Foto: Fredrik Etoall
Hon fullkomligt krossade artisteliten när hon uppträdde på årets Grammisgala tillsammans med Tove Styrke, har fans spridda runt hela världen och gör musik som ”ska få en att dansa så att man får ont i låren”. Ana Rab, känd som Gnucci (tidigare Gnucci Banana), är en av de mest intressanta artisterna just nu. Margret Atladottir träffade henne på Peace & Love-festivalen där hon gästade Mash Up International.
–360 Donna handlar om klyschan att kvinnor inte kan hålla ihop. Vem fan var det som sa det? Det finns liksom inget väsen kring oss kvinnor som säger att vi ska vara bitches mot varandra. Det är du. Det är dig det är fel på. Ana Rab sitter mitt emot mig på Peace & Love-festivalens artistområde och dricker en Ginger Ale. I bakgrunden dundrar basen, Rebecca & Fiona kör ett liveset på festivalens största scen och horder av tjejgäng dansar sig svettiga. Det är svårt att sätta en etikett på Anas musik, men jag skulle beskriva den som göttig. Det är tung bas, eklektiska referenser, sång blandat med rap och framförallt enormt dansant.
– Det är synd om vissa avfärdar min musik som ”crazy little party girl” bara för att jag valt att predika medan jag dansar, istället för på en barstol med en akustisk gitarr. Det jag försöker uppmuntra är självsäkerhet och självförtroende, fast i en gemenskap. Jag hade aldrig varit så hype som jag blir och är om det inte hade funnits folk som gillar min musik och vill ha den och mår bra av den. Jag är evigt tacksam för de artister som har fått har mig att stå bredbent framför spegeln och mima till deras låtar. Deras uttryck smittade helt klart av sig.
Jag och Ana är bekanta. Vi har varit det i flera år. Hon har bott ihop med en av mina bästa vänner, och en annan gemensam vän, Cristian Dinamarca, har producerat låten vi pratar om, 360 Donna. Vi har aldrig pratat på tu man hand dock. Efter att ha sett henne live flera gånger, allra senast på tidningen Kingsizes gala där hon gästades av Lilla Namo, blev hon omedelbart en av mina favoritartister.
– Tanken var att även Natalie Storm skulle vara med på låten i slutändan, men hon kunde inte. Jag älskar hennes musik och jag lyssnade mycket på henne när jag gjorde Goodah (kommande låtsläpp red. anm.). Det är någonting med dancehallkulturen och framförallt attityden kring dansen som jag älskar. På ett sätt kanske det uppfattas som vulgärt, men för mig handlar det om självsäkerhet och att vara trygg med sitt kroppsspråk.
Du började göra musik bara för ett par år sedan. Hur kommer det sig att det tog sådan tid, det känns som att du är född att stå på scen? Allt är så proffsigt.
– Jag hade aldrig en ambition att syssla med musik, det slog mig aldrig att det skulle passa mig eller att jag skulle vara bra på det. Plus att jag fyllde mitt liv med musik på annat sätt, gick ut väldigt mycket, jobbade i skivaffär och så vidare. Det var också enkelt att gå ut och dansa och bara köra på, och sedan ta det till nästa steg vilket var att själv underhålla istället för att bli underhållen. Men jag tror jag behövde en kick också. Sedan skapades det en plattform åt mig, med hjälp av Spoek (Spoek Mathambo, artist och även Anas man reds. anm.) och då var det mycket enklare. Det är alltid mycket enklare om någon säger: ”kom med”, istället för att fråga ”får jag vara med?”.
Vilken svensk musikscen känner du tillhörighet till?
– För mig är det viktigast att utmärka mig som en bra liveartist och när man är en bra liveartist tycker jag att det ska kunna göras på alla scener i och med att jag blandar ganska mycket genrer…
Inom svensk hiphop har man ju skrikit efter kvinnor. Du rappar, och skulle kunna fylla någon slags funktion som ”Sveriges Nicki Minaj” eller M.I.A. Känner du att det är en scen du vill vara delaktig av?
– Jag är inte hiphop. Jag inspireras av dancehall, house, hiphop och all slags basig musik. Men jag känner så här: istället för att vara rädd ställer jag mig på vilken scen som helst, gör det bra och claimar ingenting. Jag tänker inte claima att jag har en etikett eller tillhör någonting. Jag vill skapa en scen som visar på den mångfald som finns i publiken. Och om folk hatar på det, jaha? Jag är inte där för att omvandla en hatare, utan för att få de som tycker om mig att tycka om mig mer. Och det är det som driver mig.
Varför tog du bort ”Banana” från ditt artistnamn, förresten?
– Jag bara gillade Gnucci bättre. Jag har inget bra svar, jag bara tog bort det men jag la till lite jugge-accessoarer: Gnucci. Jag ville hjälpa till lite med uttal vilket får mig att tänka på en liten snubbe när jag undervisade. Han skrev alla svenska tje-uttal med serbiskt ”C”. Han fattade inte varför man skulle försvåra svenskan. ”De har ju inte bokstaven, men den finns!”. Han gick i tvåan. Jag kunde inte ge honom ett bra svar på varför man inte kunde få göra det på svenska. Han var ju mer logisk än reglerna.
Gnuccis EP Oh My Goodness släpps i augusti. I höst spelar hon in sitt första album.
