Till hösten får den efterlängtade musikbiografin Rheingold festivalpremiär. David Weiss har kollat närmare på regissörens levnadsbana som kanske redan har nått sin högsta topp.
I en soffa i en sunkig lägenhet sitter en kutryggig och gräsligt ful man runt trettio. Det knackar försiktigt på dörren. “Vad är det? Fan vill du?” skriker han. Från andra sidan dörren hörs ett räddhågset: “Mina tänder.”
Kvinnan, som är i pensionsåldern, har stripigt hår, är rundlagd och blöder ur munnen. Hon är på jakt efter sin trasiga lösgom. Alldeles nyss har hon blivit nerklubbad av den krokiga mannen, som kallas herr Honka, för att hon inte lämnat lägenheten i tid. Kvällen innan hade de varit på väg att ligga med varandra, men när potensen svek fullföljde Honka med hjälp av en träslev.
Scenen kommer från Den vidrige Herr Honka (2019) och fortsätter med att den äldre kvinnan och Honka försonas och har oralsex. Det korsklipps mellan försoningssexet och att Honka kåtar upp sig själv genom att fantisera om en yngre, änglalik kvinna som ålar sig mellan salamikorvar och fårfioler.
Jag känner ett djupt obehag av misären som skildras. Men kan ändå inte hålla mig från skratt. Det är vulgärt och smaklöst till parodins brant. Men framför allt förbannat bra. Bakom filmen står Fatih Akin, en av samtidens största tyska regissörer. Har han alltid varit en provokatör som vältrar sig i radioaktivt, mänskligt avfall?
Fatih Akin föddes i Hamburg av turkiska föräldrar 1973. Filmkarriären inleddes med Short Sharp Shock (1998). Han nominerades för bästa regi på Deutscher filmpreis, Tysklands version av Guldbaggen, men hans riktigt stora genombrott skulle snarare komma först sex år senare.
Mot väggen (2004) tog nämligen Akin från ny, lovande röst till etablerad auteur. Det romantiska dramat strösslades med priser, bland annat på Berlins filmfestival. Den övervintrande punkaren Cahit vill dö. Han sätter sig i sin rishög till bil, trycker gaspedalen mot avgrunden och skallar en stenvägg. Men han dör inte. Han vaknar i stället upp på en suicidklinik uppsnärjd i stödkrage. Jaha. På väg ut från sjukan till närmsta öl springer den hälften så gamla främlingen Sibel ikapp honom och frågar om han vill gifta sig med henne. Filmen är en emo-skröna fylld av skenäktenskap och nu-eller-aldrig-känslor. En grekisk tragedi skriven i kajal på Reeperbahn. Akins filmer utspelar sig nästan alltid i Hamburg och bland den turkiska diasporan.
Sibel behöver Cahit för att slippa följa sin familjs religiösa moral, Cahit behöver Sibel för att tänka på annat än att dö. Det visar sig att de faktiskt passar ihop, men ödet har bestämt sig för att göra deras liv tillsammans omöjligt. Mot väggen är lättare att tugga i sig än Herr Honka och de flesta känner mer med en förtryckt men levnadsglad dotter som vill hitta sig själv än en kufisk seriemördare. Vid den här tidpunkten har Akin ännu inte blivit den stilsäkra genreprovokatör han senare skulle komma att bli.
Filmen har en billig, och ibland fumlig, estetik som lätt missleder en att tro att Akin inte har koll på grejerna. Bilderna är beskurna utan finess. Den är klippt som om bussen går om två minuter. Kanske tänker man att Akin blev skickligare med tiden. Det blev han i och för sig också. Men slit och släng-känslan verkar medveten. Som att Cahit och Sibels episka kärlekshistoria utspelar sig i periferin, något ett majoritetssamhälle inte orkar bry sig om. Att filmen ser ut att ha debuterat i den lokala kioskens filmhörna snarare än på snofsig biograf spelar ingen roll. Det gör snarare filmen bättre.
