När den romantiska komedin The Best Man gick upp på amerikansk bio för 14 år sedan drog filmen in nio miljoner dollar under premiärhelgen. Nyligen var det dags för uppföljaren, The Best Man Holiday, att möta amerikanska biobesökare och det verkar ha blivit ett kärt återseende.
30 miljoner dollar spelade filmen in under sina första tre dagar och nådde ett snitt per bioduk som översteg den då en vecka gamla block-bustern Thor: The Dark World. Det i sig låter inte så chockerande. Romantiska komedier har alltid lyckats locka biobesökare i drivor. Ändå beskrevs The Best Man Holidays framgångar snabbt som överraskande. branschtidningen Variety menade exempelvis att filmen hade ”överpresterat” och statistiksidan Box Office Mojo kallade framgångarna ”förvånande”. Varför?
Svaret är enkelt. Ingen hade räknat med att en film med en övervägande afroamerikansk skådespelarensemble skulle kunna utmana en framtung superhjältefranchise som Thor. Det är en nästan yrvaken inställning som helt förbiser det senaste årets utveckling. Att en vändning i vilka historier biopubliken söker är i rörelse. Att The Best Man Holiday bara är toppen på ett isberg av afroamerikanska filmframgångar.
Ett annat exempel är en film som befinner sig i ett betydligt mer komplicerat utgångsläge. 12 Years a Slave är gjord av Steve McQueen, en brittisk gammal konstnär. Den är lågmäld, innehåller sparsmakad dialog, inga stora gester och behandlar ett av mänsklighetens mörkaste kapitel: det amerikanska slaveriet. Romcomens lättillgänglighet framstår som en kommersiell dröm i jämförelse. Ändå har historien om Solomon Northup, en man som berövades sin frihet för att leva som slav i den amerikanska södern, blivit en såväl kritiker- som publikfavorit. Det är en film som på ett utmärkande vis illustrerar en förändring i biolandskapet. Vars framgångar visar att Hollywoods sätt att se på biopubliken är förlegad.
Nyligen besökte manusförfattaren till 12 Years a Slave, John Ridley, Stockholm. Han presenterade då filmen för den svenska biopubliken genom att framhäva hur ytterst få berättelser om slaveriet som har lyfts fram. När jag träffar Ridley någon dag senare frågar jag varför.
– Det finns ingen vettig anledning som inte är en ursäkt. Den största förändringen vi sett de senaste åren är att publiken reagerar på ett investerat och gränsöverskridande vis. Och ur ett för Hollywood ännu viktigare perspektiv ser man att människor reagerar genom att köpa biljetter. Det är givetvis ett smärtsamt ämne och en öm punkt. De flesta skulle säga att det är ett ämne fyllt av skam, men det är viktigt att komma ihåg att det även är ett ämne som polariserar amerikaner än idag.
Ridley är avslappnad och eftertänksam. Man märker att han har diskuterat ämnet hundratals gånger. Efter någon minut sätter han sig i skräddarställning och sippar oförstrött på en kopp te. Han beskriver arbetet med 12 Years a Slave som ett slags arkeologiskt arbete där han och regissören Steve McQueen arbetat för att ge en bortglömd röst ur den amerikanska historien nytt liv.
– Innan vi började göra filmen var det generellt sett väldigt få människor som kände till Solomons historia. Jag kände exempelvis själv inte till den. När boken släpptes 1853 var det en bästsäljare men under åren har den fallit i glömska och nästan försvunnit ur det amerikanska medvetandet. Det är olyckligt men det faktum att människor tar till sig historien nu är oerhört inspirerande och vittnar om vilken kraft Solomons röst och öde besitter.
Att Solomon Northups historia tystats är heller inget undantag. I den amerikanska filmhistorien har afroamerikanska karaktärer oftast befunnit sig i periferin. Skådespelerskan Whoopi Goldberg har exempelvis berättat om sitt uppvaknande när hon första gången såg tv-serien Star Trek. Om hur hon ropade in sin mamma i tv-rummet för att exalterat visa hur en svart kvinna fanns med i händelsernas centrum utan att spela rollen som tjänsteflicka. Det är talande för vilka afroamerikanska röster som hade givits plats i amerikansk film före 1960-talet. Och utvecklingen blev inte bättre. Under sjuttiotalet exploderade blaxploitation-genren med svarta karaktärer i huvud-rollen men även med handlingar som alltid kretsade runt droger, sex och prostitution. En tematik som fortsatte in på åttio- och nittiotalet där svarta karaktärer oftast ikläddes rollen som marginaliserade samhällsgrupper och kriminella gängmedlemmar – med uppiggande undantag i Sidney Potier, Eddie Murphy och Spike Lees filmer. Historierna har generellt sett varit populära men innehållsmässigt även skytt nyansering. Istället har svarta karaktärer reducerats till klichéer. Till bifigurer från ett utanförskap. Det är något John Ridley nu tror håller på att förändras.
– Vad vi nu ser är att filmer som fångar in minoriteter i större utsträckning blir mer och mer framgångsrika kommersiellt. Det leder till en snöbollseffekt som utgår från en förändring i publikens intressen. Tidigare i år blev exempelvis filmen 42 om basebollspelaren Jackie Robinson en stor publikframgång och även Fruitvale Station har tagits emot väldigt väl. Jag tror att det tyder på en ny hunger från publiken att förstå och sätta sig in i nya perspektiv.
