Wiener Melanges skribent Krom Stasi möter Sveriges forne statsminister John Fredrik Reinfeldt, för att prata om hans nya hem, livet efter politiken och om framtiden.
När jag kommer in i Reinfeldts hemmakontor ser jag honom inte först. Jag hinner tänka att jag måste vara tidig, men när jag kollar tiden på mitt armbandsur visar det sig snarare att jag är aningen sen. Kontoret är stort – onödigt stort, om man ser till den spartanska inredningen – och går i vitt och glas, med några få detaljer av svart plast. Det är kliniskt, rent, med räta linjer och vinklar – allt ligger på sin plats. Väggarna är av trubbig sten – det har inte gjorts några försök att dölja att rummet är uthugget ur ett berg – och från kortsidan där jag kom in löper ett golv av ljus marmor hela vägen till motsatta väggen där ett stort skrivbord, helt i glas, står tungt placerat.
Tre meter framför skrivbordet, mitt på golvet, står en vit, återhållsamt och stilrent designad äggformad stol, uppenbarligen ämnad för besökare så som jag. Stolen på andra sidan är dock mindre blygsam; den är kolsvart och med ett högt ryggstöd vars konkava topp får dess hörn att bli till spetsar. Och det är först nu det slår mig att stolen är bortvänd. Jag skymtar toppen av en blank kupol mellan stolsryggens två horn, och jag inser att jag inte är ensam.
”Jag har väntat på dig”, säger plötsligt en röst från andra sidan, och jag hoppar till. Stolen snurrar ett halvt varv runt sin egen axel och visar ägaren av både kupolen och rösten. Det är Reinfeldt. Han har någon form av stor leguan i knät. Dess fjälliga, gröna hud lyser i det dunkla rummet. Han gestikulerar artigt mot den äggformade stolen och jag slår mig ner mittemot honom. Han är klädd i en stram ljusblå jacka med polokrage, och han har ett ärr som sträcker sig från kinden hela vägen upp till ögonbrynet.
– Det har jag haft länge, förklarar han för mig när jag påpekat att jag inte sett det tidigare. När jag var med i tv brukade jag alltid bära en mask av mitt eget ansikte, fast utan ärret. Jag lät tillverka en stor upplaga precis innan jag blev partiledare, så att jag skulle ge ett mer sympatiskt intryck. De ser helt realistiska ut eftersom de faktiskt är helt organiska, med riktig hy framklonad av min egen DNA. Så de är i princip riktiga ansikten, som jag bär utanpå mitt verkliga.
Reinfeldt frågar om jag vill ha något att dricka, och när jag tackar ja till lite kaffe trycker han bara på en knapp på den lilla kontrollpanelen på stolens armstöd, och mindre än tio sekunder senare kommer en dvärg i frack och tangorabatt in med en rykande kopp på en silverbricka. Han håller en liten behållare med socker över kaffet och tittar frågande på Reinfeldt, som bara skakar kort på huvudet. Mannen nickar, stoppar undan sockret och räcker över brickan till mig.
– Monsieur, säger den lille.
– Danke schön, svarar jag och tar koppen.
Dvärgen bugar hastigt och går därefter bort till väggen, trycker på en osynlig knapp så att en lucka öppnar sig i berget, och kastar sig sedan in i den med huvudet före och försvinner. Berget sluts efter honom och det är som att han aldrig varit där.
– Det är snabbaste vägen ner, förklarar Reinfeldt med något som låter som en imitation av ett skratt.
Eftersom jag tvingats bära ögonbindel från att jag blev upphämtad utanför mitt hem ända tills jag släpptes in i kontoret, och även drogats under obestämd tid däremellan, hade jag bara utgått ifrån att det vi nu befann oss i varit husets källare, men så verkar alltså inte vara fallet.
– Vore det möjligt att få en tur av resten av huset också?” frågar jag och tar en klunk av det heta kaffet.
Reinfeldt stirrar på mig. Jag ser hur han sakta för sin hand till den lilla kontrollpanelen, utan att släppa mig med blicken.
– Jag ser helst att vi håller oss till den här våningen, svarar han trevligt. ”Om det är okej?”
Jag svarar att det inte är några problem alls och att jag är tacksam att jag fått komma dit över huvud taget. Han tar bort handen från kontrollpanelen och drar upp mungiporna i något som för tankarna till ett leende. Han släpper ner leguanen på golvet och reser sig upp, och gestikulerar sedan åt mig att följa efter honom.
Stora salen
Rummet utanför kontoret är minst sagt rymligt. Stort som en mindre flyghangar. Väggarna och taket – som befinner sig säkert tio meter upp – är även här av berg och känslan man får är av att befinna sig i en enorm grotta.
– Vi befinner oss i en urholkad vulkan, säger Reinfeldt.
Det finns inget vanligt golv i hangaren, enbart en stor rektangulär plattform som hänger i mitten av rummet från ett gäng rejält robusta vajrar, fästa långt upp i grottans tak. Fyra gångbroar i metall löper från dess sidor och vidare till varsin dörr i bergsväggen, varav en är den vi just kommit från, och när jag kikar över räcket där vi står oss ser jag bara ett bottenlöst mörker under oss.