Med Vid himlens utkant (2007) bjöd Akin in sig själv i de fina salongerna. All medveten fumlighet är borta. Estetiken är i stället polerad och elegant. Filmen togs emot med andakt. I Film Comment hyllar man Akins magnifika moraliska medvetenhet, Observer menar att filmen ska avnjutas med stillsam eftertänksamhet och Entertainment Weekly påpekar hur väl Akin porträtterar skörheten i nationell identitet. Filmen mottog också ännu finare priser än tidigare: manuset vann guldpalm på Cannes och den utsågs till Tyskland officiella Oscarsbidrag. Femton år senare sitter jag konfunderad. Hur potent röka hade filmvärlden egentligen fått tag i?
Vid himlens utkant är ett ensembledrama i kapitel. Den ena historien överlappar den andra och spänner från nordtyska småstaden Bremen till jättemetropolen Istanbul. Slumpen knyter människor samman, händelser visas från olika perspektiv. All impulsiv spontanitet från Mot väggen är stendöd. I stället är allting ödesmättat. Minsta lilla hostning.
En filterlös snuskhummer tappar fattningen och slår ihjäl sin prostituerade rumskamrat. Snuskhummerns son, en ändlöst hygglig professor, drar till Istanbul. Han ränner gatorna upp och ner för att hitta den prostituerades dotter. Går inte att finna. Men, se och hör. Dottern, tillika landsförvisad aktivist, har på villovägar hamnat i Bremen. Hon har dessutom, nu jävlar arbetar slumpen övertid, befunnit sig i samma hörsal som den altruistiske professorn. Utan vetskap om varandra.
Det är samma odrägliga långsökthet som vann Paul Haggis en Oscar några år tidigare med Crash (2004). Iñárritu kopierade tricket några år senare med den glädjedödande Babel (2006). Akin gjorde sin film med mindre pervers misantropi än Iñárritu. Men med lika ointressant resultat. Slumprunk-trenden dog lyckligtvis ut snart därefter och det är bara att hoppas att den aldrig återuppstår.
Akins karriär stod sedan och trampade vatten i cirka ett decennium. Han trevade från genre till genre från komedi med den charmiga Soul Kitchen (2009), historiskt drama med The Cut (2014) och coming of age med Tschick (2016). Ingen av dem gav karriären nytt schvung.
Uppsvinget kom istället med nästa film. Utan nåd (2017) blev omtalad inte minst för Diane Krugers råa spel som den sörjande Katja Sekerci. Hon är magnetisk. Filmen är en laserfokuserad hämdthriller i realistiskt stuk. Katjas familj har blivit sprängd i luften av nazister. Rättegången som följer är ett skämt och Katjas reaktion är en medeltida tolkning av rättvisekonceptet. Tand för tand.
Akins filmer har aldrig varit mer rotad i genre. Varje scen är en successiv klättring mot det ofrånkomliga. Den har allt man förväntar sig av en hämndhistoria: ond bråd död, bottenlös sorg, tomhet som förvandlas till ilska, ilska som leder till handling. Katja kommer inte kunna leva vidare. Hon måste hämnas. Trots den hårt hållna strukturen söker inte filmen spänning skamlöst. Akin ger åskådaren tillräckligt med tid för att inse att, nej, hon kommer aldrig kunna lära sig att leva utan make och son. Det känns som att Akin kan genren utantill. Han har blivit mer stilsäker med åren.
I Vid himlens utkant kunde man ana ödet i varenda bild. Det gör man även i Utan nåd. Men skillnaden är att i den förstnämnda är det löjeväckande melodramatiskt. I Utan nåd behöver man det deterministiska mörkret för att förstå hur jävla kolsvart det är inne i Katjas huvud. Mörkret når tidigare oanade nivåer. Det är bara en försmak mot vad Akin skulle bjuda på i Honka.
Det är inte helt enkelt att hitta en röd tråd i Akins karriär. Ibland siktar han på oscarsguld, ibland gör han halsbrytande romanser i Hamburgs skumraskkvarter. Ibland hoppar han på hemska trender. Han har inte en utarbetad estetik som kännetecknar honom. Alltså ingen Coen eller Scorsese. I stället påminner han snarare om Steven Soderbergh. En regissör som byter verktygslåda mellan var och varannan film. Akin anpassar sig efter materialet och tillämpar en stil som känns rätt. Det fungerar inte alltid, men ofta.
