Hanna Rajs – med sorgen som skrivbränsle

Debutromanen Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn handlar om en vänskap som tar slut för tidigt, och om livet som fortgår. 

En natt under hösten 2019 vaknar Hanna Rajs i panik ur en dröm där hon blivit utskälld av sin vän Cristina som dött sex år tidigare. Det leder till att Hanna börjar skriva sin nu färdigställda roman Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn. I ett kapitel beskriver hon drömmen: 

jag reser mig och jag omfamnar dig, i chock för även i drömmen ska du ju vara död, du säger att jag glömt dig, att jag låtit dig dö, du skriker på mig att du aldrig var död på riktigt, inte förrän nu när jag låtit dig dö 

Varför började du skriva boken?
— Det var min fru Suri som sa typ “men du, du kan ju skriva en roman om du vill. Har du sett vad de ger ut för romaner? Det finns massa romaner som du hade kunnat skriva, gör det”. Det har varit något som jag tänkt på. Jag har skrivit dikter om Cristina, men det känns som att vissa historier förtjänar att bli mer omfattande. Jag började bara skriva och så blev det typ som det är idag. 

Det känns som att man får ta del av dina anteckningar precis som du skrivit dem. 
— Ja, jag fick behålla ganska mycket av hur den var skriven. Vi har redigerat lite grann, men det ska inte kännas för genomarbetat eller tillrättalagt. Jag tror att jag har varit rädd att skriva prosa för att jag tänker att det ska vara på ett visst sätt. Det är väldigt befriande att tänka att jag kunde skriva typ så som jag skulle skrivit i Messenger till en kompis. Det är en stor del av boken. 

Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn är en gripande och sorglig, men på samma gång smakfull roman om liv och död. Hanna Rajs har tidigare givit ut tre diktsamlingar, men aldrig skrivit en roman. Det är en stark debut och vacker hyllning till någon som inte finns mer. 

Hur har det varit att skriva boken? Har det varit lite härligt eller bara jobbigt?
— Haha! Ja, det har nog varit lite härligt. Det finns ju något befriande med det, absolut. Det har kunnat vara ganska kul, typ kul att gå tillbaka till vissa minnen. När någon dör glömmer man ibland bort ganska länge att man också får prata om och tänka på de roliga sakerna som man upplevt tillsammans. Det blir svårt, kanske framför allt när det är som för mig att det inte finns någon som jag är väldigt nära idag som också stod nära Cristina. Det finns liksom ingen person som man kan garva åt något roligt med. Jag och Suri kan prata om min mamma och garva åt något för att vi båda var så nära henne. Det är svårt med Cristina. Suri träffade aldrig henne så det blir bara att jag berättar om hur hon var. Det var lättare när jag skrev att hitta de här grejerna, typ dumma grejer som Cristina kunde göra som man garvar åt idag. Det var kanske för att jag riktade mig till henne, som att vi tillsammans skulle kunna minnas. 

Varje skrivsession kom däremot med en kraftig emotionell baksmälla. 
— Jag skrev alltid väldigt intensivt och väldigt mycket. Fortfarande i redigeringsprocessen har jag haft en ångest som sitter i typ hela dagen när jag kommit hem, någon slags emotionell urladdning. Fortfarande, trots att jag jobbat med boken i två och ett halvt år. Just det är lite nervöst med att den snart ska komma ut, att jag märker att det fortfarande är väldigt känsligt. 

Fanns det saker som du drog dig för att skriva om?
— Jag hade saker som jag absolut inte ville skriva om för att de inte får mig att framstå i så bra ljus, eller för att det är för jobbigt eller att jag fortfarande inte dealat med det. De sakerna skrev jag om ändå, sedan finns det massa saker som inte var min plats att skriva. Jag skrev liksom inte Cristinas biografi, jag skrev om vår relation och mitt minne av henne.

Att skriva om verkliga personer som inte längre lever innebär naturligtvis svåra avvägningar. Vi pratar om det märkliga i att många människor gärna vältrar sig i avlägsen sorg, men att nära upplevd sorg gör dem obekväma. 
— Folk är så knäppa med döden alltså för som du säger, alla är verkligen besatta. Allt från när kändisar dör och alla ska berätta sina personliga historier till liksom true crime där folk också blir besatta både av mördare och offer. Att se en persons sorg i verkliga livet blir många väldigt obekväma med. Jag tror att de flesta som känner mig fattar att Cristinas död gjorde något med mig väldigt djupt. Jag tror inte att någon tycker att det är konstigt att jag skriver den här boken idag. Efter att min mamma dog förra året känner jag nästan av det där mer, för alla förlorar sina föräldrar förr eller senare så folk förväntar sig att man går vidare och att det är en del av livet, den naturliga ordningen. Men för mig känns det som att det händer idag och för alla andra som att det hände igår. När en ung person tar sitt liv tänker jag att folk fattar lite mer varför man fastnar. Jag skriver mycket om det där i boken, att folk gärna vill ha sin bit av en person när den dör. Och jag tror speciellt när någon dör ung, att det är något med chocken som man inte vet vad man ska göra av. 

Har din sorg ändrat karaktär under skrivandets gång?
— Jag vet inte. Kanske. Men det man bearbetar är inte sorgen egentligen, sorgen är vad den är. Man kanske kan bearbeta sig själv runt omkring den. Det har kanske varit bra för mig att skriva den på vissa sätt, att jag förlåtit mig själv och gått tillbaka och förstått att vi var barn, men sorgen blir ju inte mindre. Jag kommer aldrig veta, men jag tror Cristina hade tyckt det var ball att jag skrev en bok om henne. Jag hade ingen illusion om att det här skulle vara mitt closure, men kanske att det var något jag behövde göra. 

Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn släpps den 12 april (på Cristinas 30-årsdag) på Albert Bonniers förlag.