Juliette Binoche har en förmåga att inkarnera sina fiktiva persona på ett sätt som nästan är unikt. Inför en fullsatt publik på Stora Teatern i Göteborg gav hon en kärleksförklaring till skådespelarkonsten och berättade om nyckeln till sin framgång.
När Juliette Binoche kom in i salen fick hon stående ovationer. Några minuter innan höll 700 personer andan i en fullsatt salong, medan eftertexterna rullade till Krzyztof Kieslowskis makalösa film. Nu sitter hon i en röd sammetsfåtölj framför en enorm bild av sitt sextonåriga jag. Bilden är från Hail Mary, en film som gjordes redan tio år innan Frihet - Den blå filmen hade premiär.
– När jag jobbade med Jean-Luc Godard som sextonåring trodde jag först att han skulle behandla mig med värme. Jag var enormt imponerad av honom, förstås. Jag trodde att han skulle vara en fadersfigur för mig, när han i själva verket bara var sig själv. Jag tror att han gick igenom någonting då, i och för sig.
Dagen innan filminspelningen med Frankrikes svar på Ingmar Bergman fick Juliette Binoche en lång monolog. Hon blev bestört och förklarade för regissören att det inte fanns en chans att hon skulle hinna lära sig texten på så kort tid. Det slutade med att hon pluggade på monologen ”som en galning” hela natten.
Morgonen därpå sa Jean-Luc Godard enkelt ”Monologen är struken.”
– Det slutade med att det enda ord jag fick ur mig under inspelningen var ”skit också”. Det var hemskt! Jag kände mig så förminskad.
Hur har ditt skådespelande utvecklats sedan du började tills nu?
– Jag betraktar det som en kunskap, så självklart har det utvecklats, och jag utvecklas fortfarande. Skådespelande handlar om att gå in i sig själv och förkroppsliga en känsla. Det är nog det som fascinerar mig mest med skådespeleri. Jag har alltid sett skådespelande som filosofi. Man måste inkarnera den man spelar genom att veta med hjärnan och känna med kroppen. Under inspelningen handlar det i stället om närvaro, att gå in i en värld av en värld.
Vad är det som får dig att dras till vissa regissörer mer än andra?
– Jag vet inte hur jag ska svara på det. Varför väljer du vissa relationer? Hur får vissa personer dig att känna eller tänka? På grund av filmen, berättelsen eller visionen där det finns något som är svårt att sätta fingret på. Kamerans närvaro, teamet, manusets inverkan och mötet mellan din och en annan persons själ – någonting kommer uppstå. Att göra en bra film är nästan ett mirakel, synergierna av hela filmteamet ska synkronisera med publiken, det går aldrig att förutse. Det är som en våg.
Flera gånger återkommer Juliette Binoche till det som för henne blivit en nyckel till bra skådespel.
– Om det inte är helt tyst innan en tagning är det kört. För mig är tystnad essentiellt. Med undantag av kaotiska scener förstås, och då får man hitta känslan där i stället. Men jag tycker tystnad frambringar en tomhet som krävs för att något annat ska uppstå.
Under intervjun tog Juliette Binoche även ställning till Metoo i förhållande till Catherine Deneuve och andra skådespelerskors protester mot rörelsen.
– I Sverige har folk varit väldigt medvetna om kvinnors situation under en lång tid. Frankrike ser Metoos framgångar här som en symbol för den medvetenheten. Jag hoppas bara att män också börjar prata snart. Många kvinnor har höjt rösten men nästan alla män är tysta. Deras röster saknas. Rörelsen handlar också om att väcka mäns medvetenhet kring de här frågorna. Vi pratar om tio procent av världen men om man kollar på kvinnors situation i resten av världen så finns det ännu mer att säga. Jag hoppas att rörelsen kommer spridas till resten av världen, det är min ståndpunkt.
Hur tänker du kring att välja filmer med kvinnliga perspektiv?
– Jag känner att jag både har en man och en kvinna inom mig. Inte bara en kvinna! Jag skulle säga 50/50. Alltså, jag är kvinna och jag är nöjd med det, men inuti mig balanserar det feminina och maskulina, som vi alla behöver. För övrigt är det många producenter, manliga, som finansierar filmer med män och manliga teman i betydligt större utsträckning, och det blir ett problem i representationen. Så säger man ”manliga filmer går bättre” men det där handlar ju om att biobesökare vill se filmer de redan har sett, för att det känns tryggt.
Så med ens blir hennes tonfall ironiskt flickaktig, som en blinkning åt den svartvita filmepokens könsnormativa röster. Juliette Binoche artikulerar varenda stavelse.
– Kvinnor som jobbar i filmbranschen hoppas att Cannes filmfestival ska bli lite mer medvetna om det här.
