För två år sedan visste hon inte att det fanns andra religioner än islam. De enda av världens länder hon kände till var Iran, Afghanistan och Sverige. I slutet av sommaren startade hon en proteströrelse som nu spridits över Sverige och världen – en rörelse i vilken hon uppnått ikonstatus. Vi träffade Fatemeh Khavari, 17 år, för att förstå hur det har gått till.
Vi har bestämt träff på Medborgarplatsen i Stockholm där föreningen Ung i Sverige, när vi ses i slutet av augusti, håller sin sittdemonstration för att stoppa alla utvisningar från Sverige till Afghanistan. De är här dygnet runt, i alla väder, dag och natt.
Telefonen ringer, det är Fatemehs vän och inofficiella pressekreterare som frågar om jag kan komma till andra sidan torget och möta dem där istället. Om demonstranterna får syn på Fatemeh kommer vi aldrig kunna prata ifred. Det känns som att jag möter upp en världsstjärna, en mycket hårt arbetande sådan. Fatemeh berättar att hon inte hade sovit på 20 dagar fram till i förrgår. Hon beställer varm choklad, behöver socker.
Häromdagen svimmade hon av utmattning. Efter att hon hade vaknat till och druckit vatten sade de andra demonstranterna att de skulle väcka henne efter två timmar om hon bara vilade en stund. Sen lät de henne sova hela natten, hela tiden med någon vaktandes bredvid.
“Jag är 17 år och kan inte så mycket men jag gör mer än någon som är statsminister”
När Fatemeh kom till Sverige som en del av den stora flyktingvågen hösten 2015 kände hon mindre utanförskap än någonsin tidigare i sitt liv. Tågen var fulla av landsmän att prata med, till skillnad från i Iran där hon är född som afghan. Oron hon känt för att hon varken kunde engelska eller svenska glömdes bort och ersattes med en jakt på kunskap och svenskar, för att få höra språket.
Född på flykt beskriver hon sig själv som liten och späd, och omedveten om världen.
– Jag kom från en plats där jag inte hade några rättigheter. Papperslösa fick inte utbilda sig, det gick inte att få någon information om någonting. Jag visste inte att det fanns andra religioner eller ens andra länder än de jag hade varit i.
I Sverige växte hon till sig rent fysiskt och började läsa böcker.
– Jag hade ett sug efter kunskap och jag ville förstå varför det skulle vara ett brott att jag är afghan. Det är fortfarande min största fråga.
Hon gick till stadsbiblioteket och läste allt de hade på persiska om Afghanistans historia.
– Jag ville förstå varför vi började fly från allra första början och vad som har hänt sedan dess. Då kunde jag på riktigt förstå varför jag, och alla andra, är här.
“De som åker tillbaka dör på något sätt. Om inte fysiskt så dör deras hopp, psyke och moral”
När vi ses har skolorna precis startat för terminen. Antalet ungdomar som sitter på Medborgarplatsen och strejkar har gått från hundratals till ett femtiotal, men de som tidigare satt på trappan upp mot före detta Debaser Medis sitter nu ner på golvet i sina klassrum över hela Sverige. På rasterna sitter de på skolgårdar och i fik. Sittstrejken har också spridit sig till skolor i Österrike och Spanien. Fatemeh skulle ha börjat gymnasiet nu i höst men hon vill inte, känner att hon måste vara här och så länge hon har vänner som inte får börja skolan - varför skulle hon.
Torsdagen den 3:e augusti fick Fatemeh ett telefonsamtal från en afghansk vän. Han grät och skrek i telefonen. Beskedet om att han, nu när han precis fyllt 18 och alltså inte längre betraktas som barn, skulle utvisas hade kommit samma dag. Fatemeh skulle iväg och spela volleyboll med sin lillasyster men kunde inte sluta gråta hon heller.
“Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet”
Sedan 2006 avråder utrikesdepartementet svenska medborgare från alla resor till Afghanistan. “Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet”, står att läsa på regeringens hemsida. Svenska medborgare varnas för att den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd bedöms som hög.
Men när det gäller de afghaner som har flytt till Sverige upprepar man att det i vissa områden är farligt, i andra inte. Därför tas ställning i varje enskilt fall. Därför kan du komma att skickas tillbaka.
Till saken hör att de som har flytt Afghanistan ofta tillhör landets mest förföljda minoritet hazarer. Ytterligare andra har konverterat till kristendomen, en handling som kan ge dödsstraff.
I början av 2017 slog FN larm i en rapport med anledning av att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Tyskland har stoppat alla utvisningar till landet tills vidare. I Sverige har flera politker sagt att de vill göra samma sak.
– De som åker tillbaka kommer att dö på något sätt. Om inte fysiskt så dör deras hopp, psyke och moral. De har inga nätverk, de känner ingen trygghet, de förföljs för sin ögonform och tro. Många blir drogberoende.
Tre dagar efter kompisens samtal, 6:e augusti, sitter Fatemeh och några till på Mynttorget i Stockholm och har inlett sin strejk. Riksdagen har sommarstängt, alla politikerna är på semester, men Fatemeh vill inte vänta.
– Jag tror att människors värde står över värdet av semester. För politikerna skulle det kosta en biljett att komma hit, för de som får åka tillbaka handlar det om liv.