Att John Ridley nämner Last Stop: Fruitvale Station är ingen tillfällighet. Genom sin aktuella tematik utgör den nästan en filmisk länk mellan det förflutna och den amerikanska filmens framtid. Huvudpersonen, Oscar Grant, förkroppsligar i flera avseenden den afroamerikanska karaktärens förflutna. Han är kriminell, försörjer sig på att sälja weed och har suttit i fängelse. Samtidigt handlar filmen om att lösa upp begreppen. Att visa hur just den beskrivningen bara utgör ett fragment av en mycket större verklighet.
Filmens regissör, Ryan Coogler, valde att öppna historien med den mobilfilm som den 1 januari 2009 fångade den verklige Oscar Grants öde. I den syns hur Grant tvingas ner på marken vid en pendeltågsstation i Oakland, Kalifornien och sedan skjuts i ryggen av en polis.
– Jag hade själv sett den där mobilfilmen så många gånger, berättar Coogler när jag träffar honom. Den fanns som en skugga över hela historien. Den hade blivit en verklighet som inte berättade hela historien. Målet för mig blev därför att placera publiken i den närhet jag själv såg hela händelsen ifrån. Att låta människor se Oscar Grant i ett ljus som inte fanns i nyhetsflödet. Det är som om det inte längre känns konkret att bara se en människa bli skjuten. Det har blivit vardagsmat. Att visa mobilfilmen i början av filmen blev därmed ett sätt att visa något avtrubbat och sedan bygga upp den existentiella världen runt den händelsen. Att få publiken att känna sig närmare Oscar och därigenom återuppleva allt med ett nytt perspektiv.
Fruitvale station gick upp på amerikanska biografer den 12 juli 2013, dagen innan domen föll i det uppmärksammade fallet med mordet på Trayvon Martin. Det ledde till att de två händelserna direkt kopplades samman trots att de egentligen har väldigt få likheter.
– Jag kunde aldrig föreställa mig att Oscars öde skulle jämföras med ett annat fall samtidigt som filmen släpptes, säger Coogler men stannar upp. Han tittar ner, funderar, nästan förtvivlat och fortsätter.
– Men samtidigt vet jag inte om jag kan säga att jag är förvånad. Det var verkligen samma sak som hände. Inte själva fallet utan snarare hur det hanterades i media och i diskussioner runt om i landet. Hur människor valde att debattera så sinnessjuka aspekter. Som, exempelvis om Oscar förtjänade att dö eller om polisen skulle få fängelse. Det är frågor som underminerar det som egentligen är viktigt. Att någon dog som inte behövde dö. En människa förlorade sitt liv. Ingen pratade om det utan var istället upptagna med att debattera detaljer som egentligen var helt ovidkommande. Där fanns flera likheter till Trayvon Martin-fallet. Om Fruitvale Station på något vis kan få människor att förstå de humanitära aspekterna av dessa händelser är ingen gladare än jag.
Det Coogler beskriver vittnar om Fruitvale Stations styrka. Att det är en berättelse som erbjuder nya perspektiv och lyfter fram röster som samtiden behöver. Det är ett faktum som går utanpå både Fruitvale Station och 12 Years a Slave men även överskrider den amerikanska filmmarknaden. Att världen är i förändring och ständigt rör sig ifrån definitioner som går att dela upp i svart eller vitt. Att gråskalan kräver nya perspektiv. Det är ett behov som i filmvärlden även frontalkrockar med ett marknadsorienterat perspektiv där daterade uppfattningar blir förödande. Både kreativt och kulturellt.
– Filmskapande är dyrt och för att göra en film måste någon investera pengar, menar Ryan Coogler. De som gör investeringar vill gärna se pengarna åter och ju mer pengar som investeras desto mindre blir utrymmet för kreativ frihet. Det är en grogrund för ett enkelriktat filmlandskap där man bara återanvänder de idéer man vet fungerar. Filmer från ett afroamerikanskt perspektiv har traditionellt inte setts som lönsamma, mycket då afroamerikaner fortfarande ses som en minoritet. En minoritet som vita människor inte är intresserade av att se på bio. Där finns en rädsla. Att man med ett afro-amerikanskt perspektiv exkluderar stora delar av publiken. Jag vet att det nästan känns förhistoriskt och jag är övertygad om att det inte stämmer längre.
Framgångarna för filmer som The Best Man Holiday, 12 Years a Slave, 42 och The Butler (som bara i USA spelade in 115 miljoner i dollar) vittnar onekligen om att Ryan Coogler har rätt. Det är en ny tid i Hollywood där nya röster visar vägen. Där filmens verkliga styrka ligger i att berätta historierna som samtiden behöver, som publiken behöver. Det inger hopp om att utdömda och marginaliserade röster kan få ny luft och nytt utrymme. För om det är något som ingjuter Hollywood med lust att berätta nya historier är det förhoppningen om bra biljettförsäljning. Men varför nu? Innan vi skiljs åt ställer jag frågan till Ryan Coogler. Han ler hoppfullt och berättar exalterat.
– Jag tror att människor vill ha nya röster på vita duken oberoende av sin egen bakgrund. Superhjältefilmer med vita protagonister är fortfarande den filmgenre som drar in mest pengar men nu syns allt fler berättelser som bryter det mönstret. Dels filmer som The Butler, med renodlade afroamerikanska perspektiv, men även med filmer som Fast & Furious 6 med stora ensembler präglade av mångfald som drar in galet mycket pengar. Jag tror att även vita biobesökare vill se bra historier med variation. Så fort Hollywood förstår det och anpassar sig tror jag att vi kommer att se stora förändringar och förbättringar. Det är liksom bara en tidsfråga innan saker och ting öppnas upp, innan fler röster släpps in.
Texten har också publicerats i Nöjesguiden #10.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
