Glastonbury

Linn Koch-Emmery har avlagt rapport från Storbritanniens största festival.

Biltermometern visar 27 grader och jag har erbjudit mig att åka baklänges i bussen. Det är en segdragen resa från entrén till scenområdet. Biljetter rycks, lastutrymmen öppnas och stängs, och öppnas igen. I ett försök att stävja illamåendet äter jag resterna ur en påse med nachochips som ligger på bordet. Om jag inte varit så fokuserad på att inte kräkas hade jag nog imponerats mer av horisonten av tält som passerar utanför fönstret. 

Klockan är lunchtid när jag kliver ut på fast mark och kvinnan i ackrediteringen spänner tre armband runt min högra handled. När hon är färdig spänner hon lite till. I år sålde Glastonbury slut på sex minuter, det är varken snabbt eller långsamt i sammanhanget men säger en del om efterfrågan. Det gör även det drygt fyra meter höga och specialbyggda staket som är till för att hindra människor från att klättra, eller gräva, sig in på det fyra miljoner kvadratmeter stora festivalområdet i Somerset. Ett artistarmband är en lukrativ affär, om det går att få av. 

Det var naivt att tänka att jag skulle hinna se The Hives innan mina vänner, och biljett in på festivalen, Los Bitchos spelar. Deras franska bokare Roxane har besökt festivalen förut och ler snällt när jag berättar om min urdumma plan. En halvtimme är ett bra tvärsnitt på den tid det tar att ta sig mellan scenerna på den här festivalen. Jag vill understryka att det inte nödvändigtvis är sträckorna i sig som är tidskrävande, utan det faktum att du delar dem med drygt 200 000 andra festivalbesökare. 

Mobiltäckningen? Lämnar helt klart lite att önska. Om du inte likt mig råkar ha Vodafone. Telenors brittiska motsvarighet sponsrar festivalen och har embargo på hela 5G-nätet. Det sämsta med att faktiskt kunna använda telefonen, förutom att tvingas leva i nuet, är att batteriet dör snabbare. Dock är det inte på något sätt oromantiskt att fråga en främling om man kan få låna vederbörandes powerbank en stund. Efter en och en halv låt med The Hives behöver jag röra mig tillbaka. Medan jag sveper dagens första mugg med vin sätter min systers pojkvän upp mitt lånade tält. På alla festivaler förutom svenska får man dricka alkohol på hela området. Vin eller bubbel serveras här i min favoritbehållare, pappmugg. Öl dricks ur vobbliga papperstråg. 

Giget är toppen. För er som inte har hört talas om Los Bitchos tidigare filmades det hela av Nöjesguidens engelska filial, BBC. Jag har lovat Glastonburys pressavdelning att den här texten ska handla om min upplevelse av festivalen, inte om mina vänner. Vi får lov att fortsätta. 

Klockan är 18.15 och det är dags för dagens första måltid. Sladdrig penne bolognese och vitlöksbaguette. Jag känner mig lite full och frågar min kompis Josefine om jag kan få hennes baguette också, vilket jag får. Resten av middagen upplever jag tyvärr lite i slow motion. 

Bakom kulisserna på festivaler finns en pyramid av privilegier. Är du rik, snygg och känd (helst alla tre) har du bättrat på oddsen att ta dig in på stängslade områden där du kan dricka öl tillsammans med andra mer eller mindre rika, snygga och kända personer. På Glastonbury ligger det största området i den här kategorin bakom den största scenen. Värt att anmärka är att det inte är jättemånga artister här, få av de har tillträde in hit. Det har däremot Sonys marknadsavdelning. 

Min syster Lea och jag möter vår kompis Jon. Jag dricker två pappmuggar bubbel för 30 pund och noterar att tjejen i baren ser hängig ut. Vad som är den enes död är den andres död också. En timme senare har vi tröttnat vi på den höga ration av Ganni-boots och går ut.

Vi är idiotiskt sena till Arctic Monkeys. Det är tredje gången Englands favoritpojkar headlinar Glastonbury och folk verkar inte tröttnat än. Generellt för den här festivalen gäller att om du faktiskt vill se en konsert behöver du vara på plats i god tid. För oss tar publikvinkeln: snett bakom scenen till slut ut sin rätt. Vi går och kollar på Hot Chip istället.

Inget i livet är en slump. Inte heller det faktum att slutet av dagens konsertschema infinner sig ungefär samtidigt som den mest trivsamma fasen av en berusning. Annars hade den gungfly av tusentals människor som under en timmes tid gnuggas mot, med och in i varandra på vägen till en förmodad efterfest, riskerat att bli lite av en stämningsdödare. Jag tar ett stadigt grepp om Jons sidenskjorta, sluter ögonen och öppnar dem inte förrän omgivningen tystnat och han konstaterar att vi gått åt fel håll. 

