Ett digitalt schack matt

Världens bästa schackspelare heter Magnus Carlsen. Alla som spelar schack – och även de som inte spelar schack – vet att Carlsen är bra. Alldeles för bra.

Det finns i själva verket något sensationellt över den tjugoåttaårige norrmannen. Hur han lyckas hålla drygt femton partier samtidigt i huvudet med förbundna ögon. Och vinna alla.
”Det är det mest imponerande jag någonsin sett”, säger en golvad åskådare efter en blindschacksuppvisning dokumenterad i dokumentärfilmen om Magnus från 2016. Carlsen säger i en intervju att han tänker på schack hela tiden. Ibland får han korta stunder då hans medvetande inte upptar sig vid spelet, men för det mesta pågår en lågintensiv analys: ställningar, problem, idéer, fragment, mönster. Hans minne innehåller tusentals partier, egna såväl som andras, som han använder som inspiration och referens.
– Men jag är inte en sådan där knäppgök, säger han i dokumentären.

Carlsen tog världsmästartiteln 2013 från den indiske stormästaren Viswanathan Anand. Han försvarade titeln 2016 mot den ryske Sergej Karjakin. Och i november 2018 är det dags igen. Den här gången utmanas han i London av den amerikanske spelaren Fabiano Caruana. Världsmästerskapet är en dyr historia, och när det hölls i New York 2016 var många besökare missnöjda med vad de fick för sina surt förvärvade stålar. Lokalerna var trånga. Det gick knappt att se spelarna. VIP-båsen saknade chips och dricka.

I år hålls världsmästerskapen i London mellan den 9 och 28 november. Om du vill närvara fysiskt kan du behöva punga ut med sexhundra pund. För att följa partierna på nätet räcker det med en tjuga. Såvida du inte själv är en stormästare kan det vara svårt att njuta av ett mästarparti, än mindre förstå det.

En vän till mig, som är en duktig spelare, säger:

– Problemet är att man inte vet varför de gör just det draget. Varför gör de inte något av de andra möjliga dragen som såg bra ut?

Vi är på TePe Sigeman-kuppen i Malmö. Vi sitter och tittar på ett parti mellan Nils Grandelius, Sveriges främsta spelare, och Nigel Short, en brittisk veteran. Ett uppstudsigt torn står i slag mitt på brädet. Jag begriper inte varför inte Grandelius slår bort pjäsen med sin bonde. Min kompis fungerar som en slags livekommentator, kommentarerna viskas fram och tillbaka mellan oss, men även han tycker att det är obegripligt.
– De är konstigt överens om att man inte får slå tornet, säger han och skrattar.

Ett bra parti schack är sällan begripligt. Det är elegant och balanserat. Inte ett drag är bortslösat. Men ibland uppträder situationer som bara en professionell spelare kan förstå sig på. Vi andra befinner oss i dimman. För en vanlig spelare kan ett stormästarparti i själva verket framstå som ett schiffer, en gåta. En labyrint. Det är som när man försöker montera isär sofistikerad konst: ju djupare du går, desto mer uppenbart blir det att det finns mer än vad din analys avslöjar.

En av Carlsens främsta fördelar är hans kompatibilitet med vår digitaliserade samtid. Han är en berättelse som inte minst berättas på sociala medier: Här har vi Carlsen på en joggingtur (han svettas inte). Titta, där spelar han schack mot några unga förmågor (han vinner). Kolla här: Carlsen sitter och tänker (på schack). Han mattade just Bill Gates på Skavlan (han flinar)! Nej men se där, Carlsen skakar hand med en statschef (han ler).

Han har felaktigt kallats för ”The Justin Bieber of Chess”. Till skillnad från Bieber, som gång på gång verkar vilja rasera och omskapa sig själv, bevarar Carlsen sin persona. Schack är – om man ska vara cynisk – ett varumärke som han representerar. Han är spelets ambassadör, dess (tvålfagra) ansikte utåt.
– Mänskligheten har alltid varit unik på grund av dess intelligens, säger Garri Kasparov i en intervju.
– Här har aldrig någon kunnat utmana oss.

När Kasparov spelade mot IBM:s schackdator Deep Blue i New York 1997 sa han att datorer är dumma. ”Fundamentalt dumma” sa han. Denna duell – Man vs. Machine – skildras i den bisarra dokumentären Game Over: Garry Kasparov and the Machine från 2003.

För Deep Blue, påpekar Lars Jakobson i sin essäistiska roman Vännerna, spelar det ingen roll att Kasparov är världens bästa schackspelare. Men för Kasparov är det av avgörande betydelse att Deep Blue är världens bästa schackdator.

Kasparov verkar dock inte nervös. Nej, han är övertygad om att människan är bättre än datorn. Och mycket riktigt har Kasparov inledningsvis övertaget. Datorn spelar precis som han väntat sig: som en dator. Strategin Kasparov tillämpar är avsedd för att bekämpa en maskin: de är i regel dåliga på slutna ställningar. Kasparov tvingar just därför fram en sluten ställning. Datorn gör några slumpmässiga drag, sabbar sin egen ställning och det blir 1 – 0 till Kasparov (läs: mänskligheten) efter första rundan. IBM urskuldar sig: ”Vi har en hel del arbete att göra i natt.” Publiken skrattar, IBM skrattar och Kasparov skrattar. 

Andra partiet ställer allt på huvudet: datorn gör ett drag som förvånar Kasparov.
– Detta är inget typiskt datordrag, säger han.
– Detta är ett mänskligt drag.

Kasparov sitter hukad över brädet, ser ut som en slagen man. Stirrar ner på en ställning som inte längre verkar ha något greppbart sammanhang. Några drag senare ger han upp. (Det visar sig – enligt flera oberoende analyser – att Kasparov skulle kunna ha tvingat in partiet i dragupprepning, vilket leder till oavgjort.)

