Foto: Daniel Stigefelt.

Grant blommar ut

13:30 16 May 2018

Den 23-åriga tjejen som hänfört Sverige med sin mystiska James Bond-pop går under namnet GRANT. Efter hennes framträdande på Grammisgalan i februari törstade vi efter mer och den 1 juni släpps debutalbumet In Bloom.



Caroline Cederlöf trillar in en halvtimme sent till studion i en grön, lång jacka med päls om ärmarna. Ögonen är sotade och under jackan har hon på sig en långärmad spetströja och stora, svarta byxor. Hon sätter sig vid bordet, tar upp en påse godis ur sin väska och undrar om någon vill ha.

– Jag spelade in min musikvideo igår så jag är helt slut. Jag som vanligtvis inte dansar fick göra det hela videon. Har sådan träningsvärk nu, skrattar hon.

Men hon ser allt utom trött ut. Jag frågar hur det kom sig att hon började med musik.

– Både mamma och pappa är musikintresserade och har spelat mycket musik hemma. Mamma har alltid vurmat för den brittiska elektriska scenen från 70 och 80-talet. Eurythmics, David Bowie och Depeche Mode. Pappa gillar framförallt blues, country och rock. Båda gillar jazz och soul väldigt mycket. Det var en mångsidig musikutbildning, speciellt när den blandades upp med mina äldre systrars kärlek till grunge.



Grungen är kanske framför allt närvarande i namnet på debutalbumet, som delar titel med ett spår från Nirvanas Nevermind. Genremässigt drar det annars snarare starkt mot det raka pophållet. Vi kommer in på musikskapandet och hur det kan se ut när Caroline skriver sina låtar.

– Det börjar med en känsla och en tanke tillsammans med en melodi. Och sen försöker jag skriva så ärligt som möjligt. Det är alltid från egna erfarenheter. Det blir som bäst när jag vet vart det kommer från, hur jag känner det och hur jag ska sjunga det. Jag skriver helst inte om något annat för jag är ingen sagoberättare. Men jag önskar att jag var det. Jag är rädd för att sjunga andras låtar. Det är med mig sedan länge.
 

Hur skulle du själv beskriva ditt sound?

– Trummisen som jag spelar med just nu tycker det är James Bond-pop. Det tycker jag är ganska fint beskrivet. Jag vill ha pop som format och blanda det med allt jag gillar. Just nu är det väl mycket tidigt 90-tal, Tricky, tidig Björk och grunge som jag lyssnade mycket på när man var liten. Sen är det mycket jazzinfluenser och Édith Piaf som är fransk pop från 60-talet. Ett hopkok av det.


Vad handlar dina låtar om?

– Om relationer som jag haft och jag har. Om folk som lämnat och som är kvar. Det är mycket att jag utforskar mitt eget vansinne. Det jag tycker är löjligt och är rädd för. Det kan vara att jag har mycket ångest och depression, och hur jag förhåller mig till det men även hur det får mig att förhålla mig till mina vänner.  Om sexualitet och om att försöka skriva sin kropp vacker, fast man inte tycker det egentligen. En av låtarna på skivan handlar om en väldigt specifik natt när gänget i Lighthouse fortfarande hade lokal vid Globen. Jag ville tonsätta den episka känslan av förväntningar, att vara lite kär på avstånd, knark och vänner som gör sig i ordning tillsammans och sen dansar för livet. Peter och jag hade skrivit en melodi som var både lekfull och enorm, liksom stormig, som textidén gifte sig bra med. Vi utgick från ett skevt och triumferande blåsarrangemang och sen la Johan in en dulcimer (en typ av sitar, red. anm.) i refrängen som lät precis som äventyr och allvar. Catcher in the rye, som är nästa singel, kom till för att jag var nykär och inte hade anledning eller lust att skriva om något annat.



Vad inspirerar dig?

– Böcker, filmer, mycket bild. Framförallt rörlig bild tycker jag är fantastiskt. Och det influerar mycket hur jag beskriver saker och ting i mina låttexter. Jag gillar att dramatisera mitt liv. När man ser det som en långfilm. Det är något otroligt mäktigt med det. Att man kan göra en stor historia av något litet och intimt. Sånt tycker jag är häftigt. Bra musik ska vara som ett soundtrack.



Hur började du jobba med Johan T Karlsson från Familjen och Peter Kvint?

– Peter och jag har jobbat ihop i några år nu.Vi kopplades ihop av min sångpedagog som tänkte att vi skulle funka ihop. Han fick höra två låtar som jag hade skrivit och sedan tog han bara in mig och lät mig hänga i hans studio och skriva låtar tillsammans med honom. Han skriver fantastiska melodier så jag har alltid fokuserat mycket på text. Jag har fått lära mig så sjukt mycket och fått vara helt fri. Det är ingen prestige för honom utan jag får bara leka med sounds till jag hittar det. Det är så fint att han bara låtit mig utvecklas kreativt. Sen kom Johan in via Sony. Han har alltid varit en dröm att få jobba med. Jag älskar ju Familjen. Han och Peter är den perfekta duon att få jobba med för det är två olika typer av nördar som bara älskar sina jobb och har så mycket roligt att berätta. Och det är bara så jävla kul. Hos Johan hittade jag en del av mitt sound som jag hade saknat lite innan och inte riktigt vetat hur jag skulle få fram det. Så han var som en sista pusselbit.



Du spelade ju på Grammisgalan i februari. Hur var det?

– Det var helt magiskt. Det är det största jag varit med om. Jag hade en strålkastare bakom mig som gjorde att jag hade en enorm skugga över halva lokalen hela framträdandet. Jag var som en jätte som sträckte sig över alla musikmänniskor jag varit rädd för i hela mitt liv. Och det var så jävla fett. Att få vara ett monster liksom. Sen var det så kul att hänga mycket med Esther Kirabo som sjöng precis innan jag, på galan. Vi fick ett litet hotellrum som lounge innan galan och sminkade oss och myste runt bara. Det var fint att ha varandras stöd för båda var så otroligt nervösa. 



Vad händer i sommar? Vart kommer du att spela?

– I sommar kommer jag att vara förband till Shout Out Louds och i maj spelar jag varje helg i princip.



Förband till Shout Out Louds, hur känns det?

– Det känns stort. Jag har aldrig spelat så frekvent som jag kommer göra nu framöver och det har jag längtat efter hela livet. Det ska bli så kul.  Det roligaste som finns är ju att få spela live. Det är då man får feeling på riktigt. 



 

Den 1 juni släpper GRANT sitt debutalbum In Bloom.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2018.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!