Makthavarna inom filmindustrin har hittills gjort superhjälten till en vit man. Med Black Panther har Hollywood äntligen gjort en U-sväng.
Ett skepp värdigt den senaste Star wars-filmen flyger graciöst över en afrikansk savann i det fiktiva landet Wakanda. ”This never gets old”, säger någon innan skeppet försvinner genom något som närmast kan liknas vid Lucys klädskåp i Narnia, för att snart dyka upp i en magnifik fantasivärld. Det är typiskt Marvels signatur att försäkra sig om att publiken hajar det spektakulära överraskningsmomentet genom att avslöja det på förhand. Samtidigt är det här ingen vanlig Marvel-signatur utan en revolutionerande milstolpe i filmhistorien.
Utåt sett är Wakanda ett afrikanskt u-land bland många andra. Det vill säga, rikt på resurser, men bestulna av dem till förmån för vita förtryckare. I hemlighet har Wakanda utvecklats sida vid sida med väst. Där har den afrikanska kulturen bevarats och raffinerats med resultatet av en färgsprakande och infrastrukturell stat överlägsen resten av världen.
Black Panther är smart och revolutionerande. Att berätta kolonisationens historia på hollywoodska är ett genidrag. Men inte ens i världens mest framstående land (där det ironiskt nog inte finns rösträtt) är kvinnan jämställd mannen. I Wakanda kan nämligen bara män med kungligt blod leda landet. Lite som att Carl Philip skulle ta över makten som enväldig härskare efter pappsen, medan vi övriga undersåtar bara kunde hoppas att han skulle göra ett bra jobb, innan prins Alexander tog vid.
Kanske mysigt i tanken. Eller inte.
Genom att hävda män som det enda tänkbara alternativet att leda ett av världens mest progressiva länder blir budskapet oundvikligen att män när allt kommer omkring är överordnade kvinnor. Å andra sidan har den afroamerikanska regissören Ryan Coogler och manusförfattaren Joe Robert Cole tagit ett enormt ansvar för att ha en jämställd rollsättning, med starka kvinnor i aktiva och bärande roller. Det borde vara självklart, men är extremt ovanligt.
Black Panther är i slutändan en av filmhistoriens för sin genre mest progressiva filmer. En amerikansk produktion med ovanligt mycket självdistans som sällan eller aldrig ägts eller berättats så kompromisslöst av svarta. Black Panther är möjligen lite våldsromantiserande, det hör väl genren till, men budskapet om världens behov av att läka är fördomsfritt, pacifistiskt och kärleksfullt.