Deep Blue förvaras i ett litet rum bakom en låst dörr. När Kasparov ber om att få tillgång till datorn blir han nekad: bara IBM-personal har tillgång till rummet. Kasparov kräver att få läsa datorns logg efter det andra partiet. Vad – eller vem – är i det låsta rummet? Det finns misstankar om att en människa ligger bakom de (för en dator) egendomliga dragen. Kanske gömmer sig Kasparovs främste rival Anatolij Karpov – en rysk stormästare – bakom den skenbart datoriserade intelligensen? En dator förstår inte vad för drag den gör – den utgår bara från en algoritm: spelet är nedbrutet till beräkningar, slagserier, matematik. Men Kasparov tycker sig skönja en medveten intelligens bakom dragen, en mänsklig intuition i samklang med en kallt beräknande dator som är fullständigt immun mot alla underliggande psykologiska spel. En livsfarlig kombo.

IBM vill först inte ge honom loggen. Efter lite övertalning bestämmer de sig för att tillmötesgå Kasparov. ”Visst, du kan få läsa utskrifterna, vi har inget att dölja.” För att sedan utan förvarning dra sig ur igen. Ett märkligt psykologiskt spel, ett mentalt krig mellan mänsklighetens förkämpe och singularitetens avantgarde.

Luften på Manhattan var tjock av misstankar. En reporter, som av misstag råkat publicera en oredigerad artikel (redaktörens fel, hävdar reportern i en intervju i dokumentären) där han lyfter flera av Kasparovs fuskanklagelser, blir fråntagen sin pressackreditering, indragen i ett rum och satt under övervakning. Det är inte bara Kasparov som är paranoid.

Mitt i allt förblir datorn, Deep Blue, opåverkad. Ingen kan ana vad som pågår bakom de svarta plåtpanelerna.

”Hur får man en dator att blinka?”, står det på en av IBM:s reklamaffischer för evenemanget.
Den enda som blinkade var Kasparov.

På senare år har schack slagit stort på nätet. Chess.com, världens största schacksida just nu, har över 24 miljoner användare. Sidan var också bland de första som livestreamade partier med kommentarer riktade till en intresserad allmänhet: kommentarerna tar inte specialiserad förhandskunskap för given, och inte sällan har de en sällskaplig ton. Det finns också möjlighet att titta på utbildningsvideos, göra taktikpussel och lösa schackproblem.

Internet, eller datorn, är inte en främmande plats för Carlsen. Schack är inte en neurotisk dragkamp mellan människa och maskin. I och med Carlsen har schack blivit mindre neurotiskt. Det är likväl fortfarande, kanske mer än någonsin, en konstform som är högaktad världen över.
”Maskinerna är våra vänner” sjunger Kjell Höglund.
En spelare idag, som vuxit upp med att få på nöten av en dator, ser den inte som ett hot.

Det har aldrig ens varit en tävling.

Datorn är ett utmärkt verktyg för att bli bättre. Anand, den indiske stormästaren som Carlsen vann världsmästerskapet mot, var tidig med att utnyttja datorers potential när han förberedde sig inför viktiga matcher. Inför VM proppade han in Carlsens viktigaste partier och lät datorn utföra analyser. När den var färdig hade den upptäckt svagheter, brister och annat i Carlsens spel.
Men om du har vuxit upp med att spela mot datorer har ditt sätt att förhålla dig till en maskins analytiska begränsningar också satt sin prägel på ditt spel. Detta var förmodligen till Carlsens fördel när han mötte Anand.

Datorer är våra vänner.

Och Carlsen syns överallt. Hans sociala konton uppdateras regelbundet med foton från resor, turneringar och modeuppdrag. Intellektuell stamina i samklang med yttre skönhet. Beauty and Brains. Bilden av den intellektuella – läs: svåra – schackspelaren har med Carlsen fått sig en rejäl törn.

Schack är en konstform. Konstnärer är berömda för att de svälter. Majoriteten av schackspelare kan inte livnära sig på att bara spela schack, men för den lilla klick spelare som tillhör världseliten finns det alltid mecenater. Förenade Arabemiraterna och Silicon Valley sticker till med pengar, både till evenemang och till spelarna. Prissummor på exklusiva tävlingar sväller likt bördig jord i vårregn. Till och med förloraren får en rejäl bit av kakan, ett tröstpris som du kan leva på i något år eller två. Det är ju trots allt god underhållning. Matchdräkterna är skräddarsydda kavajer, lapptäcken av företagsloggor.

Och om du är ett schackproffs kan du ju alltid, som vår norske vän, ställa upp som modell. 2010 anlitades Carlsen av klädföretaget G-Star. Han skulle modella tillsammans med Liv Tyler till deras vinterkollektion. Fotografen var den berömda Anton Corbijn, som också är en hyllad filmregissör. Kombinationen av oväntade element, Liv Tylers skönhet och glamour med Carlsens knivskarpa intelligens, var kampanjens ledstång. Att norrmannen också går att titta på var ju inte heller någon nackdel.

2014 lanserades appen Play Magnus. Det är en schackdator som är programmerad till att imitera norrmannens spelstil. Istället för svårighetsgrader kan du välja att möta Carlsen i olika åldrar. Ju äldre, desto svårare. Om du har det trist på tåget eller bussen kan du ju alltid försöka klå världsmästaren. Jag lyckas matta honom utan några större svårigheter fram tills han är nio. Tioåringen är svårare. Elva har hittills visat sig vara omöjlig.

Jag har ännu inte vågat möta den tjugoåttaårige Carlsen. Det får bli Fabiano Caruanas uppgift nu i november.