Reinfeldt leder mig vidare över bron tills vi når plattformen i vulkanens mitt.
– Vem är det där? frågar jag och syftar på en person i vit polotröja och igensydd mun som står i hörnet.
– Det är Herr Styx, svarar Reinfeldt. Han är en man av många talanger, men säger inte så mycket.
Plattformen är inramad av diverse kontrollpaneler, vars syfte jag bara kan gissa har något med opinion att göra, men ytan mellan dem är tom. Jag ser hur Reinfeldt nickar kort åt den muskulöse mannen i polo, som tyst nickar tillbaka i samförstånd och sedan knäcker sina knogar och tar ett steg emot oss. Reinfeldt skakar då snabbt på huvudet och det får mannen att stanna tvärt. Han ser förvirrad ut. Reinfeldt nickar igen, aningen annorlunda, och det ser ut som att mannen förstår. Han tar ett steg tillbaka och trycker på en knapp på en av panelerna, vilket sätter igång ett dovt, elek-
troniskt surr. Mannen tittar frågande på Reinfeldt, som bara nickar nöjt tillbaka. Golvet i mitten av platån öppnar sig plötsligt på två ställen, och ur luckorna flyter två läderfåtöljer upp. De klickar sig tillrätta mitt emot varandra och det elektroniska ljudet avtar. Reinfeldt gestikulerar mot ena fåtöljen och vi slår oss ner.
– Jag brukar komma ut hit om jag vill tänka, säger han samtidigt som en albinohök flyger ner och landar på hans axel.
– Det här är Thörnquist. Hon är ett riktigt busfrö.
Thörnquist har haft något som ser ut att vara en råttsvans i näbben, och hon släpper den nu i pannan på Reinfeldt så den rullar ner för hans ansikte och landar i hans knä. Han rör inte en min.
Pratstunden
Jag har precis tänkt påbörja intervjun när Reinfeldt får syn på kulspetspennan i min hand. Den tycks av någon anledning göra honom orolig, och när jag försöker ställa en fråga märks det att han är alldeles för distraherad av den för att höra vad jag säger. Halvvägs genom mitt andra försök vänder han sig mot Herr Styx och vinkar hit honom. Herr Styx kommer fram till mig, tar pennan ur min hand och knäcker den i sex delar och kastar den över räcket ner i avgrunden. Han fiskar sedan upp en ny penna ur sin bröstficka – en billig BIC-historia – och räcker över den till mig. Jag tittar på Reinfeldt och ser att han nu slappnat av markant. Jag spiller ingen tid.
Först och främst, tack så mycket för att jag fick komma till ditt vackra hem.
– Var så god.
Så, berätta, vad har du haft för dig sedan du slutade som partiledare?
– Jadu, var ska jag börja. Först tog jag lite semester och bara reste runt i Finland i en månad. Bästa jag någonsin gjort. Världens varmaste folk. Men sen när jag kom tillbaka så satte jag direkt min hemliga plan i verket och sen dess har det varit konstant full rulle här i vulkanen kan man säga.
Vad är den hemliga planen?
– Hemlig.
Kommer vi få ta del av den någon gång?
– Det kan man lugnt säga. Ingen kommer undan.
Spännande!
– Jag tycker det.
Är du nöjd över din tid som statsminister? Känner du dig ihågkommen på det sättet du hade tänkt?
– Både ja och nej. Det är synd att de flesta verkar minnas mig som pervers.
Just ja. Är det på på grund av flinten tror du?
– Jag tror det, ja. Folk har fått för sig att alla flintskalliga är perversa bara för att alla perversa är flintskalliga, men så är det alltså inte nödvändigtvis. Men i övrigt verkar folk rätt generellt minnas mig som en kraft att räkna med, och det glädjer mig nåt så djävulskt.
Är du nöjd över riktningen partiet tog efter att du slutade?
– Jag gillade aldrig hon som kom efter, vad hette hon? Hon som ser ut som nazisten i Indiana Jones som dricker ur fel bägare och förmultnar? Hon som är gift med den där skojfriske indiern?
Anna Kinberg Batra.
– Kindben?!
Kinberg.
– Vad fan är en ”kin”?
Thörnquist kraxar plötsligt oprovocerat och högt rakt in i Reinfeldts öra från fem centimeters avstånd, men Reinfeldt tar ingen notis. Han fortsätter:
– Jag tror inte hon var skapt för livet som härskare. Hon skulle nog vara perfekt som ens högra hand, någon som liksom står rakryggat två meter bakom en och kan hantera ett blåsrör, men det var nog inte riktigt hennes grej att styra ett helt folk.
En person som däremot var som din högra hand under din tid i partistyrelsen var ju Anders Borg, har ni fortfarande kontakt?
– Inte så mycket längre. Den blev mer sporadisk efter att han blev ihop med hon Sophie Ellis Bextor eller vad hon heter.
