Det har faktiskt hunnit gå åtta år sedan den självgode, brittiske popkulturinstitutionen Toby Young lät världen få veta precis hur djupt ned i självömkan, hybris och drogackompanjerat mänsklig förfall han sjunkit under sin tid på Condé Naste Publications mediapalats i New York. How To Lose Friends and Alienate People var en magnifik roman i all sin tramsighet. Otäckt välskriven, bitvis faktiskt insiktsfull och inte minst ett skolboksexempel på hur man förpackar en "fenomenroman" i en trivsamt brittisk a good read-tradition. Nu har filmen kommit. Med (de valde i alla fall inte Adam Sandler) den rödlätte 39-årige Hot Fuzz-mannen Simon Pegg i huvudrollen som Graydon Carters destruktiva smart ass-hantlangare. Eller "destruktiv" förresten; det har nu blivit en rar romantisk komedi där Toby Young (här kallad Sidney Young) klantar sig lite och blir kär i Kirsten Dunst i något slags klichétyngd Djävulen bär Prada-miljö. Som satir är det minst sagt andefattigt. Men nu ska vi inte uppehålla oss vid det. Jag inser att man måste gör några smärre justeringar om man vill nå miljonpublik på biografer, snarare än att i prosaform blidka de mest inbitna Modern Review-samlarna.
Vad vi istället borde prata om är vad som har hänt under de här åtta åren. På samma gång mycket och ingenting alls. Romanen How To Lose Friends kom mitt i en prunkande blomstringstid för "förloraren" som dramatisk figur (tänk American Splendor och så vidare). Den som tillbringar alldeles för mycket tid framför Statistisk Årsbok kan notera att romanen anlände precis lagom till en formell recession (2001), under vilken man kunde sluta sig samman och skadeglatt titta tillbaka på en enastående högkonjunkturs (1993–2000) excesser – i det här fallet Toby Youngs ogudaktiga modellknullarlivsstil som slutar mot en bergvägg av självhat. På samma sätt anländer filmatiseringen, producerad av Larry David-parhästen Robert B Weide, lagom till en ny recession – rimligtvis med nya möjligheter för en sönderslagen nation att enas kring misslyckandet som konstart. Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Även annat är sig likt. Det som för mig är den kanske största behållningen med Toby Youngs förehavaden är hur oerhört avskydd han är. Han var det när boken kom och han är det fortfarande. Hela hans persona skriker: "Hata mig. Snälla." Det är fantastiskt roligt att ta del av all mänsklig litenhet som kommer fram när det på internetforum ska förklaras vilken patetisk nolla – som om inte det var dokumenterat – författaren är. (En personlig favorit för stunden är den diskussionstråd som handlar om att det var fel att använda Simon Pegg i huvudrollen då dennes "likeability and everyman good looks" står i bjärt kontrast mot Toby Youngs "sneering condescension and speccy, over-sized baby-head features".) Att förbli avskydd under decennier är en konstart som får alldeles för lite uppskattning. Och det är ett mycket medvetet projekt från Youngs sida. Han har inte bara fått ur sig några hyllmil arrogant tidningsprosa och på senare år dykt upp med sitt försmädliga leende i varje upptänkligt food critic-program från Top Chef till Hell’s Kitchen. Han har även vid 45 års ålder redan fått ur sig två (2) regelrätta memoarböcker. How To Lose Friends och nu senast The Sound of No Hands Clapping, en uppföljare i vilken en alltjämt självgod Toby Young nu har flyttat tillbaka till London med fru och ungar, men fortfarande roar sig med att dyka upp som fejkad patient på penisförstorarkliniker och annat som gör livet värt att leva. Även om David Sedaris och just Larry David vore minst lika rimliga jämförelsepunkter är det som "Englands heterosexuella Truman Capote" Young får finna sig i att bli ihågkommen. För det är hågkomst det handlar om. Livssummeringen är redan i full gång. Och, japp, vi kommer älska att hata det till det bittra slutet.
Hopplös och hatad av alla har biopremiär den 4 april.
Stad:
Kategori:
