En öl är alltid en öl

Spiders kommer till Club Slacker. Foto: Kristin Lidell

 

När L’Assassino gjordes om till en outsägligt tacky rockbar för några månader sedan var vi många som skrattade och förfärades om vartannat. Vi kan skratta hur distanserat vi vill när någon kass GT-krönikör försöker sig på försenade spaningar om hur kontintental och trendig Andra Långgatan har blivit, men vi inbillar oss fortfarande att det säger något om oss själva när vi blir igenkända av personalen på till exempel Publik eller Kino (eller för den delen när vi insuper genuin atmosfär på Sejdeln eller valfritt kinahak) istället för på, säg, Glenn. Fortfarande när vi illusionen om att vissa barer har lite mer själ än andra. Vad som egentligen är en i mängden av likartade, utbytara alternativ inom ett och samma system, får en enorm överbyggnad av identitetsskapande. När reklam explicit försöker sälja oss varor med lockande ord om ”exklusivitet” och ”personlighet” är det lätt att fnysa åt genomskinligheten och ytligheten, men vi följer ändå samma mekanismer när vi inbillar oss att ölkonsumtion på en ”uppstickare” betyder något annat än ölkonsumtion på en stor kedja. 

Naturligtvis innebär inte det här att vi inte av olika anledningar kan föredra en bar före andra. Och att ställa sig utanför systemet där individen skapas genom konsumtionen är knappast möjligt – men det går möjligtvis att reflektera över hur vi förhåller oss till det, bli medveten om den ”medvetna” konsumtionens falskhet.

Hade inte denna tilltro till sådan ”medveten” konsumtion i sin tur svarat mot en allmän avpolitisering av politiken hade det knappast varit värt någon större uppmärksamhet. Visst kan man tycka att jag drar överdrivet stora växlar på nästan ingenting. Ändå är det ett av många symptom på en accelererande utveckling. Max-skandalen häromsistens visade med all önskvärd tydlighet att vår tilltro till rebellen på den fria marknaden är mer levande än någonsin. 

Låt oss dricka vår fatöl, men låt oss inte glömma att det profiteras på varje klunk.

Vill vi göra alkoholköp till något slags statement finns ju fortfarande System-bolaget som en aldrig så liten glimt av planekonomi i varufetischismens natt.

Bäst just nu

1. Musiker mot rasism

Pustervik, den 22 mars, 20–03, 160 kr, 18 år

När Public Service-media finner det kontroversiellt att försvara ”goda saker som mänskliga rättigheter” och ”människors lika värde” blir den här sortens stora manifestationer viktiga. 

2. Rune Lindbæk

Barabicu, den 8 mars, 22–02, fri entré, 23 år

Rune Lindbæk har spelat obskyr disco sedan du gick i blöja, och vi som var med senast han gästade Barabicu vet att fjorddiscons Grand Old Lady inte visar några tendenser till att sluta i tid. 

3. HNNY

Yaki-Da, Absintbaren, den 7 mars, 23–03, 120 kr, 23 år

Om HNNY:s produktioner och många remixer ibland drar lite väl mycket åt reklambyråslick Bror Duktig-deep house för en annans smak, visar hans strida ström mixar i Music For Listening-serien (den typen av mixar som får SoundCloud-töntar att kommentera ”sooo retro”) att han sitter på en massa musikkunskap. 

4. 8 mars-festen

Stadsteaterns foajébar, den 8 mars, 22–02, 100 kr, 18 år

På Stadsteaterns kvinnodagsfirande bjuds på feministisk visa, danskaraoke och massor av ilska på scen. Låter det inte som något för dig? Lugn, därefter kommer erfarna klubbrävarna Pugsi & Zapata att göra det de gör bäst: leverera tunga dansgolvshits tills du inte orkar mer.

5. Spiders, The Maggots, The Voladoras

Club Slacker, Pustervik, den 7 mars, 21–03, 100 kr, 20 år (18 år med biljett)

”Är det det här som är garagerock?” frågar ni. Det är det. Det här är garagerock.