Filmisar

Om jag var designer, och inte tyckte att det var löjligt att ha en musa, skulle Quentin Tarantino vara min. Ända sedan han fick Chanels Rouge Noir att sälja slut världen runt har han varit min stora favorit när det kommer till att skildra bad-ass-brudar och klädstilar man ännu inte visste att man tyckte var det snyggaste som finns.
    Bara Tarantino kan illustrera lyckan över att hitta en italiensk Vouge in the middle of nowhere, om än för 27 dollar, utan att få det att verka vara en onödig utgift. Han visar en sån ödmjukhet inför nördar och jag tycker att det är så fint. Sedan jag såg Death Proof har jag en lapdance i korta shorts och Hawaianas på näthinnan, en tre centimeters glipa mellan t-shirten och shortsen, restylane i läpparna och ett nosejob gone wrong. Sommarens stilikon är en skitig, svettig, packad och stenad het brud på besök i Texas.
    Jag älskar filmer som får en att vilja springa hem och byta kläder, möblera om hela lägenheten, köpa ny bil, gå ut och supa och slåss och sen åka hem och peroxidbleka håret. Det är då jag känner det där som får kreativa människor att verkligen göra saker.
    Undrar om det var det som hände Kanye West när han en sömnig onsdagsmorgon slötittade lite på Djävulen bär Prada på en av sina Bang & Olufsen och helt sonika bestämde sej för att raka in Fendis logga i skallen. Lite oväntat gjort av Kanye tycker jag.
    På den tiden jag hade Filaskor, Tommy Hilfiger-tröja och jävligt smala ögonbryn var det något som de allra gettigaste killarna gjorde, istället för att köpa en Nike-tröja rakade de bara in swooshen i huvudet och så var de ändå helt à la mode. Men nittiotalet är tillbaka, och Kanye är ju en modemedveten kille. Han har till och med vita Wayfarers.
    Filmer som fått mig att göra radikala saker gällande min garderob, eller som har återupplivat ett ibland falnande intresse för vad jag har på mig är varken Paraplyerna i Cherbourg eller Breakfast at Tiffany’s, det måste vara lite smutsigare än så. Typ som det är på riktigt, fast ändå inte.

1. ”It´s not like I’m some modern punk, dickhead. It’s an obvious, 1977 punkrock-look”
Terry Zwigoffs filmatisering av Ghost World handlar bland annat om idioter som uttalar sig infantilt om stilar när de borde vara tysta, och bjuder på en förtjusande vi-och-dom-känsla, som delar upp mänskligheten i oss och de andra 99 procenten som man inte kan relatera till.

2. ”As if!?”
En av de första gångerna jag var hemma hos en tjejkompis i mitt nya högstadium lade hon sig ner på parketten och skrek när hon inte fick pengar till en kort tajt klänning i röd krossad sammet. Garanterat inspirerat av Clueless. Hon fick klänningen till slut. Jag lärde mig att stava till Azzedine Alaïa och köpte knästrumpor för hela veckopengen.

3. ”Quièn demonios es Ivan?!”
Jean-Paul Gaultier gjorde kostymen i Almodovars Kìka från 1993, men Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott som hade premiär fem år tidigare är när det kommer till kläderna oöverträfflig och aktuell igen som aldrig förr. En aning Prouenza Schouler våren 2007, lite Christopher Kane och väldigt mycket Alaïa.

4. ”Ska vi dra till Hennes? Dom har värsta söta trosorna där!”
Helen och Jocke shoppade loss på NK, sprang på suspekta maskerader och fick oss att undra om det verkligen går till på det där viset på skönhetstävlingar. Hur som helst, Sökarna ändrade modet i min och många andras förorter.

/Olga Wirén