Fanni Metelius satsar högst

13:43 28 Apr 2015

jvibgn_behind5_fanni.jpg
Foto: Tove Birgersson Fallgren.

I början av 2015 Guldbaggenominerades Fanni Metelius för sin insats i Turist. Nu regisserar 27-åringen från Göteborg sin första långfilm. Malin Sandberg träffade ett av svensk films framtidshopp för ett samtal om makt, stridigheterna med Ruben Östlund, sexlösa förhållanden och Pamela Anderson.

För att komma fram till Fanni Metelius moodboard måste vi ta ett ordentligt kliv upp i en knallorange manchestersoffa, sen ner på golvet igen. Det lilla rummet där hennes film Jag vill inte bli gammal nu planeras är ett kreativt kaos av post-its, manuspapper, utskrivna inspirationsbilder på Baywatch-tjejer och betonghus, i ett stirrigt lysrörsljus.
– Produktionsbolaget är schyssta som låter oss ha kontor här, säger Fanni. Men i framtiden vill jag ha ett helt eget ställe, som en tom fabrikslokal där jag både kan ha kontor, filma och testa olika grejer. Kanske ha dagis också, typ som någon fri teatergrupp på sextiotalet.

Men än så länge är det här, i närheten av Slussen i Stockholm, som filmen får planeras. Fanni, i sin grå hoodie och näspiercing, går före mig och pekar på bilderna av inspirationskällorna hon har till filmen, som hon både regisserar och spelar huvudrollen i. Hälften av scenerna spelas in under våren, resten i sommar och höst.

Främst är hon regissör, utbildad vid Filmhögskolan i Göteborg. Men för allmänheten är hon mest bekant som den unga och rättframma Fanny i Ruben Östlunds succéfilm Turist – en gestaltning som i januari 2015 gav henne en Guldbaggenominering för bästa kvinnliga biroll. Rollsättaren träffade Fanni genom Filmhögskolan och bad henne komma på casting, men när hon väl fick rollen var hon tveksam.
– Jag tyckte att Play (Ruben Östlunds förra film, reds. anm.) hade endimentionella kvinnoroller och var därför på min vakt från början. I manuset för Turist kände jag att rollen som Fanny var en klichébild av en ung, naiv tjej. Och även om han pratade om att han ville kritisera män gick männen vinnande ur alla scener – de hade alla punchlinesen.

Hon tog en diskussion med Ruben: ”När jag läser det här känns det som att du hatar kvinnor”. ”Berätta mer”, svarade han. Till slut enades de om vilken slags roll som skulle förmedlas på vita duken. Men under inspelningen insåg Fanni att striden för hennes karaktär inte var över än.
– Jag kände att jag i och med min diskussion med Ruben hade safeat, att rollen skulle vara okej. Men nu förstår jag att mycket handlar om inspelningsklimatet också. Till exempel märkte jag att när Kristofer (Hivju, reds. anm.), alltså han från Game of Thrones, och jag spelade in scener där en av oss stod mer vänd mot kameran, var han snabb med att ta den positionen som funkar bäst för kameran. På så vis får han också övertaget i scenen. Samma sak med att lyssna och låta den andra pausera. Även om en karaktär är verbalt stark kan den framstå som desperat eller i underläge om man inte får det fysiska eller verbala utrymmet, alltså respekt, och regissören inte märker och korrigerar det. Och varje gång jag påpekade det blev jag kallad diva. 

Tror du Ruben blivit mer genusmedveten? 
– Haha. Nej. Det tror jag inte. Alltså, han tycker nog själv att han är feminist, och han erkänner könsmaktsordningen och så. Men det är mer to it, så att säga. 

jvibgn_behind2_fanni.jpg
Foto: Tove Birgersson Fallgren.

Ursprungligen från Majorna i Göteborg, är Fanni sedan snart ett år tillbaka främst bosatt i Stockholm. Där har det blivit tio flyttar på lika många månader. Det är också just i de två städerna som hennes film Jag vill inte bli gammal nu utspelar sig. Filmen är en kärlekshistoria med ett ungt par, men fokus ligger på hur det tar slut, istället för hur de ska få varandra. Den största uttalade konflikten är att killen, spelad av Ahmed Berhan från bland annat Tankesmedjan i P3, plötsligt börjar avvisa tjejen sexuellt.
– Jag har sett det så många gånger, killar som liksom slutar bekräfta sina tjejer när de får uppmärksamhet, blir befordrade eller så. Att avvisa eller inte ge kärlek i en relation är ett maktmedel, en härskarteknik. Män lär sig tända på ett övertag och vad händer när han förlorar det? Det blir en jävla tomhet. Den man mest vill ska bekräfta en försvinner bort. 