Glastonbury existerar i allra högsta grad även på natten. För den ambitiöse finns en del mer eller mindre hemliga spelningar att leta upp när det officiella schemat tackat för sig. Annars är festivalens dedikerade efterfestområde Shangri La ett säkert kort. Det beskrivs bäst som ett gigantiskt blinkande rave i Alice i underlandet-kuliss. Här finns mer nischade ställen och klubbar som kan kräva lite köande, men rent krasst är hela området ett potentiellt dansgolv.

Jag vaknar 08.30 av gissningsvis syrebrist, uttorkning och värmeslag. Vid särskilda tillfällen i livet är det lönlöst att känna efter för mycket. Jag släpar mig ner till scenområdet för att olovligen nyttja duschen. Kommande halvtimme tänker jag en del på fotsvamp och sannolikheten att det kan ha funnits i duschbaracken. En excentriskt klädd funktionär frågar mig om tevattnet hunnit bli tillräckligt varmt. “Det var det, tack så mycket”, svarar jag. När jag möter min kompis Nick vid tälten frågar hon förtjust om jag också mötte Tilda Swinton i cateringen. Glastonbury verkar generellt bra för kändisspotting, om man har mer av ett ansiktsminne. 

Med sänkt blick och iförd kort kjol med matfläckar går jag riktning presstältet för att ladda min mobil. “Nojesguiden? What is that?” frågar personalen entusiastiskt när de ser mitt pressleg. “Scandinavian investigative journalism” svarar jag. Jag noterar att Reuters-journalisterna är de enda som förärats med fläktar. Bestämmer mig för att strunta i att jobba. Minnen brukar ändå bli bättre med tiden. 

Vid lunchtid möter jag Lea och Rory på Healingfältet. Glastonbury har något för alla, även för människor som hatar musik. Förutom självhjälp med kristaller kan du exempelvis få kraniosakral terapi, gå på stand up eller utmana bakfyllan i en miniatyrversion av Brighton Piers karusellpark. Den hastiga promenaden får mig att instinktivt hälla det återstående innehållet i min vattenflaska över det varmaste lagret på min kropp, min kjol. Tanken slår mig att jag nu, förutom fotsvamp, även gett mig själv urinvägsinfektion. 

Dagens första konsert blir James Ellis Ford på Park stage. Det är inte jättemånga mer än jag som verkar intresserade av det här, trots att han producerat ett gäng av mina, och säkerligen flera andras favoritplattor. Rimligt nog verkar inte han eller hans band det heller. Först när han lyfter blicken från trummorna och säger “tack” förstår jag att vi lämnat soundcheck bakom oss. Strax därefter kastar jag och Rory in handduken och köper dagens första vobbliga enhet. Jag känner mig glad och hoppfull.

Lewis Capaldi spelar på Pyramid stage och jag gråter bakom mina solglasögon. Först stilla och sen mer påtagligt. Det barbröstade killgänget bakom mig tänder en joint. Utan att ta av mig solglasögonen torkar jag tårarna och småspringer till Left field. Jag ser två låtar med Liverpoolbandet Crawlers innan jag vänder tillbaka. Det är återigen packat med folk vid Pyramid stage och jag noterar att min hårbotten känns bränd. Jag armbågar mig fram till mina kompisar. Lizzo är verkligen toppen.  

Sällskapet vill kolla på Mel C. En kvinna med stressad uppsyn och stirrig blick häller ut en och en halv liter öl på mig på vägen dit. Hon blir såklart rasande över att hennes nyinköpta jättebärs slösats på min överkropp. Min kompis Keith drar mig därifrån innan jag själv hinner ta på mig skulden för att behöva tillbringa kvällen i blöta kläder. Jag tar det som en ursäkt att få slippa kolla på Mel C.

Vi skippar Guns N’ Roses som headlinear den här kvällen. Lana Del Rey är en halvtimme sen och de drar strömmen innan hitsen. Håret var fint, tänker jag såhär en vecka senare, när jag läst att anledningen var att stylingen dragit ut på tiden. Vi går motströms med Fatboy Slims publik till baren bakom Park stage. Här håller BBC:s musikavdelning en efterfest för emotionellt svårtillgängliga killar med fendergitarr och tjejer som gör ett nummer av att de klipper sin egen lugg.

Kvällen avslutas på HMS Sweet Charity, eller “caafbbaratåltet” som jag skrivit i mina anteckningar. I två timmar rör vi oss till indisk dansmusik, som jag försökt shazaama fyra gånger. En kille med Barbourjacka och bucket hat andas ograciöst upp något ur sin handflata när han inser att jag ser på. Solen är på väg upp när vi går tillbaka och innan den hunnit hetta upp tältduken för mycket somnar jag. När jag vaknar har tältet delvis rasat. Det är återigen en glödhet dag i annalkande när jag packar ihop mina saker. Jag lämnar Glastonbury utan att tänka för mycket.