Hennes kompisar har skrattat åt henne, en kille sa “Fatemeh, skärp dig, ingen kommer komma” när hon ringde för att berätta om demonstrationen. Hon svarade “okej, hejdå” och lade på luren. Två dagar senare är de 50 personer på Mynttorget.
– Jag sa bara till folk att jag sätter mig där och ni får också komma.
Fast hon sa inget till de vuxna.
– Det största problemet i Afghanistan är att unga människor tar de vuxnas gamla vägar. Då sker ingen förändring. Nu skapar vi en ny väg. De vuxna kan komma och stötta men de får inte bestämma och vi vill inte jobba med några organisationer.
Fatemeh kallar gruppen som demonstrerar för Ung i Sverige.
– Med namnet Ung i Sverige vill vi bara säga att vi är unga i Sverige och har samma rättigheter som alla unga i Sverige.
Två dagar efter demonstrationens början attackeras den av ett 15-tal personer från Nordisk Ungdom. Tre personer skadas av någon form av rökbomb som kastats mot dem. Med poliseskort tågar demonstranterna dagen efter till den nya platsen där de fått demonstrationstillstånd: Medborgarplatsen.
Platsen är symbolisk. Nästan exakt två år tidigare, 6:e september 2015, när Fatemeh och många av de som nu sitter ned i protest, kom till Sverige står Sveriges statsminister Stefan Löfven på samma plats. Sverige står inför den största flyktingtillströmningen någonsin. 15 000 personer är där i en manifestation för asylmottagande och statsministerns budskap är tydligt: Vi ska hjälpas åt att hjälpa de som behöver det. De är välkomna här. I sitt i efterhand hyllade tal säger han bland annat:
“Nu måste vi agera. Sverige ska fortsätta att ta sitt ansvar.
Tanken var aldrig, aldrig, att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl...
...Tvärtom. Europas samarbete föddes ur erfarenheterna från vårt eget fasansfulla krig. Vårt samarbete enade Europa efter det kalla krigets slut. Vi sa: ”Aldrig mer murar för att göra skillnad på människa och människa.
Nu måste vi återigen bestämma vilket Europa vi ska vara. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor.”
– Jag såg en video på det där talet när jag precis hade kommit till Sverige. Jag visste inte vem det var men min bror som kom hit tidigare än jag förklarade och översatte. På en gång blev jag varm i hjärtat och tänkte att det var en sådan ära att få bo i Sverige och att få ha den statsministern.
När hon fick börja skolan och lärarna frågade vad hon vill bli när hon blir stor svarade hon: “Jag vill bli Stefan Löfven”.
– Alla skrattade och jag förstod inte varför. De förklarade att man säger “jag vill bli statsminister”, inte “jag vill bli Stefan” men från den dagen var det många som kallade mig Stefan. Och det var jag stolt över.
Två månader efter statsministerns tal införs gränskontroller och svensk migrationspolitik anpassas till EU:s miniminivåer.
– Jag började skämmas för att kallas Stefan. Då bestämde jag mig för att vara Fatemeh igen för jag är mer mänsklig än så. Jag är 17 år och kan inte så mycket men jag gör mer än någon som är statsminister.
Det är inte första gången Fatemeh engagerar sig för ensamkommande och flyktingar men fram till för en dryg månad sedan var hon en anonym kraft som knappt hade ett Instagramkonto. Idag har Ung i Sverige 20 000 följare på Facebook och Fatemeh är navet i en rörelse där alla vänder sig mot henne. Det tar henne en timme att gå över Medborgarplatsen, en sträcka på kanske 100 meter, för att alla vill henne någonting.
Hon är ledaren i en grupp, mestadels bestående av unga pojkar som många mår psykiskt dåligt på grund av sin situation. Hon sover med dem, äter med dem och ger dem hopp och mening. Varje dag ropar hon i sin megafon och ger intervjuer till tv, radio och tidningar. Hon är noga med att uppmärksamheten inte ska riktas mot henne, att de gör det här tillsammans och det är helt säkert en del i hennes uppenbart framgångrika ledarskap.
– En dag kommer vi att bli några. Nu är vi 0, men vi kommer bli 100. Nu är det upp till Sverige att bestämma var vi och våra barn ska växa upp. Jag kommer aldrig att känna mig som en medborgare, men mina barn skulle kunna göra det. Om vi inte får svar, om de inte gör som vi vill så kommer inte jag jag bo kvar här.
Sedan fredagen den 1:a september har sittstrejken flyttats till Norra Bantorget. Fatemeh personligen och hela Ung i Sverige har fått ta emot många hot. Men det värsta är tystnaden uppifrån. 12 september öppnar riksdagen igen. Den 13:e har Ung i Sverige fått besked om att utvisningarna ska debatteras. Stämingen på Norra Bantorget börjar bli trött men den 13:e kommer alla att vara i riksdagen och lyssna.
– Jag hörde alltid om Sverige att det är ett välfärdssamhälle, att man kan bli någon här, att man är fri. Jag skäms för det idag men jag trodde att det bara fanns änglar här, att människor inte skulle se ut som människor. Att det var som en annan planet. Men allting blev tvärtom.
Läs också: "I henne ser jag en ny Malala".
Alla foton är tagna av Lisa Mattisson.
