Nästa klubbesök vill jag göra som helt vanlig åskådare så jag avbokar giget.
Som tur är, eftersom nästa klubb visar sig ha en 10-personer-i-publiken-kväll så att alla komiker får kämpa på utan någon egentlig respons. Återstår då resans höjdpunkt – i alla fall med crazymått mätt – en standupkväll helt på japanska. Jag behöver knappast berätta att jag inte kan ett enda ord på japanska som inte har med ramen-beställning att göra. Men kanske är det mycket skämt om ramen? ”Tonkotsu – am I right?” Plats för skratt.
Nej, tyvärr.

Platsen är ännu en gång en supermysig och lagom sliten bar, denna gång i området Asagaya. En efter en går komikerna upp och vi fattar såklart ingenting. Men det roliga är att även om jag inte fattar vad skämtet är så är det tydligt när skämtet är. Jag känner på rytmen och intonationen att här, här kommer det en punchline. Situationen är minst sagt speciell, Daniel sitter bredvid och viskar översatta nyckelord, tex: ”han pratar om en japansk skådespelare” och sen märker jag när det är punchdags och skrattar med resten av publiken. En fascinerande upplevelse.

Någon ”in medias res”-återkoppling blir det inte denna gång, men från mina undersökningar kan jag berätta att standupscenen i Japan är stundtals dåliga första tanken-skämt, stundtals genuint rolig och oväntad – men alltid intressant. Alltså exakt som i resten av världen, om man med resten av världen menar de länder där jag har kollat på standup: Storbritannien, USA eller Sverige. Jag heter ”Jonah from Sweden”, tack för mig.

Fakta: Japansk standup
Den japanska standup-varianten heter "Rakugo" och är en monolog utan tydlig punchline. Det är ofta sentimentalt och väldigt mörkt.
En känd Rakugo-bit är:
"En man svimmar i badkaret, en doktor anländer som kontrollerar pulsen och sedan ger instruktioner. "Töm badkaret på vatten!" Säger han myndigt.
När vattnet har runnit ut säger doktorn:"Bra, lägg nu ett lock på badkaret och bär ut honom till gravplatsen"."

En komikers Tokyotips

Standuptokyo.com
En samlingssida där du hittar kalendarium och all info om standupklubbar i staden. För att hitta hela vägen fram kan det dock vara användbart med Google Maps – där får du numera också detaljerad hjälp med tunnelbanenätet.

Hoshinoya Kyoto & Tokyo
Lyxhotell i traditionell ryokan-stil, det perfekta utgångsläget för att ta sig an landet om man har en välfylld plånbok. Kyoto-filialen har en egen båt som tar en längs floden till hotellet och det kan vara världens finaste hotellentré.

Yakiniku Nikugatou
Lika genuin som fantastisk köttrestaurang där du själv får grilla på egen bordsgrill. Otroligt begränsad engelsk meny så fråga om de har den legendariska finkossan ”Omi”.

International Gallery Beams
Butikskedja som finns på ett flertal ställen och har allt du vill ha – från snygga kläder, såklart, via hippt kontorsmaterial och tyger till en stor samling japanska keramikprylar.

Bills
En australiensisk brunchrestaurang i Tokyo, är det verkligen värt ett tips? Oh ja – när de nu gör så underbara saker som världens fluffigaste ricotta hotcakes och en black sesame shake som smakar som ett perfekt barnkalas.

Johan Hurtig heter @johanhurtig på Instagram.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!