Foto: Linn Koch-Emmery.

En klassisk konstnärsvardag med David Ritschard

10:13 21 Feb 2022

Linn Koch-Emmery har tagit en söderrunda med countrykungen som egentligen aldrig sett musiken som ett yrkesval.

Han är hyllad till skyarna för det senaste albumet Blåbärskungen. Men mannen med hunden som stannar honom i korsningen Folkungagatan och Renstiernas gata vill inte prata om tvärflöjten i Sockenplan Revisited. I det här kvarteret är David Ritschard en vän man småpratar med på gatan, stammisen som dricker snustorr sherry på den holländska restaurangen och killen som jobbar i kassan på Systembolaget.
– Jag brukar ta lördagscalzonen här när jag jobbar. Det är en tradition. Men sen har man slunkit in någon gång då och då. Det är ett litet nav här.

Vi sitter i hörnet närmast köket på restaurang Al Forno på Folkungagatan. Mannen med hunden har slagit sig ner två bord bort med ett par vänner. Restaurangen ligger mitt emot det Systembolag som David har jobbat på i sju år. Han har jobbat i olika mataffärer hela sitt liv. Som fruktansvarig på Konsum i Kärrtorp, på ICA i Skarpnäck och Willys i Skärholmen. Nu är han rödvinsansvarig och jobbar halvtid vid sidan av musiken.
– Jag närde en dröm att få jobba på Systembolaget. Det kändes lite mer specifikt och definierat. Och de har snygga uniformer.

Hur mycket jobbar du på Systembolaget och hur mycket jobbar du med musiken?
– 50 procent på systemet och kanske 80 procent med musiken.  

En klassisk konstnärsvardag med andra ord.  
– Jag tror att du kan relatera.  

Men det tog oss fem minuter att komma över hit från andra sidan vägen. Jag räknade till tre personer som ville stanna och prata. Du är känd här.
– Det blir väldigt lokalt här och jag rör mig generellt i små cirklar. På det sättet skulle jag lika gärna kunna bo i Malmköping eller något. Jag skulle egentligen inte ha så mycket emot att den här delen av stan blev en egen stad. Den enda restaurangen jag egentligen går till ligger ett stenkast härifrån, Harvest home.  

Det känns också som du känner alla i det här hörnet av stan.
– Det är nog främst i och med jobbet. Det här Systembolaget ligger inte i någon knytpunkt, så det blir väldigt lokalt. 

David Ritschard växte upp söder om Stockholm och bor fortfarande kvar en bit ut på gröna linjen. Det var hans farmor som introducerade honom för visor när han var barn. Hans mamma som märkte att han gillade att sjunga satte honom i kommunal musikklass i Botkyrka. Sen gick han sånglinje på gymnasiet men trivdes sådär med den sociala goskoden.    
– Det var kramorgier i korridorerna och jag limmade inte riktigt med det. Det var jättemycket fina människor men jag har knappt kontakt med någon av dem idag.  

Det där är min fördom om alla estetgymnasium. Varför blev det sånglinje?  
– Det var ett luddigt antagningsprov. Jag har aldrig varit någon bra gitarrist och inte heller intresserad av det. De sista åren har jag ju helt slutat spela gitarr och bara sjunger och låter höfterna jobba. Jag blir ganska ofta ifrågasatt för att jag inte spelar gitarr. Men jag tror det är en killgrej.

Är det inte coolare att inte spela gitarr?  
– Jag tycker också det. Det öppnar för andra typer av kommunikation. Men jag tror det är många grabbar som tänker att man ska spela gitarr. Man kanske till och med gömmer sig lite bakom den. Så, framåt för gitarrtjejer, framåt för dansmän.

I tonåren fastnade han för gammal country och under tio år var han ordförande i den amerikanska folkmusikföreningen i Sverige.  
– Vi tog hit akter från andra länder, syftet var att främja intresset för bluegrass och gammal countrymusik i Sverige. Vi hade klubbar vid Zinken och kontradans på söndagar. Vi var helt torsk på den amerikanska söderns kultur.  

Varför just gammal country?  
– I början av gymnasiet såg jag filmen Bonnie & Clyde från 1967. Den har ett soundtrack med Flatt and Scruggs som är första generationens bluegrass. Jag föll för banjosmattret och drivet. Men det kändes inte coolt att gilla det och jag har alltid varit en politisk människa på vänsterkanten vilket är helt apart från det. Det har också gjort att passionen nästan har stärkts. Det är inte bara är något jag har glidit in på för att det är  något man ska gilla. Det finns snarare en konflikt, åtminstone ytligt sett.  