Sakta men säkert bryter bristen på intimitet sönder både huvudkaraktären och relationen. Fanni började skriva texterna som senare blev grunden till manus redan under 2012, efter att i en utdragen process ha avslutat sitt första långa förhållande.
– Jag har tagit mycket material från mina dagboksanteckningar. Men den slutgiltiga produkten är inte helt självbiografisk.

Säger du det för att vara schysst mot ditt ex?
– Nej. Eller, haha, kanske lite. Men jag har läst massor av litteratur på ämnet, tagit in kompisars berättelser och fått ett slags utifrånperspektiv på allt. Jag ser maktförhållandena tydligare nu.

Förutom att belysa hierarkier och könsroller i förhållanden, vill Fanni utmana föreställningar om chefsskap. Vad finns det idag för idéer om hur en intellektuell kvinna, arbetsledare, ska se ut och bete sig?
– Jag går runt på inspelning och är chef i lila pälsjacka, smink och blanka tights med höga klackar. Eller ibland endast iförd underkläder. Stereotypt är den sexualiserade kvinnan objekt och den intellektuella kvinnan subjekt. Den intellektuella kvinnan är ofta diskret och androgynt klädd, inte vulgär eller porrig. Aldrig både och. Den uppdelningen menar jag är begränsande.

Hänger det ihop med inspirationsbilderna på Pamela Anderson här inne? 
– Ja. När jag var liten såg jag upp till Pamela för att hon verkade få så mycket sex och ha roligt när hon var snygg, men jag såg upp till exempelvis min mamma för att hon arbetade med något som var på allvar. Pamela och mamma var motpoler. Så länge den uppdelningen finns begränsas kvinnor från att vara hela människor. För mig är Pamela idag en symbol för både löftet om och föraktet mot det explicita sexuella. Sen påminner bilderna om sjuka kroppsideal också.

Samtidigt som hon regisserar spelar Fanni också en av filmens två, väldigt utlämnande, huvudroller. Från början var det framför allt ett praktiskt beslut, hon var ensam i projektet och hade lite pengar. Men under processens gång har det känts allt mer självklart.
– Om en annan tjejs kropp exponeras så mycket i filmen som min gör jag samma sak som det jag vänder mig mot – att kapitalisera på en kvinnas kropp. Men om jag viker ut mig i filmen måste tittarna själva ta ställning. Är hon smart eller sexig? Det blir som en intergalactic meltdown.

En genomsnittlig långfilm har ungefär sex veckors inspelningstid. Jag vill inte bli gammal nu har ungefär dubbelt så många. Det tar längre tid när regissör och huvudrollsinnehavare är samma person, men framför allt menar Fanni att hon vill göra det som flera manliga filmregissörer gjort i alla tider – hålla fast vid sin vision. Bland annat innebär det tid att få till ett intimt och ärligt skådespeleri, och tid till att komponera bilden med färger, ljus och rätt kostym.
– Bara detta, att påstå att min vision är för filmens bästa, tog väldigt lång tid för mig att våga göra. Jag känner att jag ofta bryter normer av hur en tjej förväntas vara, eftersom jag fokuserar på ett mål – filmen före de två fokus vi främst förväntar oss att kvinnor ska ha: att tillfredsställa andra och att vara perfekta, inte göra fel. Men jag möter hela tiden motstånd, ibland så mycket att det känns som jag är nära att ge upp.

Som vad?
– Jag upplever till exempel att människor, både män och kvinnor, är väldigt ovana att ta raka direktiv från kvinnor. Jag får kommentarer som: ”du måste tänka på att entusiasmera teamet”, ”du vet ju så bra vad du vill, det kanske är enklare att du gör det själv”, och så vidare. Antydan att jag tar för stor plats är i längden väldigt tärande. Att ta andra roller och utrymmen än de jag tilldelas är både förbjudet och sjukt svårt, mycket på grund av hur andra reagerar när jag gör det.

Jag vill inte bli gammal nu filmas färdigt i höst. Om alla finansiärer säger ja till den totala budgeten går filmen upp på bio nästa år. Redan nu är det bråda dagar för Fanni. Hon skriver upp påminnelse efter påminnelse i mobilen, och när jag kvällstid lämnar det annars folktomma kontoret väntar ytterligare ett möte, den här gången med en kommunikationsstrateg. 

Du beskrivs ibland som ett framtidshopp för svensk film.
– Ja, jag får höra det ibland, men sånt tror jag bara gör en lat. Man kan inte gå runt och vara ett hopp. Och som filmens titel säger – jag vill verkligen inte bli gammal nu. Inte för att jag direkt har någon åldersnoja, det är mer att jag vill ta vara på varje ögonblick. Annars är det slöseri med life. Jag satsar högt nu, så får vi se vad som händer.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2015.

2 Visa kommentarer (2)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!