Vi har varit så upptagna av att känna medlidande med en kidnappad, österrikisk flicka med sjalett att vi inte sett en liknande traumatisk upplevelse spelas upp i vår närhet. Och detta på bästa sändningstid på en liten kanal med det olyckliga namnet Utbildningsradion.
En hårlös man vid namn Keith Foster har under en tid upptagit en källare på SVT där han i realtid spelat upp sin talk show Living room.
Living room är, i spåren av kidnappningsaffären i Österrike, en surrealistisk tv-historia.
Jag har ingen aning om vem Keith Foster är, var han kommer ifrån eller hur han är uppfostrad, men det rum Keith tar sina gäster till är otäckt likt det lilla rum där Natascha Kampusch satt inspärrad under åtta år.
Barbra Hendricks, Kristian Luuk och ett par Röda korset-arbetare har varit några av gästerna. Är det någon som sett till Barbra Hendricks, Kristian Luuk och ett par Röda korset-arbetare?
Programmet är väldigt obehagligt. Skälet till det är många. Keith Foster envisas med att prata utstuderad, tydlig gymnasieengelska under hela programmet och tvingar sina gäster att göra detsamma. Jag vet inte om ni har någon uttalad kännedom om tv-kulturen i England, men om Jonathan Ross eller Chris Evans skulle springa upp till BBC och berätta att de har en idé om en talk show där alla talar klar och tydlig public service-svenska skulle programledningen genast knäcka Evans glasögon som en kvist, dra ut Ross i sin Oscar Wilde-page och avrätta honom i en dunge i Midsomer för att sedan fira med en kanna Pimm’s.
Men i Sverige är det fritt fram att sätta sig ner i en soffa, bjuda in gäster på tydlig engelska i folkbildningens namn och sedan låta en operasångerska från Bangladesh prata amatörfilosofi och tantrasex.
Till och med deras hemsida är på tydlig engelska. Där blir man också uppmanad att skicka en bild där Keith Foster ligger sked, halvnaken, bredvid ett uppstoppat djur till sina vänner.
Vilka traumatiska upplevelser hans gäster och tittare drabbats av kan jag bara spekulera i (min psykolog kan dock rita en detaljerad karta) men att Keiths gäst Pelle Carlberg 2006 fortfarande tror att det är okej att sitta i en plyschsoffa och spela akustisk gitarr iförd svart kostym är skäl nog att kalla in Keith Foster för omedelbart förhör.
Jag ringde upp UR:s ansvarige utgivare Ragna Wallmark:
— Hej, det är Ragna.
Seated obscurely toward the back of the church and on a side aisle, Treacher was conscious nevertheless of being much looked at.
— Va sa du?
Tall, thin and with a disagreeable expression, were this a film written forty years ago he would have been played by the actor Raymond Huntley who, not unvinegary in life, in art made a speciality of ill-tempered businessmen and officious civil servants.
— Hallå, är det här ett skämt?
Treacher was neither but the, too, was nothing to look at. Yet several times he caught women (and it was women in particularly) bending forward in their seats to get a better view of him across the aisle; a murmured remark passed between a couple in front, the woman then turning round, ostensibly to take the architecture but actually to look at him, whereas others in the congregation dispensed with such polite circumspection and just stared.
— (klick).
UR har nu lovat mig att detta är sista säsongen av Living room. För övrigt vill jag tacka Jan Bernadotte för en trevlig middag på bokmässan senast. Nästa månad ska vi tala om de vältaliga unga gentlemännen bakom den brillianta filmen Brothers of the head