Det har aldrig fungerat bättre än med Den vidrige Herr Honka. För mig hans karriärs största stund. För många andra en pina och pärs som stal levnadsglädjen under några timmar. I Chicago Reader meddelar recensenten att han hellre hade stannat hemma. I New York Times menar man att Akins film är spyframkallande bara för att sticka ut.
Filmen utspelar sig under sjuttiotalet och följer seriemördaren Fritz Honkas torftiga liv mellan mord. Han dränker sin tomma tillvaro i otroliga mängder snaps. I sitt fylledis drar han runt mellan olika ströjobb. Det räcker till en gudsförgäten vindsvåning och all sprit han kan tänka sig. Dricker han inte hemma så gör han det helst på sitt stamhak: sunkbarernas sunkbar Gyllene handsken.
Mörkret sätts redan i öppningsscenen. En livlös tantkropp ligger ihopkrupen på Honkas obäddade säng. Stånkandes börjar Honka knöla ner liket i en sopsäck. Han kånkar ner liket till källaren och fläker ut henne på golvet. Iklädd solkiga Y-fronts kalsonger börjar han klä av henne. Kort därefter sågar han av hennes huvud.
Scenen håller på i dryga sju minuter. Den är magstark. Inte för att våldet är särskilt grafiskt. Själva sågandet sker utanför bild. Det är i stället den snuskiga sjuttiotalskänslan som lyfter sekvensen. Dekoren får det att krypa i mitt skin. Gulnade väggar, dunkel belysning, smutsiga mattor. Man kan praktiskt taget känna den instängda luften sippra ut genom bildrutorna. Misären väller över en.
Det knyter sig såklart i magen. Filmen hade varit en poänglös helvetesresa om den monotont fortsatte i samma spår. Men tonen är mer mångfacetterad än så.
Inne på Honkas favoritbar hittar man ett tvärsnitt av samhällets allra lägsta skikt. För att glömma bort världen utanför super man hejdlöst och skämtar grovt. Servitören Anus, Snaps-Uschi, Tampong-Günther. Mest färgstark av dem alla är SS-Norbert. Han är klädd i nött skinnjacka, har rufsigt grått hår och solglasögonen saknar ett glas.
Humorn är bisarr. En glasögonorm från de fina kvarteren gör ett fatalt misstag inne på pissoaren. Han hälsar på SS-Norbert. Skymfen kan inte den före detta naziofficern leva med. En snorunge med kuken i handen. Ingen respekt. Straff behöver utdelas. Norbert beordrar spolingen att stå still. Därefter pissar han ner hans jeansjacka. Snuskigt värre. Men den känns också sanningsenlig. Högbrynt filosoferande hör hemma på andra ställen än världens skabbigaste sylta.
Den änglalika tjejen från Honkas tidiga sexdröm valsar in och ut på den Gyllene handsken genom hela filmen. Hon slumturistar på Reeperbahn. Hon är det uppenbara offret i sammanhanget. Honka ögnar henne upp och ner gång på gång. Men hon hinner alltid undan. Det är en udda struktur på en film. Man skulle kunna säga att hon gör vare sig till eller från för handlingen. Det är snarare tvärtom.
Alla andra offer dör utan spänning. De följer med Honka för att han har råd att bjuda på dricka. Deras öden är beseglade redan vid första ögonkontakt. Med den änglalika är spänningen utdragen. Akin tvingar en att tänka: hon får bara inte bli mördad. Inte den vackra. Inte någon från den städade världen. Slöddren Honka slaktar på rullande band bryr sig ingen om. En sunkig mardrömsvandring visar sig också ha pricksäkra kommentarer om vilka som betyder något i klassamhället.
Både Mot väggen och Den vidrige Herr Honka utspelar sig långt ifrån vackra shoppinggator och respektabla liv. Det är då Akin är som bäst. Vadande i urin längs Reeperbahn. Det är något uppfriskande med en auteur som inte ser filmmediet som heligt. När Akin är som sunkigast visar han att film inte bara hör hemma på muséer.
Film hör lika mycket hemma i rännstenen.
