En bekant berättade att hans systerdöttrar som är elva år gamla målar tunna linjer med en röd tuschpenna på armarna för att det ska se ut som om de har skurit sig själva. Jag drabbades av galopperande moralpanik när jag hörde det. Vid närmare eftertanke är det ju ganska kreativt och hälsosamt.Illustration Hanna Albrektson/Weekendform
En bekant berättade att hans systerdöttrar som är elva år gamla målar tunna linjer med en röd tuschpenna på armarna för att det ska se ut som om de har skurit sig själva. Jag drabbades av galopperande moralpanik när jag hörde det. Vid närmare eftertanke är det ju ganska kreativt och hälsosamt. Om man nu verkligen inte mår kasst och är självmordsbenägen kan man ju i alla fall se ut som om det vore fallet. Det säger onekligen något om samtidens unkna ideal om vad som är fint och bra. Ett slags urvattnad känsla för passion, en dödslängtan light genomsyrar stora delar av vår kultur. Är självömkan tvåtusentalets självmord i populärkulturen? Jag säger inte att det är bättre eller sämre än ett idealiserande och romantiserande av självmord. Men mycket pekar på att det faktiskt är så. Hur kan det annars vara häftigt med ytliga skärsår, ens inom den tragiskt oattraktiva emokulturen? Ja unga människor, man dör som bekant inte av att skrapa på handleden. Men man kan få uppmärksamhet i bästa fall, och förhoppningsvis hjälp.
Överallt möts vi av den här nya viljan att vara ett offer för alla möjliga omständigheter från folk som stolt visar upp skrubbsår — och vill att vi ska tro att det är dödsbringande skador. Att vissa band är så tröttsamt blodfattiga numera beror inte längre på att de faktiskt är undernärda självskärande martyrer. Det beror på att de vill vara utmärglade depressiva martyrer. Och det, mina vänner, är en stor skillnad jämfört med den nu så omoderna myten om en dödslängtande, självförbrännande konstnär. Det tycks vara så att alla riktigt stora känslor anses som sorgligt pinsamma, utom av Morrisseyfansen förstås. Ändå är det så lockande för många att flirta med döden, men på ett ganska mesigt sätt. Som att trycka affischer med blod i färgen. De dör ju förstås inte av det, men med blodet förväntar de sig att dödens mystik ska smitta av sig på dem. Eller åtminstone att de ska ses i ett nytt, offerglimrande sken. Det är det som är den springande punkten här.
Sedan finns det ju de som omöjligen kan betraktas som offer, som det verkligen inte är synd om. För att få sin del av offerkakan har en helt ny scen öppnats bara för dem. Ni vet vilka jag menar. Någon dör på ett hemskt sätt. Direkt ringer kvällstidningarna upp några random kända människor som absolut inte hade något med den avlidne att göra. Gråterskorna ställer upp på vad som helst. De är så medkännande, de vill väl, de är emot våldtäkt/mord/depression och tar avstånd. De tar ställning. Och så gråter de. De gråter gråter gråter för de som inte kan gråta själva längre. Anna Ekelund ställde sig på en bro och skrek rakt ut för att det var så hemskt att någon dött och skrev sedan en krönika om det. Andra skriver dikter som är så pinsamma att jag för min egen del sneglar mot närmsta brådstup. Inte du. Inte nu. Sorgenarcissism anyone?
När det fasansfulla våldet som tioåriga Bobby utsatts för av sina föräldrar blev känt slog TV4 näven i bordet och slängde raskt ihop ett program som skulle uppmärksamma barn som misshandlas och har det svårt. Det handlar om ett barn med Kristin Kaspersen, som föll in i sin gamla roll från Uppdraget, blev en hysterisk uppvisning i missriktad välvilja, trots att Rädda Barnen var med och samlade in pengar. Hundra olika kända fejjor blandat med misshandlade barn och socialarbetare utan koll och mellan varje inslag en flåsande Kristin som upphetsat slängde fram frågorna blev för för mycket för mig. Men det var säkert ett bra tillfälle för avdankade artister att visa upp sitt stora… deltagande. Dessa horder av gråterskor, kvinnor som män, som så fort något hemskt händer — och det gör det ju faktiskt varje dag — tvångsmässigt måste komma med sina åsikter, sin medkänsla och någon kampanj i kvällstidningarna som inte duger något till. De retar mig något oerhört. Ofta samlar de inte ens in pengar — de bara talar ut. Vanligtvis med det helt obegripliga argumentet att ”det är viktigt att vi talar om de här sakerna.” Mmm jag riktigt hör svenska folket resa sig som en man och TACKA Carola Häggkvist för att hon köpte en ros för Bobby och pratade om det på ett uppslag i Expressen. Vissa måste bara bära sin medkänsla som en majblomma på kavajslaget och de som inte gör det blir liksom lite sämre. Lite mindre mänskliga. Dessa tårar är en ömkan som inte handlar om händelsen eller personen som de säger sig gråta över — utan som handlar om dem själva. Naturligtvis. De moderna i-landsgråterskorna använder fruktansvärda tragedier och död för att visa upp sig själva i tjusig medkännande dager. Personligen anser jag nog att avlidna personer och deras närmaste har rätt till sin egen åska, antingen de hette Anna Nicole Smith eller Kurt Cobain eller var helt okända tills de dog en spektakulär död. Kalla mig gärna moralist för att jag inte kommer att skriva en tårdrypande krönika om dig när du dör.
