Vad är normalt, och vem bestämmer det? Denna fråga har alltid fascinerat den nederländske författaren Hanna Bervoets. I den BookTok-trendande kortromanen Sakerna vi såg undersöker hon vår uppfattning av normalitet genom en grupp unga, underbetalda innehållsmoderatorers ögon.
Hanna Bervoets fick idén till boken Sakerna vi såg när hon läste en artikel som följde en innehållsmoderator på en global social medieplattform. Artikeln vittnade om ett otäckt och repetitivt arbete som går ut på att bedöma om stötande innehåll som våld, pornografi och hat mot folkgrupper ska få ligga kvar på plattformen.
– När jag började läsa artikeln tänkte jag: ”Så vad såg han, vad var det för hemska bilder?”. Självklart är det ett ganska sensationellt sätt att närma sig ämnet, som media ofta använder sig av när de skriver om innehållsmoderering. Men när jag läste på mer om det blev jag mer intresserad av andra aspekter av arbetet. Vad gör det med ens världsbild? Och med kollegorna och dynamiken på arbetsplatsen? berättar Hanna Bervoets.
Den nederländske författaren är hyllad som en av de mest drivna skribenterna i hemlandet. Sakerna vi såg (Volante), på engelska We Had to Remove This Post, har sålts i 650 000 exemplar bara i Nederländerna och är den första av Bervoets böcker som översatts till flera andra språk. Kortromanen är berättad ur huvudkaraktären Kayleighs perspektiv – en vilsen själ i tjugoårsåldern som börjar jobba som innehållsmoderator för att komma ur en ekonomisk knipa. På företaget Hexa finner Kayleigh både vänner och flickvän. För att hantera det påfrestande arbetet blir fickpluntor, gräs och några rundor på den lokala sportbaren dagliga nödvändigheter, och vännerna börjar utveckla en rad skrämmande försvarsmekanismer. Men var går gränsen mellan att hånfullt använda en sexistisk eller rasistisk jargong – och att falla in i samma värld som föder inläggen de modererar?
”Jag är alltid intresserad av hur vår uppfattning av normalitet påverkas av vår kultur”
– Jag kände mig så naiv. Jag hade aldrig ägnat en tanke åt att hundratusentals människor världen över gör detta arbete, dygnet runt. Hur annars hålls plattformarna rena och säkra? Men att föreställa sig att riktiga människor sitter där bakom skärmarna, det var oändligt fascinerande för mig, fortsätter Bervoets när hon berättar om det inledande researcharbetet.
Utöver att plöja böcker och dokumentärer om ämnet ville hon även testa på arbetet själv.
– Jag gjorde en Linkedinprofil där jag skrev att jag letade efter ett techjobb. Jag specificerade det inte mer än så, men varannan vecka fick jag förfrågningar från olika företag om att arbeta som innehållsmoderator. Men jobbeskrivningarna är alltid väldigt vaga och missledande. Det kan till exempel stå: ”Du kommer att vara manager på en plattform och jobba i soliga Portugal”. De lockar folk utan att berätta vad det faktiskt innebär.
Huvudpersonen Kayleigh är inte en helt pålitlig berättare. Genom relationen till flickvännen Sigrid skildrar Behovets skickligt sprickan mellan självbild och verklighet. För att slappna av efter de långa arbetsdagarna börjar Kayleigh kollar på mer och mer porr. Plötsligt slås hon av insikten att det hon förut fann väldigt upphetsande – nu finner tråkigt och långsamt. Debatten om huruvida porr leder till mer våldsamt sex hos unga har länge varit uppe på tapeten. Bervoets ställer frågan till sin spets när hon sakta låter läsaren förstå att den Kayleigh själv uppfattar sig själv som i relation till flickvännen, inte nödvändigtvis är sant.
– För mig handlar hela boken om normalitet. Vad tycker vi är normalt, och vem bestämmer det? Jag är alltid intresserad av hur vår uppfattning av normalitet påverkas av vår kultur – och med kultur menar jag förstås media. Men även historier som vi hör från våra grannar eller hur vi uppfostras. Att Kayleigh behöver mer och mer extrema grejer för att bli upphetsad – eller känna något överhuvudtaget – ser jag som en metafor för normskiftande i stort. För två år sedan skulle hon ha nöjt sig med en ”vanlig porrfilm”, men om man börjar kolla på mer extrema videos så blir de det nya normala. Så det handlar om den förskjutningen av normalitet, vilket såklart händer i boken som helhet. En karaktär börjar senare i boken prata om konspirationsteorier, som han från början tyckte var galna. Det är främst den processen jag är intresserad av. Alla människor delar inte samma uppfattning av vad som är normalt och okej, och det är intressant att undersöka.
Är boken en kommentar på sociala medier som helhet?
– Inte för mig. Jag tror att det finns två sätt att läsa boken på: Man kan se karaktärerna som representater för oss som använder sociala medier, men man kan också så dem för representater för oss som medborgare. På det andra sättet säger boken egentligen att vi alla är innehållsmoderatorer av vår egen verklighet. Inte bara när vi är online, utan även i våra vanliga liv. Så för mig handlar boken snarare om den bredare, filosofiska frågan, än om enbart sociala medier. Det hade varit för enkelt för mig, jag älskar faktiskt sociala medier.
”Jag älskar internetkultur"
Trots att hon har skrivit en bok om internets mörkaste skrymslen har Bervoets faktiskt goda anledningar att uppskatta sociala medier. Förra veckan skrev Martin Gelin kommentaren Ny vår för den amerikanska bokhandeln i Dagens Nyheter, där han poängterar att tvärtemot den allmänna uppfattningen – att vi befinner oss mitt i litteraturdöden – så ser bokhandeln, i alla fall den amerikanska, en rejäl ökning i försäljningen. En stor del av detta menar han kommer från BookTok – TikToks litteraturvärld. Det är framförallt ett ökat bokintresse hos unga som genererat de ökade siffrorna. Hanna Bervoets We Had to Remove This Post är ett praktexempel på en typisk BokTok-bok. På engelskspråkiga Tiktok har boken trendat med varningen ”explicit content”. Läsare utlovas en hårresande och obehaglig läsupplevelse från Nederländernas senaste stjärnskott.
– Folk är oroliga för att ungdomar inte läser på sina modersmål. Jag borde också oroa mig för det, men det gör jag inte. Jag älskar bara att läsande uppmuntras. Många av böckerna som trendar på BookTok är för unga människor, och uppfattas ibland som simpla. Jag tycker inte om att prata i de termerna. Vi behöver ungdomarna – så att litteraturen inte bara dör ut. Jag älskar internetkultur och memekultur. Jag ser hur mycket glädje som föds ur det, och jag tror att det är viktigt att hylla det som är positivt.