Dominika Peczynski.
– Exakt. En riktig succuba, den där.
Vår konversation avbryts av ett gnisslande läte, och när jag tittar upp ser jag den kortväxte i frack hissas ner från taket i en sele. Han landar bredvid oss och räcker fram ett silverfat med färdigskalade vaktelägg. Reinfeldt väljer noggrant ut fem stycken och håller dem i sin hand, men jag avböjer artigt. Jag har aldrig förstått vad en vaktel är och har alltid varit noga med att bara äta ägg som kommer från fågel.
Dvärgen bugar kort och hissas sedan snabbt uppåt av vajern och försvinner.
– Han uppfostrades av krokodiler, säger Reinfeldt utan att utveckla och stoppar in ett vaktelägg i munnen.
Har du plockat upp någon ny hobby eller liknande sedan du slutade med politiken? Vad gör Fredrik Reinfeldt för att roa sig?
– Jag läser en del om epidemier för tillfället. Det hänger delvis ihop med mitt jobb ska erkännas, men att verkligen fördjupa mig i specifika detaljer är väldigt rogivande.
Har det något med ditt hemliga projekt att göra?
– Inga kommentarer.
Ett hest, gutturalt rossel, som jag snart förstår är någon form av skratt, pressas upp ur Reinfeldts hals. Jag märker nu också att ärret som löper över hans ansikte har öppnats en aning, och att en strimma blod trängt ut och börjat rinna ner för hans kind och vidare mot hakan. Jag ska precis påpeka det för honom när Thörnquist plötsligt börjar picka honom frenetiskt i det öppna såret med sin näbb. Det är en olustig syn, men Reinfeldt verkar ta det med ro. Han trycker lugnt på en knapp på sitt armbandsur och pickandet slutar omedelbart. Thörnquist ställer sig som i någon form av fågelversion av givakt och bara stirrar rakt fram med sina lysande röda ögon fullt uppspärrade.
– Jag ber om ursäkt för det där, säger han med dussintals rännilar av blod på ena halvan av ansiktet.
Så hur trivs du med ditt nya jobb? Är det mindre stress?
– Politik är som en dragkamp, ett ständigt kompromissande och givande och tagande och stötande och blötande. Vägen från idé till utförande är lång och snårig och det är svårt att faktiskt få något gjort. Det är frustrerande att härska när man inte får fria tyglar. Men det har jag i mitt nya jobb, så det blir mer lustfyllt även om arbetsbördan nog egentligen är densamma, om inte värre. Jag har mycket mer ansvar nu, eftersom jag jobbar på en mer internationell skala.
Finns det någon tid över för dejtande alls?
– Det är svårt att tänka i de banorna när jag vet att socialt umgänge i allmänhet inom en snar framtid kommer ses som blott en historisk artefakt från en svunnen tid.
Är du lycklig?
– Ahrå fö’fan.
Reinfeldt slänger in de sista vakteläggen i sin mun och sväljer dem hela.
– Nu är vakteläggen slut, säger han.
– Okej? svarar jag.
Han vänder sig om mot Herr Styx, som stått orörlig ett par meter bakom honom under hela intervjun, och nickar kort.
– Det betyder att intervjun är över, säger han sedan till mig.
Jag har inte ens hunnit ställa standardfrågan om vilken som är hans favoritpaj än, men innan jag kan protestera ser jag hur Herr Styx plockar loss sin ena hand.
– Du kommer vakna hemma i din säng, säger Reinfeldt. Du kommer vara groggy och eventuellt ha en del rätt otäcka hallucinationer, men det är bara en bieffekt av toxinet och ingenting att oroa sig över. Det går över efter någon dag eller två.
Det sista jag ser är hur Herr Styx höjer metallröret som sticker ut ur stumpen där hans hand brukade vara och siktar det mot mig. Jag hör ett kort blåsljud och sedan blir det svart och min tid hos Fredrik Reinfeldt är över. Jag vaknar som utlovat hemma i min säng, och tillbringar följande ett och ett halvt dygn åt att försöka undvika det enorma grodmonstret som bosatt sig i min lägenhet. Först när den levande mardrömmen väl gått över och jag åter blivit mig själv kan jag börja samla mina intryck och börja skriva det här texten. Det slår mig snabbt, när jag går igenom mina anteckningar, hur svårt det måste vara att lämna något som definierat ens liv under så många år – att tvingas hitta sig själv på nytt. Men just detta verkar Reinfeldt ha lyckats med. Han verkade inspirerad, full av tillförsikt och, ja, glad.
Det sista jag hörde honom säga, strax efter att min syn försvunnit men precis innan jag tuppat av, var till Herr Styx och lät som något i stil med: “Spelet är igång, trogne vän. Spelet. Är. Igång.” Vad han menade, och vad det egentligen är han sysslar med där i sin urholkade vulkan, vet jag fortfarande inte. Men jag, om någon, är spänd på resultatet.
Artikeln publicerades ursprungligen i det nystartade fanzinet Wiener Melange, som du hittar här.