När jag dör har Tomas Hemstad lovat att han ska hyra in katolska gråterskor för att begråta mitt frånfälle. Jag har lovat honom samma sak om det skulle bli så. Annars är jag rädd att endast Ronnie Sandahl kommer att stå vid min grav och jubla, om ens det.
OFFERTOPPEN
Inte ska du skämmas för att någon har varit elak mot dig. Vi listar de bästa hånen och räknar med att bli hånhånade i en blogg nära dig snart. Glöm inte att bära ditt hån som den sista droppen vatten…
1. Emma Andersson — nazisthånad
Nej, jag har inte glömt det, jag kom bara inte ihåg det, sa pigan.
2. Malou von Sivers — sexhånad
Efter att Nöjesguiden oförtjänt gav upphov till begreppet sexhån bestämde vi oss för att slå in på en ny mjuk linje. Alla på redaktionen har numera rufsigt hår, illröda lackstövletter och båtringade tröjor som vi låter glida ner för ena axeln och så frågar vi varandra ”hur kändes det” med tonlös röst var femte minut. Bli inte förvånade om nästa nummer handlar om skilsmässor, barnuppfostran och tango.
3. Olinda Borggren — ankhånad
Den här stackars kvinnan fick se sitt lyte uthängt på Expressens löp med orden ”Här ank-hånas Olinda” om ett program på TV400 som ingen människa såg. Innan löpet alltså.
4. Carola Häggkvist — tröjhånad
En finsk designer som älskar schlager tryckte tröjor med Holy Carola som galet stirrande med törnekrans. Carola ville varken förknippas med stirrblicken eller Jesus och hotade med stämning. Vad är det man brukar säga? När man tar emot törnekransen avslöjar man sitt huvuds format.
5. Björn Ranelid — läpphånad
Läs det här stycket: ”var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans.” Linda Skugge har aldrig varit skarpare, förutom den gången hon skrev det numera klassiska citatet ”Elefanter är gravida jävligt länge. Är det inte dags för Babben att krysta ut den där ungen nån gång?” Sen vet vi ju vad som hände.
6. Prinsen — homohånad
Hey Baberibagänget spelade upp en sketch på QX Gaygala som gick ut på att Carl Philip kom ut som bög. Den idén känns ungefär lika inspirerad som Fredrik Virtanens motorvägspekoral. Säkert från hjärtat, men vid dagens slut stod de där med skägget i brevlådan och förstod inte att det var därför folk skrattade.
7. Anna Sjödin — fyllehånad
En gång råkade vi hamna på syltan Crazy Horse. En gång. Vi gick därifrån efter fem minuter, sen var det inte mer med det. Vi förlorade inte vår tilltro till rättsamhället eller skrev hundra krönikor om hur kränkta vi blev. For the record har vi heller aldrig haft ljusrosa slingor.
8. Uffe Larsson — smalhånad
Vår tids svar på Thor Modéen bestämde sig för att banta och alla hans vänner blev livrädda för hans nya skrämmande gestalt. Det är inte ofta vi känner oss nödsakade att citera svenska rappare men ingen säger det bättre än Organism 12 ”du ser ut som en kondom på en tändsticka som Astrid Lindgren”.
9. Kick Danielsson — korvhånad
Gamla Kicki är en av de som lyckats ta sig ur alla möjliga motgångar till synes oberörd. Som fågel Fenix reste hon sig ur rattfylleskandalen -- och hon gjorde det med en falukorv i högsta hugg!
10. Mona Sahlin – chokladhånad
Här har vi ju verkligen en kvinna som trots tobleronehån, slarvhån och broilerhån krossat alla motståndare den senaste tiden. Det verkar som om samma gamla Mona kommer att ta sitt princerökande, sitt simpla språk och sin förmenta vanlighet ända in i Sagerska palatset.
Visste du att...
Eventbyrån Fieldwork skiljer sig på många sätt från begravningsbyrån Fonus. Lär dig proffsens enkla knep att hitta nyanserna.
• Fonus är en begravningsbyrå, vill skapa en minnesvärd och värdig upplevelse med levande ljus och psalmer. Fieldwork är ett eventbolag, vill skapa mervärde för företag och organisationer och arbetar med Synsam, Johan Lindeberg och Diesel.
• På ett typiskt Fonus-arrangemang dansar man inte. Fieldwork ser gärna dans på sina tillställningar. Även sång och glada miner. Gärna på en Red Bull-ö.
• Gäster. Fonus: sörjande, gravplundrare, gother.
Fieldwork: PR-människor, marknadsassistenter, fotografer.
• Både Fonus och Fieldwork arbetar med catering. Båda föredrar att arbeta med lätt mat som kanapéer.
• Fonus arrangemang sker ofta i kyrkor eller på en öppen hed. Fieldwork arbetar med restauranger, mässhallar, torgplatser och balsalar.
• Accessoarer. Fieldwork: presentpåsar, sprit och tutor. Fonus: träkista, mjöl och spade.
• På Fieldwork får man med sig en påse hem med gratisprover av schampoo, hudkräm och en nyckelring. På Fonus får du en urna med aska.
• För ett Fonus-arrangemang kan du få ledigt från skolan.
• Fieldwork andas starten av något nytt. Till exempel lanseringen av bredband eller en ny hipp frukostflinga. På Fonus är stämningen som om någon dött.