Trots att David har hållit på med musik nästan hela sitt liv tänkte han aldrig att det kunde bli ett yrkesval. 2019 debuterade han som soloartist med albumet Brobrännaren. Uppföljaren Blåbärskungen kom två år senare.  
– Jag har mycket melodier och rader. Man återkommer väldigt mycket till samma teman, jag vet inte hur det är för dig men det är typ två till fyra teman som man omformulerar liksom.

Ja, det blir ofta samma saker men om nya personer.  
– Det kräver ju att man upplever nya saker om man inte ska stagnera. Det känns som ett fenomen att artister börjar skriva om hur det är att vara på turné och det tror jag snabbt kan bli lite torftigt. Det är i och för sig den materiella verkligheten vederbörande utgår från men det blir ju också väldigt mycket samma sak.  

Kanske svårare att relatera till också?
– Ja, svårare än en skilsmässa eller något sånt mer allmänmänskligt.  

Det har du inte behövt uppleva vad jag förstått?
– Jag haft ett väldigt lyckligt förhållande över tio år. Det är en utmaning som countrysångare att inte ha några heartbreaks i närtid. Då får man använda sin fantasi. Sen har man ändå de historierna runt omkring sig och i sin absoluta närhet. Det är inte svårt att låna från närmsta kretsen när det gäller kärleksproblem. Heartbreaks finns i flera dimensioner.

Jag tycker det känns lite som ett hot, vad händer med min musik om jag blir lyckligt kär?  
– Du får göra en riskanalys och se om det är värt det. Men jag är otroligt tacksam över det jag har på den fronten. Nalle är stabil. Så även min statliga anställning, inte minst i kristider.

Nalle spelar väl också på skivan?
– Vi har gjort allt ihop. Hon står för alla stråkar. På det stora hela är det ett privilegium även om det kan det vara lite svårt att skilja arbete från privatliv. Med allt administrativt kring musiken, du vet säkert vad jag syftar på. Jag kan inte läsa en bok eller ha en Netflix-kväll, tyvärr. Jag har inte sådan ro. Det är liksom summan av allt. Den har alltid legat över hundra procent men med senaste skivan har den multiplicerats, med allt som behövs göras och hållas koll på. Dessutom är jag en kontrollmänniska.  

Det är ju svårt att leva på enbart musik. Då måste man ju ha ett jobb så man har råd med hyran.  
– Jag och Nalle bor i ett hus i allmännyttan från fyrtiotalet med relativt låg hyra. Om jag skulle bo i en vanlig hyresrätt som är producerad senaste tjugo åren skulle jag aldrig kunnat jobba halvtid. Då skulle jag inte kunnat hålla på med musiken och då hade inte skivan blivit gjord. Det är marginalerna som råder.

David böjer sig ner över en tygkasse och bjuder mig på en morot. Från Konsum säger han när han ser min frågande blick.

Men hur skulle du vilja ha det, skulle du vilja jobba med bara musik?
Om jag ska hålla höjd och vara på den här nivån så är det den enda möjligheten. Alternativt att jag taggar ner på musiken. Men det vore lite tråkigt, i ett historiskt fönster, när man jobbat stenhårt för något i över tio år, att inte testa hur det skulle vara. Men samtidigt, vilken jävla idiot säger upp sig från en statlig anställning under en pandemi för att vara musiker när man inte får göra konserter?

 

"Vilken jävla idiot säger upp sig från en statlig anställning under en pandemi för att vara musiker när man inte får göra konserter?"

 

Men har du en liknande arbetsmässig tillvaro om tio år tror du?  
– Nä, det går inte. Antingen är jag någon slags artist eller så har jag en mer tillbakadragen tillvaro. Kanske jobbar med vin till exempel.  

Skulle det kännas bra så?
– Jag skulle iallafall någon gång vilja testa hur det är att kasta sig ut. Jag är inte någon mañana-mañana person, tvärtom, så det skulle vara utvecklande att gå utanför den trygghetszonen någon gång.  

Det känns som att du välförtjänt springer med vinden i ryggen nu när Blåbärskungen har gått som tåget. Är du rädd att det ska vända?  
– Det är skitläskigt med de här hyllningarna som har varit i höst. Jag är van vid att få kämpa för att någon ska höra musiken överhuvudtaget och sen plötsligt är man årets album, årets låt och årets live. Men snart kommer väl knivarna.

Du menar att nästa grej blir sågad?
– Vissa säger att jag har alldeles för många hattar, med Hammarby, vänstern och folket på de här gatorna. Men för mig är det bara en stor trygghet, då skulle inte en sågning göra så mycket.  

David Ritschard spelar på Fållan i Stockholm den 3 april.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!